Krauss gestaltar i sina noveller människor som har fullt upp hela tiden. Det är lätt att tänka som citatet lyder: ”Livet är det som pågår medan du planerar något annat”. Med andra ord är det ganska vanliga händelser som skildras. Släktingar tvistar om hur de ska se på familjehändelser eller rättare sagt Familjen. Ett barn föds eller en pappa dör. En tonåring är på väg att träda in i vuxenlivet och himlar med ögonen när mamman och pappan berättar om skilsmässan.

Mellan människorna finns spänningsfält. Det blossar och det svalnar mellan dem. Somliga landar mjukt och finner en omhuldande trygghet. Åtminstone tills en tanke smyger sig på och inger oro eller triggar i gång … ja, svartsjukan? En del gör anspråk på att livet måste innehålla frihet. Föreställningen om frihet betyder tillit för en person men fria tyglar för någon annan. Konsekvenser följer som överraskar. I en annan novell dras en slutsats av ett annat slag: Partnern kommer inte alls att hjälpa mig när jag blir sjuk. Nog är det melankoli på hög nivå i skildringen av vars och ens olika förväntningar.

Om jag skulle hitta en gemensam nämnare för personerna i novellerna, så är det deras känsla av att höra hemma på två eller ännu flera ställen. Nutidsmänniskan är marinerad i möjligheterna att flyga till släktingar och ”kanske-partners” på en annan kontinent. Men resorna betyder också vistelser i ett mellanrum när man varken är hemma eller borta.

Mest imponerad är jag av Krauss för hennes förmåga att skriva så tätt intill och hitta in i människornas sinnen. Det är som om hon har slängt ner mänskliga beteenden i en kittel. Likt Harry Potter fiskar hon upp en minnestråd som leder till den där händelsen som satte punkt för ungdomen eller relationen.

Jag måste också nämna överraskningarna. Det handlar inte om den sorten som påminner om cliffhangers utan här handlar det om att någon dyker upp som gubben i lådan. Det FINNS faktiskt personer som gör så här! De kliver in i ditt liv och skapar oreda men gör ändå gott.

Det förflutna eller undringar över framtiden tar grepp om människor. Krauss visar hur en författare kan göra en djupdykning i skeenden som leder till att huvudpersonen kommer i kontakt med okända lager i sig själv. Tonen är vidsynt och varm men inte utan smärta.

Jag upprepar min rekommendation till deltagarna vid skrivarutbildningarna. Skriv en novell. Rikta ljuset mot ett speciellt ögonblick som förändrade tillvaron. Det behöver inte vara självupplevt. Den bästa novellkonsten är fri från de lättfunna spåren i ditt liv.

Similar Posts:

• Mer än ett skrivbord
• Minnets öken
• Ödesmättat och melankoliskt
• I solen med dagensbok.com – vecka 26
• Konsekvenser som bygger på förtroende

I vilket fall som helst är det helt ok att det är så. Att en möbel blir levande, emotionellt laddad och nästan emotionell i sig själv och det sen byggs människoliv kring den. Den första historien utspelar sig i New York, sen rör sig boken vidare till Jerusalem, Oxford och London, så en sväng till Jerusalem igen och tillbaka till New York. Det är stort och episkt. Nicole Krauss har ett sätt att utvidga sina berättelser med språket som ofta får mig att förvånas över var jag befinner mig i texten. Det är ett broderande, långsamt sätt att skriva där texten tar plats i formmässigt kompakta sjok.

Det är helt klart en omfattande roman jag håller i mina händer. Och bland det den omfattar finns livsöden som fångar mig mer än andra. Författaren Nadias oförmåga att leva tätt inpå en annan människa en längre tid. Litteraturprofessorn Mr. Benders svårigheter att förstå sin fru Lottes inbundenhet och sätt att hålla inne med sitt förflutna. Syskonen Weisz leverne i ett antikmöbelbelamrat hus i London – Yoav Weisz passionerade förhållande med studenten Izzy och hans lika passionerade relation till den pianospelande systern Leah.

Kanske är det Nicole Krauss mening att det ska vara så – att vissa av historierna ska nagla sig fast medan andra pågår i ett försiktigt gnagande. Liksom skrivbordet får skiftande roller, skiftar också handlingarna på ett sätt som gör det omöjligt att förutspå fortsättningen. Det enda huvudkaraktärerna i de fyra berättelserna har gemensamt är litteraturen. I tre av fyra historier är någon av protagonisterna författare och i den fjärde har vi en litteraturstudent. I alla fyra finns däremot människor med en viss ”sorts” personlighet. Om nu människors personlighet kan vara av en sort. Det handlar om att vara inbunden, att vara hemlighetsfull, att sätta vissa saker, i de flesta fall skrivande eller annat konstnärligt arbete, före allt annat. Om det går att prata om en personlighetstyp som ”författartypen”, skulle jag nog säga att individerna i Det stora huset är såna, trots att jag egentligen tycker att det är att förenkla människors personlighet.

Till slut blir det också denna personlighet jag läser in som något, men inte allt, av det viktigaste i boken. Nicole Krauss använder den som språngbräda för att gestalta fram snårigheter i relationer, såväl mellan älskande som mellan familjemedlemmar. I bakgrunden svävar skrivbordet, som också skapar ett fäste kring alltihop som symbol för nämnda personlighet.

