Jag tänkte mig en son.
Livmodern är varken ett ur
eller en klämtande klocka,
men i dess livs elfte månad
känner jag november,
kroppens lika väl som almanackans.
Om två dagar fyller jag år
och som vanligt är jorden färdig med skörden.
Den här gången jagar jag död,
natten jag lutar mot,
natten jag vill.
Men då så-
säg det!
Det fanns i livmodern hela tiden.

Det här är första versen ur Menstruation vid fyrtio, från Anne Sextons diktsamling Live or die. En diktsamling som belönades med Pulitzerpriset 1967.

Anne Sexton föddes 1928 i Newton, Massachusetts, hoppade tidigt av skolan, gifte sig som tjugoåring och fick två döttrar. Den vita medelklasstillvaron med sina krav på perfektion som maka och mor verkar vara en trigger för Anne Sexton som efter en förlossningsdepression börjar gå i terapi. Terapeuten Martin Orne kom att spela en avgörande roll då det var han som tyckte hon skulle börja skriva.

Anne Sextons lyrik kallas bekännelsepoesi. Ett begrepp jag värjer mig inför och tycker är relativt ointressant och snärjande. Hennes språk är rättframt, krasst och ber absolut inte om ursäkt. Det är människokropp, mat och djur. Hon skriver om oförmåga och skuld. Hon var banbrytande och chockade med dikter som behandlade galenskap, abort, onani och självmord. Döden rör sig över allt hon skriver, som om hon måste förhålla sig till den lika mycket som till livet.

Ur Brev till dr Y, en samling texter utgivna 1978 av hennes dotter Linda Gray Sexton, skriver hon dessa fantastiska, hårt drabbande rader:

Allt jag säger till dig är fruktansvärt allvarligt.
Jag skämtar inte.
Jag låter inte tungan slinta.
Jag betalar med kalla hårda kontanter.
Jag är snabb som du har märkt.
Jag är en av få som gör sånger.
Mina systrar skrattade alltid åt mig.
När jag ritade skrattade de.
När jag dansade skrattade de.
När jag skrev skrattade de.
När jag åt skrattade de.

Ha ha ha.

Urin och tårar strömmar ur mig.
Jag är den du knäckte.

Det är helt obegripligt att Anne Sextons författarskap inte kunnat läsas på svenska på så länge. Att förlaget Ellerströms tagit sig an denna guldklimp och med varsamma händer översatt på ett briljant vis kan bara applåderas och det är översättarna Jenny Tunedal och Niclas Nilsson som har gjort ett eget urval från Anne Sextons nio böcker.

Sanningen de döda vet är en bok att återkomma till, många gånger. Klarögd, halsbrytande poesi som aldrig gör sig till, som rör sig obehindrat kring kropp och ande, liv och död. Friskt och ärligt skriver hon om Jaget som lika väl kan vara Duet. Fan vet. Hennes lögner är lika sanna som sanningarna. Humorn och sorgen lika glödande. Dubbelheten i enkelheten. Som i dikten ”Kockarnas furie”: ”…Ge mig lite tomataladåb, Helen! Jag vill inte vara ensam.”

Anne Sexton led av vad som nu kallas bipolär sjukdom och begick självmord 1974. ”Det finns ingen trygg plats”, konstaterar hon i ”Middagspromenad vid sinnessjukhuset”, och jag tänker att vissa människor ser världen alltför klart, med alltför avslöjande ljus. Och jag önskar det fanns en dimmer för smärtan, mot den skärande alienation det innebär, men inser samtidigt att för att skriva poesi som berör och rör på djupet krävs denna särskilda blick, och att det i sig är ett slags nåd.

Similar Posts:

• Debutartad debut 2001
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• Vecka 49: Livet i språk
• Ett krav på inlevelse, empati

Programmet ser ut som följer, med namn som Hanna Nordenhök, Jenny Tunedal, Mara Lee, Johan Jönsson och Marie Silkeberg.

Jag skulle inte missa den här kvällen för allt i världen, men kan tyvärr inte gå dit. Så därför måste ni gå istället och berätta för mig hur bra det var (eller skona mig ifrån det så jag slipper veta, men antagligen vet jag tillräckligt redan).

Det börjar klockan 19.00 kostar 20 kronor, läsningarna håller på till 21.30, därefter spelar Per Nyström och Ulrika Revenäs Strollo musik.

Det kommer att bli skolavslutning med fest, poesi och musik och det blir aldrig bättre än så! Gå dit!

19.00 – 19.30
Daniel Neurath Ossnevs
Helena Granström
Niclas Nilsson
Hanna Nordenhök
Jenny Tunedal

20.00 – 20.30
Kajsa Sundin
Martina Lowden
Ulrika Revenäs Strollo
Malte Persson
Ida Säll

21.00 – 21.30
Mara Lee
Helena Boberg
Johan Jönson
Hanna Hallgren
Marie Silkeberg

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2011
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• Sval och snygg, men oengagerande

För även om en del av historierna och dikterna i den här boken är välkomponerade och finputsade så känns den otroligt ljummen. Debutanter skall inte vara pissljumna, de skall vara glödheta. De skall vråla ut det de har att säga så att spottet yr som skum.

Som debutant borde man inte ha några koppel eller ledband, ingen publik man måste smöra för, och inga kritiker man måste flörta med. Man borde helt enkelt vara så fri att man kan göra vad man vill. Men det känns inte alls som om det är om det är det de här debutanterna är.

Det är så mycket ångest, sex och självupplevda vardagar att man faktiskt känner att ens eget liv måste vara något helt fantastiskt om det är så här tråkigt alla andra har.

Jag har inte alls någonting emot hjärtesorg och blues, men det måste finnas någonting bakom rösten, en vilja, en glöd. Något man vill förmedla, det går inte att skildra regndagar och hårda tider utan hjärta och själ. Det känns antiseptiskt, som ett gesällprov på hantverket, där man bara bryr sig om att alla fogar skall hålla och att inga glipor syns, samtidigt som men har glömt vad man tillverkar och varför man tillverkar det.

Jag vill ha liv och rörelse och inte bara några utrivna sidor ur en dagbok, eller de där dikterna som legat i flera år och gulnat i nedersta byrålådan.

Det borde inte vara så svårt att få ihop en fantastisk debutsamling. Det skrivs ju praktiskt taget i varenda hus och koja.

Debut är ett bra initiativ och jag hoppas att nästa volym levereras helt övertänd och inte bara lite svagt pyrande som askan från en utbrunnen majbrasa.

Men visst finns det glimtar av stjärnljus även i mörkret. Det mesta är som sagt välskrivet men saknar engagemang, men det finns saker som känns intressanta. Jag fastnar framförallt för Ola Klippviks frusna betraktelser av situationer och händelser genom en kristallklar analytisk blick. De känns som om någon försöker beskriva fotografier för en blind.

Martin Tistedts erotiska dikter är höljda i sällsam dimma och har något visst som i alla fall känns nytt för mig.

Jag är ledsen om jag har låtit elak, kanske är jag det, kanske är jag bara avundsjuk för att det inte är jag som är i tryck.

Jag tror att flera av de tio som skriver här skulle kunna vara riktigt bra om de bara kunde stänga skrivbordslådan om sin tonårsångest igen och kasta bort nyckeln. Börja från var de står i stället. Det är ingen jävel som vill läsa om hur någon brottas med sin själ på toaletten och skiter ut en korpsvart radda på över fem sidor.

Similar Posts:

• En ung mans mardrömsfantasi
• Ångestboken
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Febriga drömmar om död
• Döden, livet och allt annat