Bleka bilder från avfärden och byn den gången.
Jag förbannar tidens flod: det är trettiotvå år sedan.

I början av 70-talet, när allt verkade möjligt, var Arvid en av de ungdomar som trodde att de kunde ändra världen: revolution, arbetarmakt, solidaritet, allt det där. Nu är det 1989, muren har fallit, han har precis kommit tillbaka från en protest mot massakern på Himmelska Fridens Torg, hans äktenskap med flickan han en gång försökte leda till barrikaderna faller sönder, och han har precis fått reda på att hans mor har cancer. Där börjar boken. När Arvid hör att hans sjuka mor på egen hand rest till deras gamla sommarstuga i Danmark bestämmer han sig för att vara den gode sonen (och inte alls den lille pojken som längtar efter mamma) och göra henne sällskap där. Det är bara det att han inte alls är välkommen. Så nu sitter de båda där och kuckelurar och går varann på nerverna medan Arvid funderar över hur i helvete han hamnade här.

(Och så påstår folk att skandinaver är dystra.)

Livskriser, minnen av döda familjemedlemmar, ansträngda relationer mellan föräldrar och vuxna barn, och en historia som utspelar sig lika mycket i det förflutna som i nuet på en plats med ekon av barndomens somrar … vill någon jämföra det här med Banvilles Havet än? I så fall är det både på pricken och helt uppåt väggarna. Visst är handlingen snarlik, men frågan är ju vad man gör med det. Där Banvilles introverta funderingar över livet, döden och minnena av den bara tittar inåt, försöker Pettersons karaktärer höja blicken, och tragedin ligger väl snarast i att de misslyckas. Hela boken är full med saker som aldrig blev sagda, minnen som gör för ont att tackla, hövliga lutheranska fraser som tassar tyst över Munchska broar. Där Banville briljerar med sin poetiska högglansprosa (någon sade att den är så vacker att den hör hemma på ett museum med skylten ”RÖR EJ” framför) håller Petterson och Arvid sina funderingar vardagliga, precisa, tillräckligt naturliga för att tankarna ska få luft att röra sig fritt. I nedslag över 15 år följer vi Arvid och hans mor, två människor och två generationer som studsar mot varandra. Det är vackert, det är tänkvärt, och det är stundtals smått briljant.

Och ändå, kanske just på grund av att den gör så mycket så bra, blir slutintrycket något av en liten, liten besvikelse. Petterson håller sig, liksom sina karaktärer, på artigt avstånd och lämnar lite för mycket osagt. Jag får känslan av att den verkliga huvudpersonen här är Arvids mor, men eftersom Arvid inte känner henne får vi aldrig heller göra det. Man ska inte kräva att romaner har en tydlig sensmoral och ett slut som knyter ihop allt, men någon form av steg framåt, någon form av utveckling borde man väl kunna kräva av 250 sidor berättelse? Menar han verkligen att det stannar här? Måste allt rinna ut i sanden och försvinna?

Jag förbannar tidens flod är svår att skaka av sig helt, trots (eller kanske tack vare) det där ”…” som går genom hela texten. Petterson hör inte hemma på ett museum – inte än i alla fall. I sina bästa stunder lyckas den både beröra och beröras, även om det finns ögonblick där jag vill citera Mao och säga åt den att antingen pissa eller kliva av pottan.

Similar Posts:

• Att stångas med sina demoner
• Förgängligheters förgänglighet
• Hem till gården
• Minnesförlust i en norsk småstad
• Ett barskt uppvaknande

Per Pettersons första roman på svenska kom sent i våras. I Norge är han en prisbelönt och mångnominerad författare, därtill översatt till flera europeiska språk. Nu har Albert Bonniers förlag lagt sina vantar på honom: ett förmodat säkert kort. Det gör förstås inte boken bättre, för ingen läsupplevelse kan väl påverkas av sådana världsliga saker som priser, marknadsföringsknep och stora förlag?

Det handlar om Trond som köper ett hus långt från civilisationen. Där vill han ostört spendera sina sista år i livet. Frun har dött och deras två döttrar vill han inte besvära. Men självklart får han inte leva ostört särskilt länge. Han börjar minnas sin barndoms somrar som han spenderade tillsammans med fadern och han börjar mala vad som hände 1948 när hans kompis Jon försvann, de som brukade stjäla hästar tillsammans. Dessa demoner, som han tappert har hållit på avstånd under hela sitt vuxna liv, anfaller nu skoningslöst. Det är mitt i detta man befinner sig som läsare.

Berättarperspektivet låter Petterson växla fritt mellan nu och då. Praktiska sysslor i nuet ställs mot minnesbilder portionerade i korta episoder, iakttagelser och insiktsfulla reflektioner. Det är lätt att förstå Tronds våndor och längtan att få klarhet kring sin far, vem han var och varför han lämnade familjen. Som motståndsman var han en hjälte, men som familjefader en quisling.

Det är också lätt att ryckas med i Pettersons vackra språk. Ut och stjäla hästar har en språkbehandling som väl lever upp till ryktet. Jag grips av miljöbeskrivningarna och Pettersons kärlek till naturens scenerier och timmerflottning. Boken utspelar sig i östra Norge nära svenska gränsen och jag erkänner villigt att min läsupplevelse knappast blev sämre av att jag satt och läste den på en veranda i ett somrigt Härjedalen med de norska fjällen och dess landsbygd nära. Sånt kan påverka. Samtidigt kan jag inte säga att vare sig det som berättas eller sättet det berättas på känns unikt. Jag blev alltså inte frälst, men fick mig en njutfull stund i händerna på en säker berättare och stilist. Som jämförelse verkar landsmännen Lars Saabye Christensen och Niels Fredrik Dahl inte bara ha gått i samma skola, utan även i samma klass som Petterson.

Men ytterst handlar Ut och stjäla hästar om svårigheten i att inte ta efter sin fars dåliga sidor, att ha blivit honom fast man trodde motsatsen. En gammal hund som lägger sig för att dö lämnas sällan i fred. Med andra ord går det aldrig att förtränga historierna kring sig själv, man är i själva verket ett resultat av dem, enligt Petterson.

Similar Posts:

• Man kan inte inte kliva i samma flod
• Maskrosor växer inte på träd
• Tonsäker saga
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Skruvad bruksortsrealism