dagensbok.com » N. K. Jemisin

N. K. Jemisin "Stenhimlen"

Sofie Eliasson — Wed, 13 May 2020 22:00:24 +0000

I den avslutande delen av Den söndrade jorden kommer slutet allt närmare, men vad det är som faktiskt ska ta slut är inte lika uppenbart.

Liksom i de två första delarna får vi lära oss mer om den här världen, denna gång med ett delvis nytt perspektiv som går långt tillbaka i tiden. Men den här gången handlar det mer om världens historia, och mindre om hur magin fungerar.

Tyvärr tar det ett ganska långt tag innan historien hugger tag, säkert 100 sidor, om inte mer. De delar som utspelar sig i det förflutna är svåra att hänga med i, och det dröjer länge innan det klarnar. Man måste ha alla pusselbitar innan de börjar falla på plats. Under första halvan av romanen är tempot dessutom ganska långsamt, och beskriver mest hur karaktärerna färdas genom ogästvänlig terräng.

Men sedan tar boken fart. Man anar hur bokens klimax ska utspela sig, men i slutändan överraskar den ändå. Boken lyckas också skapa känslomässiga band mellan läsaren och karaktärer som man tidigare inte tänkt särskilt mycket på, nästan utan att man märker det.

Slutet blir inte precis vad jag tänkt mig, och det är både bra och dåligt. Kanske går det lite hastigt fram, jag blir inte överväldigad på det sätt jag hade förväntat mig, men det är också helt rätt i tonen.

Serien som helhet däremot, är bland det bästa jag någonsin läst i fantasyväg. Ett sådant världsbygge jämte ett otroligt språk är onekligen svårslaget. Känslan som dröjer sig kvar efter sista sidan är långt ifrån missnöje, utan snarare en otålighet. Nu måste jag ju läsa allt annat som Jemisin skrivet, och det omedelbart.

N. K. Jemisin "Obeliskporten"

Sofie Eliasson — Mon, 24 Feb 2020 23:00:07 +0000

Andra delen i en trilogi är ofta den sämsta. Det händer inte så mycket. Världen har man redan lärt känna, karaktärerna förändras inte och boken verkar inte åstadkomma så mycket mer än att leda upp till seriens sista del.

Nu kan jag såklart inte svara på om Obeliskporten är den sämsta delen i trilogin när jag inte läst den avslutande, men jag kan däremot bekräfta att den i övrigt inte trillar i någon av de fällor som vanligen giras för just uppföljare.

Det som Jemisin gör bäst, och som verkligen imponerar, är hur hon lyckas expandera världen. I den första delen lär vi oss hur allting fungerar: om orogenesin, kommarna, Navet, själva Jorden. I Obeliskporten ifrågasätts precis allting. Det görs på ett sätt som i samma veva rör händelseförloppet framåt och fullständigt förtrollar läsaren.

Kanske är det inte riktigt lika mycket som händer i den här romanen, men främst beror det på att vi har färre perspektiv att se dem ifrån. Men det är inte hela världen när själva läsningen drivs av en nästan extatisk nyfikenhet. Hur hänger egentligen allt ihop? Har årstiderna alltid funnits, eller vad var det som utlöste dem? Finns det en gräns för vad orogenesi kan åstadkomma? Varför finns det saker som Navet inte kan förklara när det kommer till Essuns krafter?

Såklart byggs spänningen också upp inför den avslutande delen. Sakta men säkert börjar man ana vart historien ska ta vägen, vad som måste hända. Vad som skulle kunna bli historiens klimax. Men det går inte att gissa sig till hur vi kommer att hamna där.

Den söndrade jorden är en otroligt välskriven fantasyserie som vägrar släppa taget om sin läsare. Fullständigt unik och fascinerande. Samtidigt som jag längtar intensivt efter att få veta hur allt slutar, och efter att spendera mer tid i den här kaotiska världen, kan jag inte låta bli att dra ut på det. Måtte serien aldrig ta slut.

N. K. Jemisin "Den femte årstiden"

Sofie Eliasson — Mon, 13 Jan 2020 23:00:52 +0000

N. K. Jemisin har med sin trilogi, Den söndrade jorden, lyckats med det till synes omöjliga. För alla tre delarna tilldelades hon The Hugo Award, ett enormt pris inom fantasy och science fiction. En sådan bedrift medför garanterat höga förväntningar, men den första boken gör en knappast besviken.

I Den femte årstiden börjar allt med våldsam seismisk aktivitet. Undergången är här, för femtioelfte gången, men kanske också den sista. I världen som Jemisin presenterar går civilisationer under med jämna mellanrum på grund av fruktansvärda naturkatastrofer. Detta har orsakat att alla samhällen ständigt står i beredskap, och deras status avgörs av hur många så kallade ”årstider” de har överlevt.

I världen finns också så kallade orogener, människor som kan kontrollera jordens rörelser. På grund av hur världen ser ut blir de inte hyllade som man kanske skulle tro, utan förtryckta, kontrollerade och förföljda.

I historiens mitt finns tre huvudkaraktärer, som alla befinner sig på olika platser i världen. Oftast när perspektivet ändras snabbt på det här sättet fäster man sig tydligt vid ett av dem. Hos Jemisin byter man ständigt favorit, och engagemanget i deras historier förstärks kontinuerligt allteftersom historien fortskrider. I slutändan är de alla jämlika, och imponerande.

Den femte årstiden är en skrämmande välskriven och drabbande historia om mänsklighet, överlevnad och vad vi gör mot varandra och vår planet. Samtidigt djuplodande och otroligt spännande är det en bok som inte går att släppa ifrån sig, vare sig under läsandet eller efter det.

Den gör vad alla riktigt bra fantasyböcker gör bäst: berättar om vår värld genom linsen av en annan. Aldrig blir väl orättvisor och svårigheter så tydliga som när vi distanserar oss från dem. Den är också aktuell på ett sätt som kommer nästan för nära, när nyhetsflödet varje dag varnar inför klimatets kollaps.

dagensbok.com » N. K. Jemisin

N. K. Jemisin "Stenhimlen"

Similar Posts:

N. K. Jemisin "Obeliskporten"

Similar Posts:

N. K. Jemisin "Den femte årstiden"

Similar Posts: