Och i vilket fall som helst behöver man faktiskt inte vara elak alls.

Räck upp handen om du hört det förut. Eller, du kan förmodligen inte räcka upp handen, för du har förmodligen redan somnat. Ja. Ungefär så spännande tycker jag också att det är med ännu en liten vänsterpamflett som vill understryka att stalinism inte är detsamma som kommunism.

Det är ju inte det att jag tycker han har fel, men jag har lite svårt att förstå varför Tariq Ali har skrivit den här boken. Alla vänstermänniskor har hört det till döddagar, ytterst få skulle ha särskilt mycket att invända, och ingen på högersidan kommer ändå att bry sig. Fråga Lars Ohly.

Det engelska originalet, The Idea of Communism, ingår i en hel bokserie med just namnet What was Communism som Ali är redaktör för. Kanske fyller den någon funktion där som jag inte riktigt kan genomskåda. Någon sorts väldigt grundläggande grundkurs? Fast för en grundkurs – eller alls – tycker jag egentligen att han är alldeles för dålig på att definiera sina centrala begrepp.

Själv fastnade jag för baksidestextens försäkran att Ali argumenterar för ”att det krävs någon form av socialism och global planering för att rädda jorden från utplundring och miljökris”. Tyvärr är den enda meningen ungefär så utvecklad som den argumentationen blir.

Däremot har han en styrka i att han ibland vidgar perspektiven. I Europa är kanske ”kommunism” och ”socialism” nästintill hopplösa begrepp, men ur exempelvis latinamerikansk synvinkel blir bilden en annan.

En utgångspunkt tar Ali i Marx (jaja, hegelianska) stadietänkande (jo, jag är medveten om att jag förenklar) med alla dess deterministiska varningsflaggor. Feodalismen övergick i kapitalism och den ska i sin tur övergå i kommunism. Det kan väl för all del vara en poäng att vi borde lacka ut på kapitalismen förr eller senare (fast oddsen är förmodligen större att den tar livet av oss först). I vilket fall understryker Ali att det förmodligen är för tidigt än att avgöra om Marx hade rätt eller fel. Övergången till kapitalism tog många hundra år och kantades av strider och bakslag. Nästa övergång står vi kanske bara precis i början av?

För så länge som den moderna kapitalismen, ett system som bygger på exploatering och ojämlikhet och återkommande kriser, för att inte tala om dess inverkan på planetens ömtåliga ekologi, finns kvar är det inte möjligt att utesluta möjligheten att antikapitalistiska rörelser skall komma till makten. Sett i det perspektivet förblir jag en orubblig socialist

För en mer nyskapande (och ja, kanske bitvis knasigare) kommunistisk historieskrivning och inte minst Marx-läsning skulle jag faktiskt hellre rekommendera norske Pål Steigans En gång skall jorden bliva vår. Där spelar också mer av ekonomisk och ekologisk kris in.

Slutorden får ändå bli Alis.

Striden mellan de som har och de som inte har går vidare, om än i nya former. Det är nödvändigt att lära av nittonhundratalets misstag och gå utöver dem. Kapitalismen har inte gjort det. Socialister måste.

Similar Posts:

• Kommunismen som miljöpolitik
• Marx för 2000-talet
• Politisk idéhistoria som fastnar
• Systematisk risk var ordet, sa Bull
• Marx och friheten

Nu hör jag inte på något sätt till dem som anser att alla som tror att någon form av gemensamt ägande som lösningen på gemensamma problem är medskyldiga till all världens diktaturer och folkmord. Inte alls. Men att ett gråblått 2011 ge ut en bok som besvarar frågan om klimatkrisen och ekonomin och allting med en ”Kommunism 5.0″, ja, det kan ju onekligen väcka vem som helst ur höstslaskslummern.

Begreppet ”Kommunism 5.0″ känns kanske vid första anblicken lika upphetsande som stenkonservativa Elise Claesons idiotiska boktitel – och bok – mamma@home för några år sedan (inga liknelser i övrigt). Dock har Steigan en poäng, inte bara med hur han skriver kommunismens historia utan också dess framtid. Här blir Stalin & co den avart och historiska blindtarm de förhoppningsvis är, medan Steigan målar upp en rosenskimrande framtid där modern informationsteknologi och fenomen som öppen källkod spelar stor roll.

Låter det en smula luddigt får jag nog skylla på att det är det. Att skissa upp några femårsplaner eller liknande blir ju knappast retoriskt möjligt, men det är också Steigans syfte att hålla framtiden öppen. Den måste vi själva forma, tillsammans.

Problemformuleringen är han ju knappast ensam om. Kriserna – både ekonomiska och ekologiska – tycks avlösa varandra i allt snabbare tempo. De ekonomiska klyftorna bara ökar. De rika blir rikare och de fattiga fattigare. Människor och miljö exploateras till bristningsgränsen.

Steigan menar helt enkelt att kapitalismen spelat ut sin roll och fått – och missbrukat – sina chanser. Det är dags att gå vidare och det gör vi rimligtvis genom att ta demokratisk kontroll över dessa missbrukade resurser. Istället för att, som det numera heter, ”privatisera vinster och socialisera förluster” socialiserar vi alltihop och får därmed möjlighet att planera långsiktigt, människovänligt och ekologiskt hållbart.

Perspektivet är globalt men också norskt, och djupt kritiskt inte minst till hur den norska staten investerar sina oljepengar. Det är ett spännande perspektiv, onekligen nära, medan det samtidigt ofta gått märkligt vattentäta skott mellan norsk och svensk debatt.

Steigans ekologiska nyläsning av Marx öppnar onekligen upp den debatten en hel del. Det han förlorar i tydlighet, vinner han ofta igen i mod, ambitionen till helhetsperspektiv och inspirationsförmåga.

Lyckligtvis är det inga Björklund-betyg vi delar ut här. Pål Steigan skulle förmodligen fått underkänt i uppförande och ordning så att det bara small om det. Han är kaxigt ifrågasättande och en bra bit utanför debattens snäva ramar. Det räcker ganska långt i min bok.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• ”Ekonomi är politik”
• Nord och syd
• Miljöpartiet – ett samhällshot?