Den första frågan är hur man ”gör” Bitcoin. Linus Lovén gör sitt bästa för att förklara utvinningsproceduren med blockkedjan, källkoderna och P2P-systemet med servrar man kan ansluta sig till. Trots det är det svårt att förstå om man, som jag, inte kan någonting om programmering. Men man behöver ju inte förstå hur en symaskin är uppbyggd för att sy en snygg gardin. Kanske är det inte nödvändigt att begripa allt tekniskt om man ser att resultatet blir ett nytt och helt demokratiskt finansiellt system.

Många är idag rädda för finansiell kollaps. Det nuvarande systemet bygger på skuldsättning och världsekonomin anses av många vara en uppblåst bubbla. På toppen av detta finns det många mäktiga aktörer som värnar om systemets fortlevnad för egen vinnings skull. Den lilla människan kan känna sig maktlös inför staters och institutioners agerande vid ekonomiska kriser. Folk ser sina besparingar bli beslagtagna (Cypern) eller förlora kraftigt i värde. Därför har Bitcoin en enorm potential. Ett helt nytt ekonomiskt system som eliminerar beroendet av mellanhänder såsom banker, försäkringsbolag och andra finansiella institutioner. Blockkedjans unika egenskaper gör att man kan knyta kontrakt, avtal och försäkringar till koden. I sanning en revolution.

Bitcoinskeptikerna är många. Inflytelserika nationalekonomer som Paul Krugman och Alan Greenspan har ingen tro på att Bitcoin kommer att fungera över tid. Intressant nog har Bill Gates bytt sida. Från att inte vilja ta i Bitcoin med tång, använder hans stiftelse nu Bitcoin just för att det fungerar väldigt bra i utvecklingsländer där en stor del av befolkningen inte har bankkonton, och enkla och billiga transaktioner är av stor betydelse. Det är verkligen en demokratisk valuta på så sätt. Alla kan använda den. Det enda du behöver är en mobiltelefon och internet. Och även om Krugman och Greenspan är skeptiska så förutsåg den visionära nationalekonomen Milton Friedman framväxten av en digital valuta redan år 1999.

Även om författaren själv är Bitcoinentusiast så presenterar han sakligt alla hinder som måste överbyggas innan valutan kan få ett brett genomslag. Volatiliteten är ett hinder. Att människor skall bestämma sig för att Bitcoin har ett värde är också avgörande. Det finns en uppfattning om att Bitcoin är ett pyramidspel där utvinnarna är de som tjänar på affären. En missuppfattning enligt Lovén, som kan elimineras med kunskap.

För att kunna förstå Bitcoin på ett grundläggande sätt ger Lovén oss även lättillgängliga förklaringar om bland annat hur vi hanterat pengar historiskt, om finansiell psykologi och om visioner om en nyordning som inkluderar hela världens befolkning och inte bara de redan besuttna. Mycket trevlig läsning. Och pedagogiskt strukturerat med tydliga frågor, svar och summeringar. Det känns ganska uppenbart att syftet med boken är att åstadkomma attitydförändringar i människors uppfattning om Bitcoin. Jag skulle vilja påstå att han lyckats.

Många traditionella småsparare och investerare har förhållit sig ganska svalt till Bitcoin hittills, men idag läste jag en riktigt initierad och nyanserad artikel om Bitcoin i tidningen Aktiespararen. Det är helt möjligt att skiftet är i antågande på riktigt. Det vore oerhört spännande. Fast jag måste erkänna att jag inte riktigt är där än, att jag säljer mitt pensionssparande och köper Bitcoin för hela slanten. Något jag kanske ångrar om tjugo år.

Similar Posts:

• Slösa nu eller fortsätt deppa!
• Keynes spöke går igen
• Farväl till folkhemmet
• Intressant om Linnés psykologi
• Orange ångest

Men – och det här retar såklart amerikanske nobelprisvinnaren Krugman oerhört – ingen i ledande ställning lyssnar på honom. Detta fast Krugman, enligt Krugman själv, har haft rätt, har rätt och kommer att få rätt.

Problemet idag enligt Krugman: För många länder försöker sälja mer än de köper eller – om de är i kris – försöker få budgeten att gå jämt upp. Om alla sparar samtidigt blir det lågkonjunktur.

Lösningen enligt Krugman: stater måste spendera mer pengar än de plockar in för att på så sätt stimulera ekonomin och få folk i arbete igen.

Det här kan förefalla vara enkel matematik. Men är det inte rationellt att spara när det är kristider? För ett enskilt företag eller ett hushåll är det rationellt att dra ner på konsumtionen, öka sparandet och vänta med större investeringar när det ekonomiska läget verkar skakigt.

Och dessutom, i kristider är det fler som drar på sig skulder (ofta ofrivilligt p.g.a. av att exempelvis bostadsmarknaden faller ihop) och blir arbetslösa, varför – om vi ser till hela befolkningen – det konsumeras allt mindre.

Men, menar nu Krugman, en stat får inte sköta sin ekonomi på det här sättet. När hushåll och företag drar åt svångremmen, när folk blir arbetslösa och har stora skulder, då måste staten öppna kassakistorna. När det är kris skall det slösas. Dels genom att trycka pengar och dels genom tunga investeringsprojekt som ger jobb. Om staten gör det här kommer optimismen tillbaka och företag och hushåll börjar spendera mer och staten kan, å sin sida, dra åt svångremmen igen.

