Ett ögonblick ser jag fram för mig rosiga, skära inälvor som plockats ut och dissekerats. Blommorna mot det svarta fortsätter på insidan av bokens omslag och försättsblad. Denna nature morte är vacker. Liksom livet i sin blomning. ”Men allt kött är hö, och blomstren dö”, enligt åldrigt bibelspråk.

Författaren Susanne Ringell hittar sin make, skådespelaren Anders Larsson död en måndag morgon i september 2021. Hemma på soffan i gästrummet, arbetsrummet i den bostad som varit deras gemensamma hem i fyra årtionden. Dagen innan skön söndag och på kvällen högläste han som vanligt för henne innan hon somnade.

Bokens första sida summerar bokens innehåll:

”Du dog. Jag dog också. Inte genast men småningom, dag efter obönhörlig dag utan dig vid min sida. I mycket – efter fyrtio års samlevnad – gjorde jag som du gjorde. Du dog, så jag dog också. Mitt döende var inte lika vackert som ditt. Och inte lika grundligt. Du fullgjorde ditt värv. Mitt blev på hälft. Nu fortsätter jag fullgöra min sorg, dag efter obönhörlig sommardag.”

Mycket att ordna. En offentlig person. Begravning med gäster ”från när och fjärran … Konvaljerna doftar svagt. En del har tagit båten, en del flyget, änkan har tagit piller”. Kortfilmen, samarbetet mellan Anders Larsson och en god vän, Och kanske står du vid min sida visas som avslutning – där Anders Larsson försvinner ut till havs mot horisonten. På storduk. Som på en scen. Likt en föreställning. Änkan i vitt, gästerna i svart, kvinnlig präst från Åland som alla senare vill ha som sin egen begravningspräst, psalm som änkan själv skrivit orden till. Allt är så väl uttänkt, så väl planerat. Hon höjer champagneglaset. Hon kan! Sommaren som gått har varit så lycklig, hon är stark i sin ”begravningsyra”.

De onda dagarna ska göra sitt intåg. Likt en ödessymfoni som går i moll, blir tillvaron allt mer tung och glädjelös samtidigt som saker måste skötas, avslutas. Även i Sverige där de haft en del av sitt liv. Varje ting, text och moment påminner om andra dagar och liv. Coronan håller världen isolerad. Ringells levnadsglada, gamla far går bort. I ensamhet. En helvetesvandring av trötthet. Med ett skapande mitt i; ett uppdrag att skriva ett libretto för en kör. En kraftansträngning. ”På dödens rand.” Det blir bra.

Ödessymfonin stegrar sig ånyo. Terapi över skärm. Självmordsförsök. Sjukhusvistelser. ”Allenarådande ångest.” En tid av liv, tillvaro utanför det omöjliga. ”Jag har fått inblick i en värld jag alltid kommer att bära med mig.”

Det kommer en vår. Även om försommarens blom är svår att utstå. Med små, små steg återvänder livet. Som aldrig ska bli det samma. Men glädje att få vara människa bland andra. Att ha fått så mycket av livet. Små stunder av kroppslig lycka: ”I vattnet återerövrar jag sorgen efter dig min vän.”

Boken består av elva kapitel. Susanne Ringell har ett speciellt förhållande till siffran elva som periodvist går igen i hennes liv. Hon är i sitt 66:e år. ”Detta satans år.”

Ofta är texten på sidorna kort. Meningarna korta. Handlingen går kronologiskt framåt i nio månader men med utvikningar bakåt i tiden. Eller i förfluten tänkt framtid. Innehållet är rikt på anekdoter och infall. De många kära medmänniskorna, vännerna. Berättelser ur två konstnärers vardag och kärlek. Två människors liv. Hon skrivande, han skådespelande. Hon utbildad skådespelare men blev författare. Han blev skådespelare men läst teologi och började skriva böcker. Varandras ständiga lektörer.

Det finns andra böcker om sorg, att mista från en stund till en annan sin make, livskamrat. Änkans bok av Joyce Carol Oates. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Kvinnoliv, författarliv sammanflätat med gemensamma projekt och resor. Men Ringells bok med sin närhet i tid, i plats kommer mig närmare som läsare. Osökt ser jag Larsson i pjäser runtom om i Finland, till och med som Malte i tv-serien Rederiet på 1990-talet men det starkaste och färskaste minnet är hans enastående monolog i turnéföreställning Kalevala på trekvart inför tagen gymnasiepublik. Finlands nationalepos i Larsson version som etsat sig fast i minnet.

Jag läser Ringells bok långsamt. Läser om. Språket är poetiskt med associationer, paralleller, motsatser och ständiga hänvisningar till dikt, visor, konst. Staden Helsingfors beskrivs levande. Även åboländska Nagu där Larsson får sin sista vila på kyrkogården. Där bjuder han följdriktigt ännu på en surpris. Som i livet. Alltid allt i ett: överraskning, skratt, tung sten.

Vardagliga, kroppsliga beskrivningar för ofta över i starka, pregnanta ord för känslor. Här finns galenskap, dråpligheter, skörhet, passion och humor. Jag njuter av läsningen. Den rör till tårar. Språkets lätthet, exakthet är som den skönaste blomma i tomhetens mitt. Här finns en prövad men självklar Gudsrelation. En respekt för ritualer.

