Det här är en självbiografisk berättelse om hur det gick till när författaren Ray Kluuns egen hustru dog i cancer. Den är skriven i romanform och är därför kanske inte en sann berättelse i ordets verkliga bemärkelse. Till exempel har han ändrat på namnen. Men det är något väldigt äkta och verklighetstroget med hans sätt att berätta.

Vi får följa parets kamp mot cancern och känna den maktlöshet som uppstår när inget kan göras. Det är en gemensam kamp för Sten ställer verkligen upp. Han är med på alla cellgiftsbehandlingar, något som är ovanligare än man kanske tror. Det får vi veta genom den kvinnogrupp som Carmen deltar i. De andra gruppdeltagarnas män ställer inte alls upp i lika hög grad och en av dem tar till och med ut skilsmässa.

Men Sten är ingalunda ett helgon. Han slutar inte med sina otrohetsaffärer. I stället för tillfälliga förbindelser inleder han nu en riktig relation, som pågår parallellt med hans äktenskap. Det vore lätt att säga att Sten är en skitstövel som bedrar sin döende hustru, men livet är inte riktigt så enkelt. Författaren är bra på att gestalta livets gråtoner. Man förstår att relationen med Rose är Stens livlina. Utan den hade han kanske inte kunnat vara Carmens make under hennes sista tid i livet. Sedan behöver man inte gilla det. Det är bara så det är. Visst blir man förbannad ibland på Sten, när han super och knarkar och festar till långt in på nätterna medan Carmen ligger hemma och lider, men jag tror inte att många av oss skulle vilja gå ens tio meter i hans skor. På det viset är det en tankeväckande bok. Det ställs många frågor. Vad är egentligen kärlek? Kan man lova att älska någon tills döden skiljer en åt? Vad händer efter döden?

Att Carmen i slutändan väljer dödshjälp är också något som väcker tankar. Det känns lite absurt när hon ska boka in tiden med läkaren. Hur känns det egentligen att boka in sin egen död? Hur kan man på förhand känna att ”då kommer jag att vara redo”? Det är ju inte som att boka in en tid hos frisören eller tandläkaren. Ändå är det just så det skildras. Dagen därpå mår Carmen dessutom lite bättre så de ringer till läkaren och frågar om han kan komma lite senare. Det är omöjligt att läsa den här boken utan att bli berörd.

Ray Kluun skriver brutalt ärligt och försöker inte på något vis framställa sitt alter ego i bättre dager. Boken är inte ett litterärt mästerverk, men den är väldigt rakt och känslosamt skriven. Författaren skyggar inte för det svåra eller fula. Insprängt i texten finns en rad wramples (written samples) som stundtals är mycket fyndiga. Det finns även ett stort antal fotnoter, där man kan läsa mer om romanfigurerna eller om de fotbollsresultat som författaren hänvisar till för att belysa något. Det är ett annorlunda grepp som för mig har den effekten att det tar udden av berättelsen. Faktatexten blir något att haka upp sig på, att använda som ett skydd när berättelsen blir för sorglig.

Det är mest Sten det handlar om och jag kan sakna Carmens berättelse. Det är när hon får framträda mer som gråten släpps fram. Det är då det bränner till och berör.

Similar Posts:

• Man kan inte snabbspola förbi sorgearbetet
• Läs och gråt
• Sorgen har flera färger
• Radiumhemmet och kärleken
• På den ensammaste platsen

Det är rapporterna om terrorattackerna den elfte september som får Sten att vakna upp och inse att man inte kan hoppa över sorgearbetet. Men viktigast av allt: att han måste hålla sitt löfte till Carmen: att ta hand om Luna. Han kastar sig på flyget hem till Holland och chockerar omgivningen när han deklarerar att han och dottern ska resa ensamma till Australien via Thailand. Det är dels ett sätt att bryta dåliga mönster på, genom att lämna sin vanliga omgivning, men också ett sätt att söka efter Carmen. Som ung reste hon runt i Australien på egen hand och Sten försöker nu komma sin döda hustru närmare genom att besöka de platser hon besökte och göra de saker som hon gjorde.

Resan blir inte riktigt som Sten har tänkt sig. Det är lågsäsong i Queensland och de enda han träffar är gamla gifta par. Det är heller inte så barnvänligt som han har tänkt sig och i stället för att dyka bland hajar i Stora barrirärrevet får han nöja sig med att cykla med Luna på pakethållaren. I början är han oerhört rastlös och undrar om han har gjort ett misstag, men efterhand finner han sig i situationen och växer äntligen upp.

Det här är en bok om relationer. Dels den mellan en pappa och hans dotter, men också den mellan en man och hans döda hustru. Tack vare den inre resan som Sten gör kan han också inleda en ny relation. Jag ska inte avslöja något mer än så eftersom jag inte vill förstöra spänningsmomentet.

Liksom den första boken är den här skriven på ett brutalt ärligt sätt. Men här framstår Sten i bättre dager. Det är i papparollen han växer som människa. Man lever sig in i hans öde och lider med honom. Till exempel blir man förbannad på alla förnumstiga personer som ska ge honom råd om hur han ska uppfostra Luna. Som om han inte har tagit ett jättestort ansvar under hela Carmens sjukdomstid. Eller tullarbetarna som ifrågasätter varför han reser ensam med sin dotter. Ibland känns det som om omgivningen bara gör en svår situation värre.

Läs den här boken om du gillar äkta berättelser som dröjer sig kvar. Men läs En sorts kärlek först, om du inte redan har gjort det.

Similar Posts:

• Vad är kärlek?
• Lyhört relationsdrama
• Ett familjedrama
• Om att somna och vakna på olika platser
• En fröjdefull sång