Halva Krugmans bok är fantastisk lärorik och intressant och behandlar precis den här typen av frågor. Det är nationalekonomi för folk som inte är nationalekonomer. Andra halvan av boken är en självförhärligande genomgång av alla amerikanska ekonomer som haft fel när de sagt att Krugman har fel. Från svensk horisont är det här interna käbblet inte jätteintressant.

Det största problemet med den här boken är att det är smått obegripligt varför inte alla tror på Krugman. Han har ju en jättebra lösning på krisen som politiker borde älska. Spendera mer pengar så ordnar det sig. Om man kan backa upp det här med teori borde det tilltala.

Krugman menar att ekonomer, för att göra en brant sammanfattning, har lärt sig att om staten investerar så slår detta ut privata investeringar, därför är det ingen lösning att låta staten öka sina utgifter. Krugman menar att de borde läsa Keynes (brittisk ekonom, 1883-1946) och förstå att i kristider sker inte detta. Samtidigt borde samma ekonomer förstå att det inte gör så mycket om vi har en viss inflation, därför är det inte fel att staten ”trycker pengar”.

Krugmans eget privata problem – som i förlängningen blir läsarens problem – är att han anser att alla som inte tycker som han är korkade. Motståndare förvandlas ständigt till fågelskrämmor, det verkar obegripligt att inte alla alltid håller med Krugman.

Men det finns andra böcker som ger andra perspektiv. För den som vill se ena sidan av saken, Krugmans sida, presenterad på ett superbt pedagogiskt sätt – och som vill veta mer om Keynes – skall läsa den här boken.

Similar Posts:

• Keynes spöke går igen
• Bitcoin – flipp eller flopp?
• Ideologierna lever – och dödar
• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Plottrig introduktion till ekonomi

Krugman beskriver såväl Asienkrisen som dagens finanskris, och ger oss sitt recept på hur krisen ska lösas. Problemen, enligt Krugman, låg då som nu framför allt i att av- eller oreglerade marknader ledde till finansiella bubblor, som till slut brast när olika intressenter tappade förtroendet för en marknad. En inledande kris i ett land kom i Asienfallet att smitta av sig på kringliggande länder. Att man i flera fall misslyckades med att hantera kriserna ledde också till att de blev djupare än de kanske hade behövt vara.

Lösningen på den nuvarande finanskrisen är, enligt Krugman, att återskapa förtroendet för marknaden så att krediter börjar flöda igen, att tillföra mer kapital till marknaderna, samt att staga upp konsumtionen för att åter få igång en effektiv efterfrågan på produkter, och därmed sätta folk i arbete. För det behövs det tydliga statliga interventioner på marknaden – något som innefattar en ganska klassisk keynesiansk interventionspolitik. I nästa steg, för att motverka att dylika kriser uppkommer igen, måste man genomföra en omfattande finansreform (läs: reglering) av alla sorters finansinstitutioner, inklusive sådana kreditinstitut som inte traditionellt klassats som banker.

Krugman är långt ifrån den enda att mena detta (framförallt inte i dagens läge, när en lång rad ekonomer helt plötsligt har blivit keynesianer). Men han är för det första, enligt egen utsago, en politisk liberal (vilket i en amerikansk kontext i och för sig betyder vänster om den politiska mittfåran). För det andra, och kanske viktigare, är han mycket välrenommerad inom sitt skrå – bland annat belönad med 2008 års ekonomipris ”till Nobels minne”. Så långt är därför Krugmans bok ett välkommet bidrag till en ekonomisk debatt som allt för länge lidit av teoretisk slagsida mot neoklassicism.

Samtidigt lämnar boken en del övrigt att önska. Den är ursprungligen skriven för tio år sedan, som en i princip samtida analys av Asien-krisen. Nu har Krugman utökat boken med ett par korta kapitel om den nuvarande krisen. Det märks dock att boken skyndats fram för att kunna bidra till en aktuell debatt: hårda data saknas som regel till stöd för argumentationen, källhänvisningar är helt frånvarande, och lösningarna som beskrivs är tämligen ospecifika (hur finansmarknaderna ska reformeras avstår Krugman till exempel helt från att diskutera). Något längre historiskt perspektiv finns heller inte, vilket är synd: paralleller och kontraster till tidigare finanskriser och krishantering hade kunnat ge ett djup som nu inte riktigt infinner sig.

Krugmans teoretiska analys handlar framförallt om bubblor och spekulationsekonomier, där kriser framstår som ett undantag på i grunden fungerande marknader. Det hade varit spännande om Krugman här hade tagit ett steg till och diskuterat hur hans syn förhåller sig till strukturella kriser, och i vilken mån sådana spelar in i den aktuella krisen. Det är en viktig fråga både för hans analys av problemet, och hans recept på lösningar. Så långt kommer Krugman tyvärr aldrig i den här boken, vilket är synd eftersom det kanske är just samspelet mellan en finansiell och en strukturell kris som är det riktigt utmärkande denna gång.

Hade den här boken skrivits av i princip vem som helst utan ett ”Nobelpris” i ekonomi i bakfickan, så hade den nog inte kunnat räkna med att få något större genomslag internationellt sett. Men nu är det ju så att budbäraren ibland är viktigare än budskapet. Om den här boken går ett annat öde till mötes beror det därför sannolikt mer på att Krugman är den han är, snarare än bokens egna kvaliteter.

Similar Posts:

• Slösa nu eller fortsätt deppa!
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Finanskrisen förklarad
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• Bitcoin – flipp eller flopp?