Elvira på några och tjugo gör en bilresa från sin studiestad Åbo till hemstaden Vasa där hon ska vara med om sin systerdotters barnvälsignelse. Medan Elvira kör under många timmar genom ett vintrigt västra Finland tänker hon tillbaka på i princip hela sin barndom. Vi får följa hennes och den några år äldre systern Olivias uppväxt på 1980-90-talet i Vasa.

Mellan föräldrarna finns starka spänningar som känsliga Elvira registrerar. Fadern upplevs som varm men han har många hemligheter och är ofta frånvarande. Mamman är spänd, trött med humörsvängningar. Hon för kommandot vad gäller känslor och stämning men har en underordnad ställning vad gäller ekonomi och större beslut. Det dagliga hushållsarbetet faller också på hennes lott.

Mellan systrarna Olivia och Elvira finns en (o)uttalad konkurrens. Olivia har ett naturligt försprång i och med ålder men hon är även mammans favorit (”kärleksfrukten” – ”så väntad” – med ett ”ovanligt namn”). Elvira känner sig kanske mest trygg i mormoderns sällskap. Hos mormor övernattar hon, läser läxor, lyssnar på kristna sånger på kassetter eller på mormor som läser ur Barnens bibel. Kex och saft, svala manglade lakan och krukväxter. Men mormor är gammal och sjuk. Fadern får problem med ekonomin i sin firma. Föräldrarna separerar och fadern flyttar ut. När Elvira skriver studenten är familjen i en stor kris.

Elvira ansöker om studieplats vid Åbo akademi. Det skriftliga provet går bra men under intervjun som följer slår något inom henne slint – i stället för att berätta om sig själv beskriver hon på ett Kafkaliknande vis familjens hus ingående från källare till vind. Hon är fullt medveten om att hon bränner sina broar för antagning. Samtidigt inser hon under sin ”husmonolog” att hon måste bort från sin ursprungsfamilj. Bort från huset.

Att tappa självkontrollen såsom Elvira gör i antagningsintervjun påminner lite om Tove Monopolis upplevelser och reaktioner vid intagningsproven till Teaterhögskolan i en annan finlandssvensk roman: Wannabe av Sara Jungersten från år 2012.

Elvira får en studieplats i Åbo – på ett annat program men ändock. Mycket är nytt och ensamt. Hon träffar ”Janne som för” och hon följer. Systern Olivias ord ”om man sover över hos varandra innan man är gift hamnar man i helvetet” ringer i Elviras öron. Hon går både till metodistkyrkan och på lönnkrog. Vid varje avgörande stund tänker hon på systern och modern. Också här blir hon ”den andra”. Hon blir sviken.

Med tiden kommer hon in i en lugnare tillvaro. Från sin nu vuxna vardag reser hon tillbaka till barndomens stad för att återse sin syster och systerns familj och sin mamma. Även fadern är inbjuden …

Det här är en roman om flick- och kvinnoliv. Om systerskap på gott och ont. Om moderskap och med allt som följer av förhoppning, omsorg och oförmåga. Att hitta sig själv. Att vara mitt emellan alla måsten inifrån och utifrån. Att må dåligt men orka. Inget har ju hänt.

Språket är både en tillgång och en belastning. Ibland blir detaljrikedomen överväldigande. Något tradigt är det att läsa om en matserverings toalett med sopkärl och speglar eller studentmatsalens inredning och salladsbord. Förbipasserande personers kläder, frisyrer … och det dricks många glas vatten. Samtidigt är detta bokens stil. Olivia är det känsliga, iakttagande barnet som vant sig vid att registrera omgivningen. Antagligen ett sätt för att bemästra ångest. Men i texten finns också många tomrum – naturligt i och med de två parallella intrigerna men just där i tomrummen får läsaren själv lista ut vad som hände. Ja, vad hände? Inget?

I språket finns också en alldeles egen, underfundig, lite ironisk humor som kommer fram när Elvira resonerar med sig själv, peppar sig i sin ensamhet. Till exempel under mormors jordfästning: ”Olivia lutar sig mot Tobbe. Jag lutar mig mot mig själv. Som en fura.”

För mig personligen är det igenkännandets glädje att läsa om universitetsstaden Åbo med föreläsningar, Kårliv, studentbyn, valborgsfirande och Aura ås stränder och gränder. Det har skrivits några böcker tidigare om studieliv i Åbo, där universitet grundades redan år 1640 av Per Brahe. Några är Lars Sunds Vinterhamn, Stefan Nymans Anna är online och Kaj Korkea-ahos Onda boken.

Jag hoppas att Ann-Sofi Carlsson skriver vidare på Elviras liv in i 2000-talet.

