SM i poetry slam innebär fyra dagar fulla av poesi. Workshops, kända poeter som uppträder, men framför allt Sveriges just nu bästa poeter, som under onsdagen, torsdagen och fredagen verbalt slåss för att komma med i lördagens stora final. Poeterna tävlar både i lag och individuellt, och förra året hade vi det här i Malmö. Då var finalfältet späckat av nykläckta tävlanden, som var unga och inte kända sedan tidigare år. Vann gjorde Nino Mick, historiskt sett den första transperson att ta hem titeln. Hen diktar om BDSM-sex och könsidentitet, bland annat, och har under året som gått turnerat flitigt runt i landet.

Estradpoeter, eller slammare som tävlande poeter kallar sig, får ofta höra att rörelsen de tillhör innebär lite sämre poesi, lite mindre seriöst (eftersom det oftast inte är publicerat i bokform, utan fokus på uppträdandet), lite närmare standup och billiga poäng, istället för svårförstådd lek med ord, som kräver tid och begrundan för att sjunka in. Och ja, visst är det det ögonblickliga som räknas. Humor gynnas ofta framför andra beröringspunkter, och det svårförstådda blir oftast obegripligt, när du har tre minuter på dig att nå publikens gillande.

Men hej! Det är också själva vinsten. Grejen. Att gå på ett poetry slam är att frivilligt sprätta upp sin bröstkorg och våga ta emot. Se och uppleva poeter som levererar dikter med hela kroppen. Alla möjliga ämnen avhandlas. På alla möjliga sätt. Ta med ett anteckningsblock, du kan bli inspirerad! Risken finns att du börjar gråta, börjar skratta, blir lycklig. Läs mer om SM i Umeå här.

På dagensbok började veckan med Cecilias recension av Anneli Jordahls Låt inte den här staden plåga livet av dig, Mona. Cecilia ger en femma, och tycker att Jordahl förvisso skickligt skildrar alla små detaljer som påvisar de stora skillnaderna mellan olika klasser och mellan kvinnor och män. ”Men till skillnad från hennes tidigare romaner tycker jag inte riktigt att den här berättelsen lyfter. Mona blir inte mer än en representant för sin klass och sitt kön”.

Idag kan ni läsa Tones recension av Olle Thörnvalls Vägen till Dunnet Landing: En resa i New England. En essäsamling som Tone tycker är behaglig att läsa. En trevlig essäsamling om litteratur, naturen och resande.

Joel har till onsdagen läst Hilding Kvists minnen av Thomas Tidholm, som han beskriver som korta anteckningar om ett liv i Hälsingland under tidigt nittonhundratal. Han ger boken 9 i betyg, ”så ganska bra med andra ord”.

Veckan avslutas med Ninas recension av Skymning över svarta havet, av Domnica Radulescu. ”En färgstark, något ojämn, roman om rumänska Nora”, beskriver hon den som.

Trevlig läsning över långhelgen! Och hoppas vi ses i Umeå.

Similar Posts:

• Lite lyckopirr i höstmörkret
• Musten blir till mos
• De små människornas skildrare
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Det kallas ensamhet

I förgreningen ligger Emersons hem, där han bodde med en allt större familj fram till sin död 1882. Ett stort trähus i klassisk New England-stil, vitmålat med gröna fönsterluckor, två träpelare inramar ytterdörren. Det vita pinnstaketet har Thoreau gjort.

Thörnvall är skicklig på att levandegöra platsen med hjälp av detaljer. I exemplet ovan blir bilden av huset tydligare genom insticket att det är Thoreau som har byggt staketet. Så jobbar Thörnvall boken igenom. Han beskriver hur platsen sett ut förr i tiden (”Vid mitten av 1800-talet ledde en rad numera försvunna askträd upp till den [en prästgård]”) och vilket år kvarnar och annat är byggda.

Vägen till Dunnet Landing är en behaglig bok. Den är lätt att läsa och hänga med i och den har en lämplig blandning av naturskildringar, personliga reflektioner, litteraturhistoria och anekdoter. Boken avslutas också med en fotoessä av Thörnvalls resekamrat Samuel Charters. Just fotoessän fångar mig inte även om det är trevligt att få en bild av några av de platser Thörnvall skriver om.

Den essä som tilltalar mig mest i boken är ”Att minnas”. Den handlar om marinbiologen och miljöaktivisten Rachel Carson. Det är en kort text i jämförelse med hur mycket utrymme författarna får i Thörnvalls bok, men texten är vacker och ömsint skriven. Thörnvall berättar om Carsons bok Tyst vår som handlar om miljögifter och menar att det är denna bok som lett fram till det ekologiska tänkandet. Thörnvall berättar vidare om Carsons cancer och hennes begravning då hon ville att en av hennes texter, The Enduring Sea, skulle läsas upp: ”Så blev det inte på grund av en okänslig storebror som såg till att omintetgöra vad han kunde av hennes sista önskan”.

Carsons brevväxling med vännen Dorothy Freeman får också utrymme i essän och ett särskilt brev om monarkfjärilar får extra tyngd då Thörnvall och hans resesällskap hittar plaketten de varit på jakt efter:

Så hittar vi det. I skymundan på en sten, en plakett med namn och årtal. Längst ner ett citat ur boken Havet, slutorden om att allt till sist återvänder till havet. Och där, mellan namn och citat, en enda rad:

But most of all I shall remember the Monarchs.

Similar Posts:

• Vecka 22: SM i poetry slam
• En filosofi för 1800-talet
• Ambivalent natur
• På spaning efter människans ursprung
• Överdriven stilistik undergräver förtroendet