Ändå utlovar Marknadskrafter så mycket kritik mot det kapitalistiska samhället att jag har svårt att stå emot. (Dessutom är han så fantastiskt brittisk och fin på bokmässan i Göteborg ett år.) Morgan får en ny chans – och här tycker jag att han är klart bättre.

Istället för ”more is more”-konceptet i 7-11° Celsius utgår Morgan i Marknadskrafter från vår samtid och bara drar tendenserna snäppet längre. Skruvar upp dem. Precis som Juli Zeh i Corpus Delicti förlägger han handlingen bara några decennier framåt i tiden, men här är det ingen ängslig miljö- och hälsomedvetenhet som förvridits till grimas.

Morgan skildrar istället thatcherismens London i mitten av århundradet. Klassklyftorna är enorma och storföretagens vilja är lag. Huvudpersonen Chris Faulkner växte upp i zonerna, de avspärrade områdena där stadens många fattiga lever, men har arbetat sig upp. I romanens inledning har han precis rekryterats till Shorn Associates avdelning för Konfliktinvestering. Där investerar man helt enkelt i krig, i diktatorer och väpnade uppror som man förser med vapen och information. ”För små krig!”, skålar man på firmafesterna.

Men också ekonomernas verklighet är brutal. Man tävlar om kontrakt och befordringar genom pansarbiljakter på liv och död. Det är som om kapitalismens blodiga händer aldrig handlat om en metafor. Den första kollega Chris möter på Shorn står helt enkelt inne på toaletten och tvättar det värsta blodet av händerna.

För min del hade jag klarat mig ganska bra utan mordiska biljakter. Intrigerna på Shorn och mötena med diverse sydamerikanska diktatorer och upprorsledare räcker gott som spänningsmoment och machostilen funkar faktiskt riktigt bra – om än ganska knackigt i en svensk översättning som ibland irriterar – för att bära samhällskritiken. Som när Chris reflekterar över basnäringen Strukturanpassning:

nya SAP-konsultkonsortier dök upp hela tiden som svampar på en gödselhög. Det var ju inte direkt högteknologi det handlade om. Skär ner på folkhälso- och utbildningsutgifter, öppna upp för utländskt kapitalflöde, spräng lokala bromsklossar i lagstiftningen och i arbetsmarknadssektorn. Ljug om resultaten och se till att militären slår ner obekväma protester. En vältränad apa skulle kunna göra det.

Inställningen till övriga världen är precis lika imperialistisk som någonsin. Chris utvecklar en viss sympati för upprorsledaren och Che Guevara-typen Barranco och får en utskällning av chefen:

- Tror du verkligen att vi har råd att låta u-länderna utvecklas? Tror du att vi skulle ha överlevt upphöjelsen av Kina till en modern, välartikulerad stormakt, för tjugo år sedan? Tror du att vi skulle kunna förvalta Afrika om det var fullt av länder som leddes av intelligenta, okorrumperade demokrater? Eller ett Latinamerika som leddes av män som Barranco? Fundera på det ett ögonblick. Hela befolkningar som får utbildning och är friska och säkra och har drömmar och mål. Kvinnors rättigheter, för fan. Vi har inte råd att låta något sådant hända, Chris. Vem ska suga upp vårt subventionerade matöverskott åt oss? Vem ska sy upp våra skjortor och skor? Vem ska tillhandahålla billig arbetskraft och billiga material? Vem ska lagra vårt kärnkraftsavfall och balansera vårt koldioxidöverskott? Vem ska köpa våra vapen?

Kanske är det paradoxalt att jag gillar science fiction när det är så lite science fiction som möjligt, men Morgans skildring av utrikespolitik och handel är sylvass och träffande. Att ekonomerna faktiskt skulle riskera sina egna liv, rent bokstavligt smutsa ner sina egna händer, det har jag svårare att köpa.

Så jag tycker att det är synd att författaren inte riktigt vågar lita på att hans berättelse gått hem, även utan en del av de mer spektakulära inslagen. Det är som om han tror att medicinen kräver socker i botten för att gå ner, och lite ängligt översockrar sörjan. Onödigt.