Boken följer teaterns dramatiska båge. Naturen, årets gång kan tolkas i bågen; efter den mörkaste tid blir det ljusare. Ett ödesdrama med dyrköpt försoning. Eller till och med graviditetens nio månader; därefter ett nytt liv som ska läras leva. Det är en kärlekens bok. Den är inte för alla läsare men med stigande livserfarenhet och ålder ger boken den djupaste tröst. Den är – liksom författarens vigselring – en svart pärla.

Similar Posts:

• Till minne av ett liv
• I åldrandets stund
• Lösa blad om ett liv i exil
• Skilsmässans efterbörd
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn

Birgitta Holm har sammanställt en mythografi (författarens fyndiga ordval) över konstnären Helga Henschen, som föddes 1917 och dog som 85-åring år 2002. Eftersom Sverige är ett litet land, är det följdriktigt att Stockholm är ännu mindre. Konstnärer och författare känner ofta varandra. Birgitta Holm har nämligen lekt tillsammans med Helga Henschens ena systerdotter ute på Djurgården där Henschen tillbringade sin barndom, ungdom och delar av det tidiga vuxenlivet.

Jag kan tänka mig att urvalet av händelser ur en privatpersons liv är svårt att göra. Vad är utlämnande? Vad är präglat av de egna preferenserna? Här tror jag att Holm gjort helt rätt som frågat nära familjemedlemmar och vänner till Henschen under skrivandet av biografin. Boken börjar med beskrivningar av åtskilliga relationer och namn. Familjen Henschens tentakler sträcker sig till många andra högreståndsfamiljer. Att passion diskuterades och tillämpades ganska stort i de nämnda släkterna får också en ganska stor plats i inledningen.

Henschen gick i föräldrarnas spår, i synnerhet förädlade hon mamma Signes vision om att förena kärlekskrav med studier och yrke i Ellen Keys anda. Hon öppnade kranen såväl till den omvälvande kärleken som till den konstnärliga ådran. Mamma Signe var ett stort stöd – månne lite för symbiotisk bindning mellan dotter och mor. Relationen till fadern var mer distanserad. Nej, distans är milt sagt. Är inte det här ett exempel på faderns oförnuft och brist på förståelse för sin dotter?

”Om Folke någon gång blir synlig så är det som försvarare av fasaden. Inga svagheter fick finnas i hemmet. Inte ens närsynthet. [- - -] Och när fröken i skolan till slut säger åt Helga att hon måste tala med sin pappa om att hon behöver glasögon vet hon inte vad hon ska göra: ”’Pappa har sagt att det behövs inte’, sa jag, ’det är ingen som har glasögon hemma hos oss.’”

Havsskärgården var en frihetens plats i ungdomen och Henschen tog vara på möjligheter att resa både i Sverige och i Europa trots liten reskassa och hinder som uppstod med andra världskriget. Möten med olika miljöer och människor lämnade spår i henne. Under tiden med förste maken Peter Weiss var ännu inte navelsträngen med modern klippt, vilket Weiss återkom till i sin roman Brännpunkt (tyska originalets namn Fluchtpunkt). Bidragande var kanske de rädslor som väcktes i Henschen när Weiss omgav sig med kulturmän som hade ett mörker inombords. De blev föräldrar till dottern Randi, men båda hade en bild av fri barnuppfostran – vilket gav skadliga återverkningar för barnet. Hon forslades ständigt mellan olika hem, fick uppleva en fasansfull vistelse på barnbyn Skå och gå i skola på olika orter under uppväxten. Både pappan Peter Weiss och mamma Helga Henschen var upptagna med arbete och resor.

Kritiker hyllade Henschens keramik. Hon fick uppdrag att illustrera Gröna visboken och håvade in ännu mer beröm. Jag uppskattar att Birgitta Holm lyfter fram Henschens talang för karikatyrer som senare utvecklas till små satirteckningar i 70-talets fack- och dagspress.

De offentliga utsmyckningsuppdragen ledde till än mer aktivitet i arbetarrörelsens kulturfrämjande insatser. Personliga uttrycksbehov vävs in i samhällsbygget.

Illustrationerna i biografin visar flera konstverk där kvinnan har en central plats. Kvinnorna får uttrycka såväl svärta som sensualism. Men kvinnans sinnlighet finns där utan att behaga eller att vara till för den manliga blicken.

Den övervägande delen av Henschens konstnärsliv innehöll många hårt arbetade timmar och det gav resultat i många olika genrer. En eloge till Holm för att hon använder ordet multibegåvning för att karaktärisera Henschen. Jag känner inte till många konstnärer som prövar så många olika konstmetoder.

Några veckor efter konstklubbens besök i Duvbo mottog jag en gåva av mina arbetskamrater. Det var en inramad affisch; ett avtryck av en tavla målad av Helga Henschen. Bilden föreställer två hästar målade med stora penseldrag. De står mot en varmröd bakgrund och den ena hästen lutar sitt huvud mot den andra hästens rygg. Många av mina vänner har kommenterat tavlan med värme i sin röst utan att de alls har någon relation till ett liv i stallet. Likadant är det för mig som mest ryggar tillbaka av stallets lukt – och förresten – är inte hästar lite stora? Men tavlan berättar för mig om samhörighetens ordlösa styrka och dess lugn.

Similar Posts:

• Vems är språnget, textens eller läsarens?
• Vad skulle Märta ha sagt?
• Att minnas sitt liv i bilder
• Drömskt om konstnärinnan Ester Henning
• Pratighet utan laddning