Vore Nicole Krauss en annan skulle Det stora huset kunna handla om en ett antal författartyper som lever sina klichéartade författarliv. Men det är inte så enkelt, Nicole Krauss är inte så enkel – hon fastnar inte i stereotyper. Det stora huset och dess karaktärer har många fler dimensioner än vad som ryms att beskriva i en recension eller personlighetsmall.

Similar Posts:

• I solen med dagensbok.com – vecka 26
• Minnets öken
• Frihetens många ansikten
• Minnesvärd debut
• Romantisk semesterlitteratur?

Emelie har läst sin traditionella sommardeckare som i år fick bli Helgonet av Carin Gerhardsen. Det är en kriminalroman med traditionellt upplägg, det inleds med mord och mördaren lämnar kvar spår på kroppen som ska tydas. Därefter följer en oväntad och annorlunda vändning och upplösning.

Anna C skriver om Nicole Krauss Det stora huset – en av vårens mest omtalade amerikanska romaner, där ett skrivbord spelar en viktig roll och där mycket kretsar kring människor med en viss sorts personlighet.

Irene recenserar en ny, svensk varulvsroman – Vargsläkte av Caroline L. Jensen, som är den första delen av tre. Här är det idylliska Skåne som drabbas av mystiska försvinnanden och hemliga ritualer …

Tills på lördag har Ella läst läkaren och journalisten Björn Ramels Läkare utan vapen. Ett reportage om antibiotikaresistens, en spännande och skrämmande skildring av läkemedels- och sjukdomshantering som fick henne att undra om det inte egentligen är världen som är lite sjuk.

Trevlig vecka,

önskar

Similar Posts:

• Skräckens balansgång
• Mer än ett skrivbord
• Minnets öken
• Kärlek, katter, vatten och död
• Är det möjligen världen som är lite sjuk?

Till en början är det svårast för Samsons fru Anna som inte kan förstå att tumören utplånat både minnet och dess eko. Det går egentligen inte att kalla det minnesförlust eftersom Samson är oförmögen att förlora eller sakna något som han inte ens minns att han någonsin ägt.

Allt som Samson möter i början av sitt minnesfria liv efter operationen är fritt från tidigare erfarenheter och associationer och blir därför sin egen arketyp. Han ser sitt eget hem och tänker att det ser ut som en scen och försöken att återvända till det gamla livet är verkligen lika skådespelarens försök att gå in i sin roll. Är vi, undrar Anna, egentligen något mer än en massa vanor? Och de gester som vi upprepar gång på gång, är de egentligen något mer än ett uttryck för vårt behov av att bli igenkända?

Det står snart klart att en återgång till det tidigare livet är omöjlig för Samson. En kväll ringer telefonen och en man som presenterar sig som Ray (ljusstråle). Ray, som mest påminner om en mystisk man med magiska förmågor som man möter i sagorna, bryter verkligen in i historien som en ljusstråle:

Ray Malcolm gav intryck av att vara tidlös. Han hade tjockt vitt hår och solbränd läderartad och häpnadsväckande slät hy, utom runt ögonen där han hade gott om tydliga skrattrynkor. Han var kortväxt, såg till och med hopsjunken ut, men rörde sig ändå smidigt som om han varit utrustad med en yngre mans leder.

Han är mycket intresserad av Samsons tillstånd och visar sig ha letat länge efter en person som är mottaglig för nya minnen. Ray erbjuder Samson ett unikt tillfälle att medverka i ett forskningsprojekt. Samson beger sig alltså till Nevadaöknen för att bo på Clearwater, en gammal ombyggd spa-anläggning mitt i tomma intet. Det visar sig snart att Rays forskning är både gränsöverskridande och moraliskt tvivelaktig.

På sitt bländande vackra och träffsäkra språk diskuterar Krauss minnet och glömskan. Vilka minnen är våra egna? Vilka kollektiva minnen formar ett samhälle och skapar gemenskap? Samsons glömska blir ett medel för att protestera mot ett själlöst samhälle. Fri från minnen blir Samson en främling i samhället, en god oförstörd vilde som avslöjar människors rädsla och civilisationens brister. Att minnet sviker honom precis innan puberteten är ingen slump utan gör Samson till det orädda barnet som försöker förstå sig på vuxenvärlden.

Samson slits mellan att vilja få minnet tillbaka och att vilja förlänga den vila han upplever i skydd av glömskan. Han hänförs av att avstå och är beredd att ge upp mer än sitt minne. Att avstå och avstå tills ingenting finns kvar. Att liksom öknen bli en svältkonstnär, som avstår från allt. Men, undrar Ray, vad händer sedan? När det första minnet, det som är för starkt för att tränga undan, gör sitt oåterkalleliga avtryck.

Som läsare får man inte fundera för mycket över de medicinska detaljerna kring Samsons minnesförlust utan man måste köpa Samsons tillstånd och blunda för de logiska luckorna som ibland skymtar när Krauss diskuterar tillståndet ur ett medicinskt perspektiv. Man utan minne kommer till sin rätt då den läses som en spännande saga, rik på vackra bilder och intressanta symboler.

Similar Posts:

• Mer än ett skrivbord
• Frihetens många ansikten
• I solen med dagensbok.com – vecka 26
• Inte så spännande spänningsroman
• Minnets språk