Och med socker menar jag förstås biljakter och noir-porr.

Similar Posts:

• Blod och bensin på manschetten
• Framtidsmord som bort vila i frid
• Fullständig backup i bakfickan
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Science fiction

Och så Marknadskrafter. Morgan har några basingredienser han gärna återanvänder i sina böcker, som exempelvis en dystopisk nära framtid präglad av skenande kapitalism och en mänsklighet i allmänt moraliskt förfall. Det mesta är exakt som i vår egen värld och tid, men med ytterligare några moraliska och juridiska trösklar överstigna. Inget känns egentligen orimligt, gränsen mellan straffbart våld och nöjesvåld har blivit suddigare de senaste åren, även i verkligheten.

Men i Marknadskrafter presenteras en värld där pengastarka företag vuxit upp kring konfliktinvestering, det vill säga affärsmässig och profitfokuserad finansiering och kontroll av väpnade konflikter och krig i tredje världen (sällan med målsättningen att lösa konflikterna, utan göra det vinstoptimala, med andra ord cementera socioekonomiska klyftor och fortsatt krigande). Ett sådant företag är Shorn Associates, med säte i London, där bokens över lag osympatiske antihjälte Chris Faulkner just fått anställning som verkställande ekonom inom Tillväxtmarknader, komplett med märkeskostym och företagspistol innanför kavajen. Med bakgrund i de gängstyrda avspärrade zonerna har Chris bokstavligen gått över lik för att klättra på karriärstegen och för att kunna bosätta sig i Londons finare kvarter, där man kan gå på gatorna utan risk för att bli rånmördad. Dessvärre kan man lätt bli dödad i bilen till jobbet, eftersom det inom företagssfären är fullt lagligt (och uppmuntrat) att utmana kollegor och konkurrenter på dödsdueller medelst bil.

Visst finns här samma samhällskritiska yuppie-ultravåldsinslag som i Bret Easton Ellis' American Psycho, eller samma gå-över-lik-anda som i Fox' alltför tidigt nedsläckta TV-serie Profit (fast utan glimten i ögat). Morgan erkänner villigt att Mad Max-filmerna utgjort en inspirationskälla. Det är rått och hårdkokt, men bara bitvis och aldrig egentligen frossande. Snarare stegras råheten gradvis, och Chris' samvetspansar tjocknar i samma takt som hans reaktioner på och relationer med sin omvärld tar sig allt sjukare uttryck. Snarare än en actionroman blir det en berättelse om en persons gradvisa insjuknande i galenskap, om att bränna broar som aldrig kan byggas upp igen; men också om ett äktenskaps uppluckring och den förbjudna fruktens oemotståndlighet.

Det är en smutsig, cynisk, bitter och i allra högsta grad politisk bok. Den är en skarp samhällskritik men erbjuder inget egentligt hopp om bättring. Det är också en sidvändare, eftersom det fortfarande är gott om dramatik och biljakter, men också tack vare ett bra och lättflytande språk vilket nog ska tillskrivas både Morgan och översättningen.

Similar Posts:

• Kapitalismens blodiga händer
• Fullständig backup i bakfickan
• Framtidsmord som bort vila i frid
• 1949-1984-2001…?
• Förtrycket i välfärd och lycka

Det låter ju som en ganska originell intrig. Även om de flesta mordutredare indirekt arbetar för offrets upprättelse är det ju få som explicit får sitt uppdrag av offret självt. I Morgans framtidsvision kan den som har tillräckligt mycket pengar hålla sig med säkerhetskopior av sig själv. När den kropp de använder sig av skadas, dör eller åldras kan de bara ladda ner medvetandet i en ny. Bancroft hör med andra ord till en överklass som kunnat köpa sin egen odödlighet.

På ett samhällskritiskt plan innehåller Richard Morgans bok alltså en hel del intressant. I det djupt kommersiella och tekniskt avancerade samhället i 7-11° Celsius har liv och kroppar fullt ut blivit varor på en marknad. Skotten mellan samhällsklasserna är närmast vattentäta och klyftorna enorma. Individens uppdelning i kropp och själ blir med den moderna tekniken en grotesk nidbild av denna klassiska västerländska polarisering.

