Jag hade tipsat henne om Venusdeltat av Anaïs Nin (som jag trodde alla läst när de var 14) men hon kunde inte komma förbi all incest och mord och pedofili. Hon lobbade The Sexual Life of Catherine M. tillbaka till mig, jag sa att jag ska kolla upp den men glömde såklart genast titeln eftersom jag var lite full. Lyckligtvis går den lätt att hitta om man googlar kombinationer som ”art curator, editor, group sex”. (Nuförtiden handlar jättemånga sökresultat om att hon inte gillar metoo och folk kan med gott samvete kalla henne superknäpp eftersom hon är moraliskt unken och inte bara har ett superknäppt sexliv. Kinkshaming är fel, men att ställa sig emot metoo är RIKTIGT fel och då kan man lika gärna ge dem en skopa ovett för resten av sina synder på en gång. Buu, buuuu, franska kvinnor, osysterligt att jobba med Polanski och gilla sperma!).

Handlingen i Catherine M’s sexuella liv är i grunden så som följer: Konstvetaren Catherine Millet tycker om att lägga sig i en grushög/på en scen/i en skog/på ett golv och låta exempelvis lastbilschaufförer ligga med henne i massgangbangs. Ibland vill hon ha enbart analsex, ibland vill hon ge avsugningar, ibland slickar hon diverse fitta och ibland får hon nya tänder av sin tandläkare eftersom hon ligger med sin tandläkare. Ibland har hon förhållanden och då kör hennes killar runt med henne i sin bil och åker någonstans där hon kan bli påsatt av massor av människor, ibland beskriver hon återkommande teman som ekar från barndomens kristna tro.

Jag var rätt skeptisk när min väninna berättade om det, inte för att en kulturkvinna som skriker kapital inte kan tycka om att bli påsatt av kreti och pleti men för att det låter för sensationellt. Och modigt. Alla vet att kulturkvinnor drömmer om att ligga riktigt svettigt och äckligt med någon som kommit hem till dem för att skruva upp en hylla, men att faktiskt göra det! Jag tänkte ju genast att Catherine skulle få AIDS eller också tvingas konfrontera något förr eller senare, någon som slår henne eller spräcker hennes anus på ett icke-önskvärt sätt. Det där låter som pornografi eller raljans. Kanske ställer hon sig mot metoo, eftersom hon enligt boken aldrig blivit utsatt för något våld eller otrevligheter, att hon riktigt frotterat sig i fara och kommit ur det med bara lukten och några fall av dröppel som souvenir.

Millet påminner om Lucia Berlin och Sylvia Plath, samma lugna, ganska torra berättelser som snarare dokumenterar än bekänner eller lever genom historien. Hon har inget att bekänna för hon har inte gjort något fel, snarare berättar hon en historia lätt road av att människor kan finna den uppseendeväckande. Boken är en dokumentation där Millet drar sig till minnes avsugningar, analsex, kukars doft och form, fantasier om förnedring och onani på ett sätt som gör det direkt omöjligt att finna det upphetsande.

Elfride Jelinek anklagades för att skriva pornografi i samband med att hon vann sitt Nobelpris och det är lätt att se varför. Jelinek berättar om besjälad lust så som den upplevs genom andra, hon beskriver blod och känsla och sperma på näsduken. Millet å sin sida skriver antipornografi, orgier ur ett distanserat jagperspektiv som sakligt drar sig till minnes de dagar då hon knullat som mest.

Jag har alltid trott att pornografi är konst utan dess själ, men frågan är om inte själva Jelineks själ gör hennes bok pornografisk. Réage och Jelinek skriver fantasier medan Millet skriver om sin verklighet. Det är ändå intressant att det finns en sådan stark kanon av erotisk litteratur av kvinnor, där kvinnors fantasier och sexualitet står i fokus. Kanske är det därför Réage och Jelinek skriver utifrån manlig njutning, medan Nin och Millet skriver om den kvinnliga njutning de faktiskt upplevt.

Similar Posts:

• Uteslutande sexövningar
• Något för den analyshugade
• Intelligenta kammarspel
• Smakprov av Österrike
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt

Sen tänker jag att detta kan gälla nästan vilken konstform eller genre som helst. Känner man sig inte inbjuden i det instängda, eller orkar inte anstränga sig för att ta sig in, är det lätt att helt enkelt ta avstånd. Det handlar såklart också om språk och språk, röst och röst, tillfälle och tillfälle. Alla sånger är inte för alla, men för konsten, eller kanske mest för människornas skull, går det att öppna sig lite och se efter.

Helena Boberg har haft Roman PolaÅ„skis film Repulsion som inspiration när hon skrivit. Liksom filmens huvudperson tampas Helena Bobergs diktjag med bortstötning. Både sin egen och den andras. Den egna bortstötningen är inget enkelt, tycks ofta ofrivillig och en del av allt det komplicerade som det innebär att ha en relation till en älskad. Diktens du ändras, liksom förhållandet och jagets känslor till det. Jagets förmåga att växla identitet, att födas i den andras blick och närvaro/frånvaro liksom i sig egen, finns också här. Därtill handlar det om narcissism. Att söka efter sig själv i andra och älska det. Eller hitta sig själv i andra och hata det.

Det finns inte ett du som inte är jag. Där sviker jag dig.

Jag tycks outtömlig

Det är inte vackert

Det är den sortens sökande som jag får för mig att många av oss sysslar med och som går att hitta i texter lite överallt. Kanske framför allt i poplyriken. Då och då känns det som att Helena Bobergs diktsamling är en sorts formgiven och mer komplex poplyrik innanför pärmar. Liksom en poptext rör den sig mest i relationernas stängda rum, visar kärlekens ambivalens och identiteternas svårigheter. På samma sätt växlar också texten från att å ena sidan verka skriven med magen till att börja iaktta och analysera jagets känslor.

Här finns stråk av en mors kärlek och begränsningar:

Min identitet rubbas –
Det doftar av bröstmjölk här
Det finns inslag av människa.
Jag måste påminna mig om att drabbas, att flämta

Jag hittar genusproblematiserande rader som får mig att tänka på Edith Södergran och hennes Dagen svalnar:

Jag vill inte älska eller namnges. Jag uppgår i mina brister.
Överskrider inte. Galen eller kvinna?
Jag vill ha något som inte är mitt.

(…)

Nu ser jag hur jag har gjort mig till åtlöje
Tårarna är av vanmakt. Jag är rasande
Jag var aldrig kvinna

Repuls blir efter många läsningar en diktsamling som i sin instängdhet tycks obegränsad. Den är en uppslagsbok över relationernas oändliga motsättningar. Jag hittar hela tiden nya rader som fascinerar, skimrar och gestaltar det som finns innanför kärlekens väggar.

Similar Posts:

• Själstillstånd, kroppstillstånd
• Bokhyllor, politik och moderskänslor på dagensbok
• Evenemangstips: 10TALs Ekofest
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild