Studenterna på Musikskolan för begåvade i Sofia är precis som sina amerikanska motsvarigheter i Fame drivna, hårt arbetande och har musiken som sin enda chans att komma någonstans bort från medelmåttigheten. Här samlas hela landets potentiella genier, så som Groznis alter ego Konstantin, så att de skall fullända sina förmågor och en dag kanske komma ut på den internationella scenen. Men på skolan finns också medelmåttorna, de som hamnat där inte enbart av musikalisk förmåga utan främst har goda familjekontakter att tacka för sin plats. Att det här finns en inbyggd konflikt är inte svårt att se och lägger man därtill på att skolans uppgift lika mycket är att utveckla de riktigt begåvade till musikaliska storheter som att fostra dem till att bli goda kamrater är det inte så oförståeligt att studenter som Konstantin riskerar hela sin framtid genom att anta rebellrollen.

Så i motsats till New York City Highschool for the Performing Arts så har Musikskolan för de begåvade en inbyggd intressekonflikt där individualitet ställs mot kollektiv, där de begåvade får utveckla sin musikalitet tämligen fritt så länge de anpassar sig till att ändå betrakta sig som kuggar i det socialistiska maskineriet. Går någon för långt i sin individualitet, eller snarare i sin oförmåga att anpassa sig i kollektivet är vägen därifrån kort och den privilegierade studenten kan plötsligt upptäcka att dess musikaliska förmågor inte är så mycket värda på ungdomsvårdsskolan. Rektorn här drar sig nämligen inte för att relegera elever som inte är goda kamrater, oavsett musikalisk begåvning.

De musikaliskt begåvade kan dock ta sig vissa friheter och den sextonårige Konstantin lever ändå ett liv som i mycket högre utsträckning påminner om Slash självbiografi än om En dag i Ivan Denisovitj liv. För tiden mellan pianolektionerna tillbringar han med att ha sex, dricka vin och bete sig allmänt upproriskt. Han är sällan hemma utan sover helst på skolans vind, hos någon kompis eller i en park. Hade han, som hans pianolärarinna påpekar, bara spelat med och gjort det minsta möjliga som krävs av honom utöver pianospelandet så hade allt också varit frid och fröjd. Hans hat mot systemet, dess målsättning att forma och fostra och att hylla medelmåttan som anpassat sig är dock honom övermäktigt.

Groznis språk är imponerande och redan i prologen, de åtta inledande sidorna, får läsaren ett slags inflygningsperspektiv på institutionen, där man först ser den på håll, sen flyger in och får höra den musik som flödar i dess korridorer ser dess lärare och elever. Efter dessa sidor har man hela scenen klar och äventyret kan börja, vilket sker i korta kapitel som alla har ett specifikt datum och sträcker sig under två år mellan 1987 och 1989. Själva beskrivningen av musiken, som ständigt är närvarande i korridorerna, som samtalsämne eller som tankar är briljanta och även om man som jag helt saknar kunskap om klassisk musik lotsar Grozin läsaren genom stycken som spelas i romanen på ibland så mycket som två, tre sidor. Musikteori och noter blandas med mer allmängiltiga metaforer på ett sätt som man ändå förstår och aldrig blir uttråkad av.

När det gäller synen på systemet och Konstantins motiv för sin upproriskhet finns det dock vissa partier som blir lite tjatiga. Kanske inte minst för att han är så färdig redan från början. När romanen startar är han femton och den pågår i två år men under dessa tämligen viktiga år för en ung rebell sker ingenting med honom. Han är liksom redan klar och som roman hade den kanske vunnit på att låta honom utvecklas mer i rebellrollen under tiden. Veckorna efter att muren fallit och resningen även nått Bulgarien tar romanen plötsligt slut och de frågor man har kvar om hur det gick för Konstatin får väl snarast besvaras genom att kika på författarens egen historia. Så man kan väl därav anta att Konstantins äventyr slutar med att han drygt tjugo år senare skriver en på många sätt briljant roman om sina upplevelser på skolan för de musikaliskt begåvade.

Similar Posts:

• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla
• Historier om Bulgarien
• Ovanlig vänskapsskildring och två fantastiska liv
• Igenkänning – with a twist
• Musikvecka: I Wish I Was A Punk Rocker With Flowers In My Hair

Marie, Anna Liv, Camilla, Emelie och Lina på bokmässan

Om ni följer Twitter har ni säkert hört att hela bokbranschen har boksmälla idag. Det gäller dock inte på Dagensbok där vi rivstartar oktober med recension av Johannes Anyurus nya bok om sin pappa, En storm kom från paradiset. Dessutom presenterar vi vår topplista för september där vi listar de allra bästa böckerna just nu. Och precis som septembermånaden här på dagensbok.com innehåller den bara titlar från nordiska författare och hela tre diktsamlingar har kvalat in på listan!

Oscar skriver om Wunderkind av Nikolai Grozni, en självbiografisk roman som bäst kan liknas vid åttiotalsserien Fame förflyttad till Folkrepubliken Bulgarien. På fredag skriver jag själv om Åsa Ericsdotters sjunde roman på 13 år, jag nästan hoppas att jag ska tycka illa om den eftersom jag har tyckt så gott om allt hon tidigare skrivit. Men även Äktenskapsbrott talar direkt till mig. Mot slutet av veckan har Eva läst kulturjournalisten Petter Lindgrens nya diktsamling Jag tänker på Storm Petersen.

Similar Posts:

• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!
• Ny vecka på dagensbok.com
• Veckan på dagensbok.com
• Isländskt på bokmässan
• Linas tio i topp från bokmässan 2012