Det borde kunnat resultera i en både spännande och tankeväckande roman. Men Morgan får aldrig karaktärerna och handlingen att riktigt bära. Takeshi Kovacs är ett bra exempel på en form av superhjälte – om än ganska mörk – som aldrig lyckas balansera sina kemiska och mentala krafter med den mänskliga svaghet som ger liv och trovärdighet.

Intrigens skamlösa flirtande med en kultförklarad gammal deckargenre blir inte heller den nyskapande finurlighet romanen tycks sikta mot. Ingen flashig framtidsdatering kan dölja att det här helt enkelt är gammal skåpmat kryddad med en nypa oupphetsande våldsporr och teknikdravel med översmak av självbefläckelse. Att kroppsöppningarna på berättelsens femme fatale spetsats med centralstimulerande medel gör faktiskt ingenting fräschare.

Inte heller språket – författaren kvasipoetiska små utbrott ur handlingsorienteringens trygghet såväl som utgåvans behov av en ytterligare översättningsgranskning och korrläsning – tillför något i positiv bemärkelse. I slutänden faller det som verkade vara ett lovande recept ihop som en misslyckad sufflé. Det blir mest platt och oaptitlig pannkaka av alltsammans.

Similar Posts:

• Fullständig backup i bakfickan
• Kapitalismens blodiga händer
• Blod och bensin på manschetten
• Gammaldags framtidsresa
• Förtrycket i välfärd och lycka

Det är i grund och botten en klassisk who dunnit med noirkänsla á la Raymond Chandler, där man kan försöka lista ut vem mördaren är. Det är en version av det slutna rummet, ingen har kunnat ta sig in till offret så hur har han då kunnat mördas? Polisen avskriver det som självmord, något som offret själv avfärdar med att han aldrig skulle göra ett så slarvigt jobb. Han hade naturligtvis en backup i beredskap.

Polisens motvilja får honom att kalla in en specialist. Kovacs är en före detta envoy från FN som numera sitter i fängelse på Harlans World. En envoy här är något annat än det vi tänker på när vi hör ordet. Det är en sorts specialtränade supersoldater som har fått alla hämmande instinkter borttagna. Våld är deras grundinställning och alla andra handlingar är undantag och mot deras instinkter. Kovacs fraktas till jorden och ges en kropp med de implantat som krävs, och om han lyckas med sitt uppdrag blir han en fri man. Inte illa med tanke på att han har över hundra år kvar av sitt straff som avtjänas virtuellt.

En renodlad who dunnit är kanske inte riktigt det som går hem i bokväg idag men när det blandas med väl avvägda portioner grymt övervåld med jämna mellanrum kommer saken i ett helt annat läge. En spännande kombination som fungerar bra och Morgan har alla förutsättningar att bli en bra författare i framtiden. Som det är nu berör det mig inte tillräckligt. Det finns ingen riktig själ i historien trots att han skapar en del intressanta karaktärer och en intressant och väl genomarbetat värld. Han har gått längre än många men ändå inte riktigt tillräckligt långt.

Själva mordgåtan lämnar också en del övrigt att önska, lösningen kunde ha varit klurigare. Min första misstanke höll mer eller mindre genom hela boken och det är inte ok. Att huvudpersonen förs till jorden, en plats han inte satt sin fot på tidigare ger Morgan möjlighet att förklara kluriga aspekter av historien och världen på ett naturligt sätt. Vi lär oss i samma takt som Kovacs. En enkel och effektiv lösning men ibland blir det lite väl övertydligt och är ännu ett exempel på att Morgan har en del att lära.

Är du ute efter mycket action men samtidigt gärna vill ha något lite klurigt, något att tänka på är Altered Carbon helt rätt för dig, men vänta dig inte allt för mycket. Riktigt bra underhållning för stunden men inget revolutionerande.

Similar Posts:

• Framtidsmord som bort vila i frid
• Kapitalismens blodiga händer
• Blod och bensin på manschetten
• Slit-och-släng-människor
• Boken duger men filmen suger