Jo, kanske det. Kanske behöver vi just därför, tonåringar eller ej, tips på nya saker att göra. Saker som vi inte brukar göra. Saker som kan bryta upp rutiner, inrutade mönster, vardagsstress och tristess.

365 saker du kan göra började som ett bloggprojekt. 2009 skulle Navid Modiri göra en ny sak varje dag och förhoppningsvis få andra att hänga på. Det fick han också. Numera är 365 saker någon sorts folkrörelse med sajten som nav, där människor delar med sig av sina uppslag och projekt.

Några av dem har samlats i boken med samma namn – dock inte hela 365 saker. Vill man fylla i eller ens begripa hela krysslistan på bokens sista sida får man snällt bege sig ut på nätet. Inte desto mindre gillar jag ju böcker, och 365 saker är en trevlig bok att sitta och bläddra runt i.

Många av punkterna innehåller små berättelser kring temat. Modiri är en trevlig skribent som delar med sig om erfarenheter från hur det är att inte ha någon namnsdag till hur det känns att få reda på att man ska ha barn. Andra tips är inskickade eller skrivna av andra och ibland blir det där med avsändare något förvirrat.

Tipsen är ofta sympatiska, småmysiga och pyssliga saker, som att pynta stan med sweet art, heja på ett knattelag eller starta ett folkfik. Andra är läskigare och potentiellt revolutionerande, som att säga upp sig från jobbet, gömma flyktingar eller, just det, göra ett barn. För varje tips ges prydliga fakta om tidsåtgång, kostnad, eventuella för- och nackdelar.

Dessutom finns en mängd länkar vidare – dock inte till sajten som förmedlar brevvänner, BrevRevolutionen. Det tipset får du med andra ord här istället. Riktiga brevvänner på riktigt papper. Old school, baby.

Det är fint. Och vem vet vart det kan leda.

Similar Posts:

• Barn inget hinder för uteliv
• Hur man inser sin gråhet
• Smakfullt väldoftande
• Beroendeframkallande handarbete
• Livet är en fest – rid Islandshäst!

Efter dessa två inledande texter följer en barndomsberättelse. Dikterna inleds med årtal från diktjagets födelse 1983 fram till 1994. Diktjaget föds "i ett samtal mellan två gråtande skyskrapor" i ett krigsdrabbat land och flyr med sin familj. Minnena från kriget och från det andra landet fortsätter att eka i berättelsen om familjens nya tillvaro i Sverige. Efter det sista angivna årtalet upphör den kronlogiska berättelsen i diktsamlingen, men dikterna drivs fortfarande av olika scener; diktjaget flyttar in i en ny lägenhet, träffar sin syster eller fikar på Göteborgs gator.

Mellan några dikter finns citat av Tranströmer, Douglas Coupland och César Vallejo. Dessa skapar stämning och i vissa fall anar man en direkt koppling mellan citat och dikt. Citaten fungerar också som en indelning mellan barndomsberättelsen, scenerna i diktjagets nya lägenhet och de mer löst sammanhängande dikterna mot slutet av boken.

Genom hela diktsamlingen spelar lukterna en stor roll. Från barndomen är det bara lukterna diktjaget minns, "resten lägger jag till". Och lukterna är "smält tjära och asfalt / damm och hett smör". Och så lukten av saffran som återkommer i dikten "Överlevnadsformel 2", då mammans recept på saffransris tar formen av en besvärjelse eller en trollformel. Modiri återknyter genom hela boken till minnena från kriget; "Allt finns kvar / strax under skelettet / i väntan på nästa krig" och "Flera gånger varje natt / ställer jag mig upp / för att kolla efter hålen / under sängen".