Similar Posts:

• Mystik, drömmar och mellanålder
• En våldsam mor
• Edna och styrkan
• Noveller om oro och ångest
• Att pröva, växa och ändras

Erik Petersson visar i sin biografi istället på hennes skicklighet i det politiska maktspelet, att hon var mycket politiskt medveten och hade viljestyrka och stor förmåga att tillskansa sig själv makt som drottning, istället för att anpassa sig efter riksrådets medlemmar. Hon ville till exempel minska högadelns makt. Hon nyadlade många och tillsatte ofrälse män på höga positioner.

Det har ältats alltför mycket i böcker om huruvida drottning Kristina biologiskt helt och hållet var en ”riktig” kvinna, man har ju till och med öppnat hennes grav för att undersöka saken. Det upptäcktes inget ovanligt. Orsaken till detta intresse var att hon vägrade gifta sig, vilket naturligtvis var mycket kontroversiellt, särskilt för en drottning, som ju måste föda arvingar.

Erik Petersson berättar om de första 27 åren i drottning Kristinas liv. När hon föddes i december 1626 blev hon av riksdagen utkorad till rikets arvfröken, hon skulle alltså bli regerande drottning. Men om hon senare skulle ha fått en yngre bror skulle han istället ha blivit tronarvinge och hon prinsessa.

Kristina uppfostrades som en blivande kung skulle ha blivit uppfostrad. Det gjordes alltså ingen skillnad på grund av att hon var kvinna. Man skulle kunna säga att detta var uttryck för en tidig feministisk tanke! Det sågs inte alls som ett oöverkomligt problem att hon inte var man. En av Kristinas lärare var Johannes Matthiae, som var hovpredikant. Han såg till att hon fick läsa den bok Johan Skytte skrev 1604 åt hennes far Gustav II Adolf: En kort undervisning: uti vad konster och dygder en furstlig person skall sig öva och bruka, den där tänker med tiden lyckosaligen regera land och rike.

Här slog Skytte fast att religionen var grunden för vad en ung furste måste lära sig eftersom det var från Gud all makt utgick. Som näst viktigast satte Skytte de bokliga konsterna, de som Johannes Matthiae och Axel Oxenstierna undervisade henne i. Därefter kom att en blivande regent måste kunna föra sig i olika sociala sammanhang. Där nämnde han bollspel, dans, fäktning och musik – att både kunna sjunga och spela. För Kristina stod både fäktning och fortifikation på schemat, men mest förtjust verkar hon ha varit över att rida. Det dröjde tills hon var tolv innan hon fick börja, kanske för att man var rädd att något skulle hända henne som ensam arvtagare till tronen.

Trots att man allmänt trodde att regenten var utsedd av Gud tilläts slutligen Kristina att abdikera. Det skedde den 6 juni 1654 på Uppsala slott. Hon var 27 år gammal. En av riksrådets medlemmar, Per Brahe d. y., som var mycket traditionell och trodde stenhårt på de rådande hierarkierna i samhället: var och en hade sin plats i samhällsystemet och i de olika sociala klasserna, på så sätt fungerade samhället bäst, var emot att Kristina skulle abdikera. Det var hans uppgift att under ceremonin lyfta kronan från hennes huvud, men han förmådde det inte, utan stod som förstenad. Till slut lyfte Kristina själv av sig kronan och räckte den till honom. Dramatiken var stor.

Berättelsen om Kristinas utveckling som drottning och hennes väg bort från tronen är mycket intressant och spännande att läsa. Biografin innehåller en mycket detaljerad skildring, fylld av citat och textutdrag, och har dessutom många illustrationer, mestadels porträtt. Erik Petersson visar på de olika politiska intrigerna, krigsstrategierna och på Kristinas personlighet. Vilken som var den tyngst vägande orsaken till att hon abdikerade har det spekulerats mycket i. Genom att läsa biografin kan man dra sina egna slutsatser.

Författarens redovisade stora intresse för drottning Kristina fick mig dock att önska att biografin skulle täcka hela hennes liv. Förhoppningsvis kommer det en andra del, som handlar om hennes liv efter abdikationen!

Erik Petersson skriver på ett tydligt, lättläst och spännande sätt. Han använder sig av korta kapitel och får in en och annan cliffhanger i slutet av dem. Så min rekommendation är: strunta i att söka spänning i meningslösa och påhittade deckare, läs en historisk biografi istället! Där finns spänning på riktigt! Och plötsligt andas det svenska 1600-talet alldeles tätt intill …

Enligt en artikel i Dagens Nyheter är det mest män som läser historiska böcker. Vad kan det bero på? Varför skulle inte kvinnor vara intresserade av historia på samma sätt. Är det för att de historiska böckerna ofta handlar om krig? Ytterst märkligt ifall det skulle vara orsaken. Krigen har ju påverkat kvinnorna i lika hög grad som männen. Kvinnor borde därför vara lika intresserade som män av att läsa om krig!

Similar Posts:

• Förvånansvärt fräscht
• Gustavianska intriger
• Evigt motstånd och uppror
• Abdikerad vinnare
• Historia ur den osynligas perspektiv