Sångmö, sjung om den man, som länge i skiftande öden
irrade kring, när han Troja förstört, den heliga staden.
Många människors städer han såg och lärde dem känna,
under hans kamp för sitt liv och för kämparnas lyckliga hemkomst.

Från de ikoniska raderna känner man genast språkets kraft att öppna portar till en bortglömd värld. Med hjälp av det starka bildspråket och den rytmiska hexametern får läsaren en suggestiv inblick i antikens sedvänjor och en djupare förståelse för betydelsen av identitet. Odysseus hemfärd, ett mästerverk i antik mytologi och episk diktning, tar oss med på en fängslande resa genom tid och rum.

Efter att ha segrat över trojanerna och påbörjat sin resa hem, utsätts Odysseus för en serie prövningar och äventyr på grund av guden Poseidons vrede. Genom hjälp av gudinnan Athena övervinner han gång på gång hinder för att slutligen återvända till sitt hemland, Ithaka. Dock möts han av en skara fräcka friare som i tio år har väntat på att Odysseus ska dödförklaras så att de kan tävla om giftermål med hans hustru Penelope och ta över hans kungadöme. Penelope hoppas in i det sista på Odysseus återkomst men är obeslutsam kring vad hon borde göra.

Eposets form, uppdelad i tjugofyra sånger med en tydlig berättarröst, skänker en rikedom åt berättelsen. Även om det inte finns någon ironi, finns det en barsk humor som ofta får läsaren att skratta till. Det finns återkommande epitet såsom “rosenfärgade Eos” vilket säkert gjort det enklare för Homeros att memorera texten. Rollfigurerna, även om de ibland kan upplevas som staffagefigurer, är tillräckligt mänskliga för att man ska kunna relatera till dem. Mötet mellan Odysseus och hans stackars mor i dödsriket är gripande och lämnar läsaren med en stark känsla av sorg.

Eposet kan ses som ett enda långt test av Odysseus karaktär. Vid ett tillfälle klagar Odysseus på sin lott och blir då snabbt påmind av en medborgare följande: “Ofärd lät [Zeus] väl tillfalla dig – du får ta det med jämnmod!” Oftast framställs emellertid Odysseus som en förebild, och han belönas med epitet som ”den kloke” och ”den lejonhjärtade” samtidigt som läsaren kan undra om Odysseus inte glömt dygden förtänksamhet; går han inte över gränsen när han slaktar alla friare?

Men överallt i blod och damm såg han dödade ligga,
Talrika, tätt vid varann, likt fiskar som sjömän har fångat
Och dragit upp med finmaskigt nät ur det gråvita havet
Och sen öst ut på en buktig strand; där trängs de i massor,
Vräkta i sanden, och längtar igen till vågornas sälta
Tills deras livskraft slutligen dör i den glödande solen

Tid är något som gestaltas från ett psykologiskt perspektiv och bör inte tolkas bokstavligt. Karaktärerna agerar konsekvent som om de hade hur gott om tid som helst. Ofta vill kungar att gäster stannar så länge som möjligt och eliten bjuder genomgående på njutningar såsom bad, god mat och diverse idrottsevenemang. Blinda skalder, som spelar musik och förmedlar historier genom sång, hyllas (kanske en blinkning åt Homeros själv). Detta säger något om grekernas självbild, avståndet mellan myt och verklighet till trots.

Hämnd spelar en betydelsefull roll i Odysséen, och nästan hälften av eposet ägnas åt att återställa den rättmätiga balansen i samhället. När Odysseus återvänder till Ithaka förvandlar gudinnan Athena honom till en tiggare för att testa inte bara hans hustru Penelopes dygd, utan även lojaliteten hos dem som arbetar för honom. Varför utmanar Odysseus lojaliteten hos alla, till och med sin ensamma änkling till far? Det kan tolkas som att kriget har förvrängt Odysseus perspektiv, så att han endast kan se världen i termer av vänner eller fiender. Det går till och med så långt att Zeus måste ingripa för att stoppa medborgarnas hämndaktioner som en följd av att Odysseus har dödat många av stadens unga.

Odysséen slutar abrupt efter Zeus ingripande (vilket visserligen sker genomgående i berättelsen), men lämnar läsaren med vissa frågor; kommer friarnas söner att hämnas i framtiden? Dessvärre har andra delar av berättelsen gått förlorade så fortsättningen kan vi endast fantisera om. Det öppna slutet gör också att texten kan tolkas på olika sätt och berättelsen överlag har fortsatt inspirera andra författare genom åren, särskilt när det gäller teman som exil och återvändande. Ingvar Björkeson förtjänar beröm för sin översättning av Homeros verk, där han framgångsrikt förmedlar betydande delar av det klassiska kulturarvet på svenska. Det man stundvis kan sakna är den språkliga rytmen och elegansen hos Lagerlöfs klassiska översättning.

Harry Martinson uttryckte läslusten bäst när han skrev:

Djupare kan man nog aldrig uppleva horisonten som ren glädje än då man läser slutorden i Odysséens andra sång:
Natten gick hän och det grydde till dag och vi seglade ständigt

Similar Posts:

• Myter och människor
• Den mångförslagne … människan!
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Akilles 2003
• Eros triggar till läsning

Daniel Gustafsson har skrivit en finstämd och omsorgsfull berättelse om att känna sig i ofas med världen. Kvinnan nämns nästan aldrig vid namn, men som läsare får man komma nära, blicka in i ett helt liv som, trots att kvinnan inte verkar vara särskilt gammal, är nära sitt slut. Tidsperspektivet är enormt i det lilla, detaljerna vad som bär berättelsen framåt.

Parallellt med kvinnans resa från Sverige ner i södra Europa berättas historien om ett storslaget äventyr som går helt fel, en olyckshändelse som får ringar på vattnet in i nutiden och som i allra högsta grad påverkar kvinnans egen berättelse. Det handlar om ostron av sorten Fine de Claire, och i dem kan människan speglas; vem hon var och vem hon har blivit. Den ömmande punkten som knyter spegelbilden samman är denna: också ostron vill (av oförklarliga anledningar) leva i flock, precis som människan.

Ekokritiken går inte obemärkt förbi, men samtidigt vore det fel att beskriva Fine de Claire endast som sådan. Snarare fungerar boken som en filosofisk resa ner i människan och jordlagren, där kritiken mot hur människan har verkat i miljön är en självklar del av ämnet.

Gustafssons ambitioner med denna lilla, förtätade bok är, som synes, stora. Till viss del lyckas också boken komma dit: det är storslaget – och språket är så omsorgsfullt behandlat att det inte går att göra annat än att häpna. Tyvärr saknas ett lager av mänsklighet och värme för att historien på riktigt ska beröra läsaren. Kanske handlar det om att kvinnan förblir något anonym och generaliserbar, kanske handlar det om att boken redan från början har ett så tydligt mål och att resan dit går något för snabbt för att man ska hinna landa i de storslagna tankarna, men också i de möten kvinnan har längs vägen. Med det sagt är Fine de Claire en mycket speciell bok som uppmanar läsaren att se på världen med nya ögon.

Similar Posts:

• Bränner bakom glasvägg
• Storslaget och drömskt om träd
• Om livet, döden och tiden
• Den ikoniska hemfärden
• Ett eget rum