Har man blivit lite mättad på samma gamla tomtar kan det ju vara kul att få dem i en ny tappning, och det får man i Sugurus underbara och lite knasiga berättelse och bilder. Bara det att de fantastiskt fina och enkla teckningarna i svart, vitt och rött är inramade i rosa är liksom ett normbrott.

I Dear Santa-san möter vi heller inte en tomte som är ute och flänger och delar ut presenter till eventuellt snälla barn, utan snarare tomten privat, hemma hos sig. Här är det istället en rad figurer som besöker tomten med presenter i gengäld, och det är inte vilka presenter som helst.

Först ut är herr Katt, som ger presenten att sova tillsammans. Mysigt! Sen kommer fyra andra smådjur och spelar instrument. Deras present är musik. Fladdermusens present är att tala om att han gillar tomten och flickan Luna tar en rad fotografier av honom (bland annat den roliga posen på omslaget). ”Ormtjusarfarbrorn” ger ”presenten orm”. Den visar sig lyckligtvis också vara mysig att sova tillsammans med.

Över huvud taget sover tomten väldigt mycket i den här boken. Möjligen förbereder han sig för kommande julstress, men det är något påtagligt lugnande med en huvudperson som faktiskt aldrig stiger upp ur sängen. Mer sådant i julfirandet, säger jag.

Därefter får tomten besök av en tvättbjörn, vars present det är att tvätta tomtens kläder. Det gör att tomten i resten av boken är naken (fast på ett diskret sätt), också när den sista besökaren, en liten mus, ger sin present: en puss. Mitt på rumpan, faktiskt.

Ja, det är knasigt, men också fullständigt charmerande. Här får vi stifta bekantskap med en lite annorlunda tomte och en rad andra märkliga figurer, och i alla sin enkelhet ställer Dear Santa-san ganska tänkvärda frågor om vad en present egentligen kan vara. Sugurus tomte är en tomte för tjänstesamhället, skulle man kunna säga, men också att en puss, lite musik eller att sova tillsammans är miljövänliga presenter som kanske ganska många hellre skulle önska sig än ännu en pryttel?

Det bör påpekas att det här är en recension med reservationer: Jag kan egentligen inte läsa japanska, men min lillebror, som sedan ett drygt decennium är bosatt i Japan och också är den som presenterar mig sådana här ljuvliga små böcker, har försett varje sida i min utgåva av Dear Santa-san med svensk översättning på post it-lappar.

Den borde ges ut på svenska på riktigt. Japansk litteratur och japanska serier är visserligen framgångsrika i Sverige, men det är värt att slå ett slag även för fantastiskt fint tecknade och designade bilderböcker. Formgivningen, pappret, alla detaljer – sådant här vill man absolut ha mer av.

Så okej, jag erkänner. Jag kanske önskar mig femtio procent pussar och musik och annat, och femtio procent fina böcker. Någonting sådant.

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Harmlös julsaga
• Juligt och fint om tomtefamilj
• Allt om tomtar och lite om andra väsen
• Hemma hos Jultomten

Sedan dess hade mitt intresse av Mumin-historierna reducerats till att vagt minnas att figurerna överhuvudtaget fanns till. Jag hade för mig att Mumin och Snorkfröken var några avslappnade typer, trodde att Hattifnattarna var snälla varelser som var mysiga att ta i och att det fanns någon som hette Snusmumriken och gillade att fiska – det var ungefär allt som fanns kvar.

Själva böckerna läste jag för första gången när jag blivit vuxen. Det var min lillasysters bok och jag minns att jag tyckte det var konstigt att hon läste böcker ur Ikuji Bunko (en serie med barnböcker) fastän hon var 22 år. Ikuji Bunko-böckerna handlade oftast om snälla magiker som ordnade till saker i världen, detektiver som hjälper folk, eller flickor i nöd som räddas genom att tro på sig själva – eventuellt förekommande skurkar fick alltid sina välförtjänta straff. Den typen av barnböcker. Historier som ger barn goda drömmar och rättfärdiga mål i livet – säger åt dem att inte göra elaka saker och vara lydiga. Och liknande. Sånt hade man tröttnat på när man vuxit upp.

Därför var det med förvåning och viss oro som jag iakttog hur min vuxna syster läste Mumin-böckerna under utrop att de var så söta och roliga. Men på hennes rekommendation tog jag, något skeptiskt, upp en av böckerna själv. För lite nostalgi om inte annat. På så vis kom jag för första gången i kontakt med den riktiga Mumin. En som inte var plastgrejer och tv.

Jag har nu läst i stort sett alla böckerna men den första var Trollkarlens Hatt (den är ju först). Jag minns starkast de charmiga karaktärerna som ofta fick mig att skratta högt. Det finns mycket i dem som liknar folk jag känner och mig själv också. De säger saker rätt ut, ibland när det inte passar; är lite själviska, förvirrade och aldrig sena att slappa lite eller ta en smörgås. Ingen är perfekt. Men man skulle ändå kunna tycka om alla karaktärerna ”bäst”. Det är inte så lätt att förklara, men det är sällsynt – och bra. I många barnböcker är det för upplagt att man ska tycka om hjältarna/hjältinnorna och tycka illa om skurkarna.

Det finns heller ingen given ledare i gänget, alla karaktärer sticker ut på något sätt. På sitt sätt. Och det finns plats för en massa äventyr ändå, utan direkta rätt och fel och skurkar som ska straffas. Jag tror nog sådana historier är viktiga för skolbarn – i vart fall skulle jag velat ha sådana böcker när jag själv gick i skolan och man fick lära sig att mest passa in i mängden. Allt från hårlängden till sorten på pennorna man använde skulle regleras. (Skoluniform hade vi förstås också!)

Berättarmässigt är böckerna också väldigt charmiga. Till exempel i Trollkarlens Hatt när Bisamråttan (Jakou-nezumi) lägger sina löständer i den magiska hatten och blir ordentligt uppskrämd och läsaren anmodas i en fotnot att om man vill veta vad som skrämde honom så får man väl fråga sin mamma. De senare böckerna, inklusive Pappan och Havet som är lite mörkare i tonen, är jag kanske inte lika förtjust i. Då börjar alla bli lite väl inåtvända och svåra! Det är mysigare i början när de rycker upp förbudsskyltar, går på styltor och sådant.

Jag gjorde mig väl inte direkt medveten om att historien utspelades i ett annat land. Snarare tänkte man sig väl att Mumins värld var lite skild från vår helt och hållet. Men att det inte är Japan har det väl aldrig varit någon tvekan om, inte ens när jag var liten. Som japan tycker man kanske vissa saker är lite märkliga: hemulen som gör något så konstigt som samlar frimärken (tydligen nästan inte alls förekommande i Japan men ju som bekant en vanlig hobby hos oss – övers. anm.), att det äts så mycket soppa och kanske att pappan har sin egen fåtölj framför öppna spisen. Att det överhuvudtaget finns öppen spis är ju lite speciellt också förstås. Jag bor själv uppe i bergen och det blir väldigt kallt om vintern, men vi får minsann nöja oss med varmluftsfläktar drivna på gas som alla hushåll i kalla delar av Japan. Att ”troll” egentligen var skogsvarelser från gamla skandinaviska berättelser fick jag reda på helt nyligen. Att böckerna kommer från Finland är det nog tyvärr inte så många japaner som tänker på, tror jag.

Similar Posts:

• Mumintrollen och välfärdssamhällets vantrivsel
• Vinter och förändring i Mumindalen
• För trång ram för mästerverk
• Hur säger man ”Mu, vad kul” på japanska?
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också