Kanske är det att jag just avslutat A Head Full of Ghosts när jag börjar läsa (lyssna på) Growing Things, men faktum är att boken ifråga är en besvikelse. Där A Head Full of Ghosts lyckades med att kombinera skräck och realism i exakt rätt proportioner fokuseras det i Growing things enbart på skräck- och mysteriebiten. Det behöver inte såklart inte vara fel, problemet är att det aldrig blir särskilt läskigt. Flera av historierna är dessutom så pass utflippade att man har väldigt svårt att ta själva premissen på allvar. I Note From the Dogwalker lämnar t ex hundvaktarna alltmer kryptiska och närgångna anteckningar till hundägaren. Utan att avslöja alltför mycket ska väl novellen vara en blinkning till Stephen Kings Lida, men min undran är bara vilken galen människa som skulle stå ut med att få dylika meddelanden från hundvakten utan att kontakta vederbörandes chef och kräva avsked, ringa polisen och så vidare.

Där A Head Full of Ghosts lämnade precis så många frågor obesvarade att att man som läsare kände sig behagligt fundersam slutar många av novellerna i Growing Things så abrupt att det känns som att halva handlingen är borta. Som läsare står man kvar och undrar vad sjutton det var som hände egentligen? Hände det något alls?

Ibland blänker det förstås till. Her Red Right Hand, om en dotter som försöker komma över sin mammas död samtidigt som hon tvingas slåss mot faktiska demoner är både sorglig, vacker och hoppfull. Det var inte bara pollen som gjorde att mina ögon tårades medan jag lyssnade på berättelsen, om jag säger så. Den experimentellt skrivna Nineteen Snapshots of Dennisport är både spännande och sorglig, och The Ice Tower och It Won’t go Away skulle båda kunna passa som historia i Creepypodden (för er som undrar, det är en stor komplimang).

Men alltför många av berättelserna faller bara platt. En fundering är om Tremblay gör bäst i att fokusera på romaner snarare än kortare novellsamlingar. Kanske att hans sätt att berätta gör sig bättre i de fall han har möjlighet att bygga ut sina karaktärer, och berätta historierna till punkt istället för att komma till ett snabbt avslut?

Similar Posts:

• Exorcism och realism
• Skräck när den är som läskigast
• It ain’t over ’til it’s over
• Verkligheten som en skuggridå
• Vintermörker

Femton år senare får den nu 23 år gamla Merry ett erbjudande att berätta sin historia för en journalist – och sedan länge begravda hemligheter kommer upp till ytan.

Jag hade höga förhoppningar på A head full of ghosts. Och för en gångs skull infriades de, och mer därtill. Paul Tremblay berättar en historia som är så spännande, otäck, gripande och realistisk att det är näst intill omöjligt att lägga boken ifrån sig. Här behöver det förtydligas att spänningen inte berodde på det lika trista som trendiga tricket att skriva korta kapitel och sedan avsluta när det är som otäckast. I A head full of ghosts är det hela tiden historien som vill framåt och Tremblay ska ha ett särskilt tack för att han inte ägnar sig åt billiga cliffhangers utan låter sina karaktärer tala till punkt.

Det vore lätt att beskriva A head full of ghosts som en skräckroman. Och tja, det stämmer – men inte främst på grund av eventuella demoner som tar tonårsflickor i besittning. Den verkliga skräcken sitter i det socialrealistiska, som i hur förblindade människor kan bli av sin tro, hur utsatta barn kan vara i händerna på en manipulativ omgivning, hur utsatta vuxna kan vara i händerna på en manipulativ omgivning och vad omständigheter kan driva människor till. Det vill säga sådant som sker i verkliga livet.

Därmed inte sagt att bokens (eventuellt) övernaturliga inslag är något att bortse ifrån. Och häri ligger något av styrkan hos A head full of ghosts – nämligen att det är fullt möjligt att läsa boken med olika glasögon. Är det en psykologisk skräckroman med övernaturliga inslag och olyckligt slut? Ja. Är det ett socialrealistiskt drama om en utsatt familj på väg mot undergång? Ja. Är det en kommentar om tidens mediefixering och människors längtan efter rampljus? Ja, det med. Är den allt ovan? Tveklöst.

Ska man säga något negativt om boken får det bli att författaren hade kunnat dra ned på de populärkulturella referenserna. Knappt någon film eller bok av det mer skräckinjagande slaget från de senaste tre decennierna förblir oomnämnd. Delvis framstår detta som ett sätt för författaren att göra klart att han är medveten om att historien ”ung tonårsflicka blir besatt av den onde” har berättats förut – något som är helt onödigt. A head full of ghosts må vara sprungen ur samma källa som Exorcisten, Paranormal Activity med flera, men den är också något helt eget.

Similar Posts:

• Skräcknovellsamling som inte når fram
• Uråldrig magi och moderna monster
• Gud är död – här är hans barn
• Övernaturligt och mjukt om sorg
• Rhymes with bitches