Modiris språk är både berättande och poetiskt och det fungerar som bäst när det dessa två samverkar, som i dikten "Senare samma kväll":

"När jag var liten
skrev vi hemliga brev
Doppade penseln i citronsaft
och klottrade papper fulla
av osynliga bokstäver
För att kunna se texten
höll man upp brevet mot
någonting varmt
[Â…]
Det är när lägenheten blir tyst
som allt blir synligt
Bokstäverna dansar över rummet
Natten är den starkaste lågan"

Modiri har tidigare tävlat i Poetry Slam och uppträtt som estradpoet. Första gången jag hörde talas om honom var då han uppträdde på Kulturhuset i Stockholm på Världspoesidagen 2003. Dikten "En vacker tanke" som grep mig starkt då, har tappat något av sin styrka i sin nuvarande form i "Skrik om du brinner". Kanske greps jag den där vinterkvällen av själva framträdandet, men jag minns också själva texten som mer scenisk och upprepande, något som borde fungera utmärkt även i bokform. Det vackraste partiet i dikten finns dock fortfarande kvar: då den deserterade generalen på flyktingförläggningen får per telefon besked om att hans fru och döttrar hängts.

"När kusinens ord
knastrar in i telefonen
går det ilningar genom klor
upp i fjäderdräkten
och under ett ögonblick
darrar näbbarna
Öppnas
Kanske är det själen"
[Â…]
Telefonledningarna
Under dom
Hundratals livlösa fåglar"

Det är i dessa berättande partier som "Skrik om du brinner" är som starkast. Här blir det poetiska språket effektivt och berättar något som inte är möjligt med ett annat språk. Men ibland skulle dikterna tjäna på en större tydlighet på ett rent konkret plan. Till exempel i dikten "Strax under revbenen" där jag undrar vad som egentligen händer i dikten, vilket gör det svårt att leva sig in i scenen. Vaghet i poesi kan vara effektfullt då det är en vaghet som öppnar för mångtydighet, vilket det gör i formuleringar som "Natten är den starkaste lågan". Men då poesi är vag på det konkreta planet så att man undrar vem som gör vad och var diktjaget befinner sig finns risken att vagheten står i vägen för läsningen. I "Skrik om du brinner" finns vaghet av båda sorterna.

Ju längre jag läser i "Skrik om du brinner" märker jag att en förändring i språket. När barndomshistorien tagit slut och Modiri skildrar diktjagets funderingar och vardag i Sverige fungerar dikten sämre. De effektiva och poetiska bilderna ersätts av ett mer direkt och platt språk med mindre undertext; "Jag formar handen runt ett glas med vatten / för att ha någonting konkret" eller "Hon ropar inifrån lägenheten / med någon form av budskap om försoning". Här byggs dikterna snarare av atmosfär och stämning än av det berättande bildrika språket i bokens inledande hälft som jag tycker Modiri behärskar ut i fingerspetsarna.

Till sist vill jag säga något om Johannes Anyurus förord. Jag är glad att jag hoppade över det vid min första läsning av "Skrik om du brinner", då förordet inte fungerar som en introduktion till diktsamlingen utan stannar vid ett internt ryggdunkande mellan Anyuru och Modiri ("broshan"). Det blir smärtsamt tydligt då Anyuru kommenterar att han finns med i en av dikterna "Jag undrar vad jag sjöng den gången i mobben Navid, och till vem, där när vi drack kaffe i Vasa. Jag minns inte!". Detta interna snack är inte särskilt intressant, men jag måste medge att vissa partier är rätt underhållande då man undrar vad Anyuru egentligen tänkte när han skrev saker som "Nä fan man är ett jävla elskåp i ett månlandskap". Mot slutet skriver Anyuru "Till slut är Navids dikter till oss allihopa" men jag känner mig inte särskilt inbjuden och undrar bara: varför stoppade ingen Anyuru?

Förordet till trots är "Skrik om du brinner" en intressant debut, särskilt i barndomsskildringarna i bokens första hälft.

Similar Posts:

• När lekte du katt eller skaffade en brevvän senast?
• Akilles 2003
• Fulsmart
• Okonstlat om livet
• Inspirerande lyrikdebut