Jag tänker efter, men det är svårt att komma på något positivt som skrivits om muslimer i svenska dagstidningar på länge. I sociala medier breder verklig islamofobi ut sig.

Är det en rättvisande bild vi matas med? Kan 1,6 miljarder människor som bekänner sig till en 1 400 år gammal idétradition alla bära på ett uteslutande destruktivt tankegods?

Nej, naturligtvis inte. Och läsning av Visdomens hus. Muslimska idévärldar 600-2000 understryker övertygelsen ytterligare.

De båda författarna Ronny Ambjörnsson och Mohammad Fazlhashemi lyckas i koncentrerad form visa upp en mångfacetterad världsreligion. De börjar från början och tar händelseförloppet ända fram till våra dagar.

Visdomens hus för tankarna till bästsäljaren Sapiens. Boken är tvärvetenskaplig och går grundligt igenom islams många olika tankeströmningar och deras rottrådar. En sjättedel av boken ägnas förhistoria. Det är ett spår som går 7 000 år bakåt till Mesopotamien. Släktbanden med judendom och kristendom är uppenbar. Författarna gör gällande att profeten inte hade de avsikter som senare tillskrivits honom:

Muhammed tänkte sig inte att det han var i färd med att skapa var en ny religion. Han anslöt sig till de myter och berättelser som fanns i området, framför allt de som skildras i ”Boken”, det vill säga judarnas och de kristnas Bibel. Vad han gjorde var att tillfoga ett nytt kapitel till denna, där han framförde vad han själv fått uppleva.

Jag besitter inte förkunskaperna för att bedöma riktigheten i detta eller andra påståenden som författarduon gör. Men framställningen är neutral och saklig och inger förtroende. Det finns rikligt med redogörelser för ideologiska strider som utkämpats inom islam och läsaren får en pedagogisk genomgång av en mängd olika slags förhållningssätt och kritiska betraktelser.

Så till exempel har muslimska härskare ofta haft för vana att via skattsedeln diskriminera undersåtar som bekänner sig till andra religioner. Men inte alltid. Stormogulen Akbar, samtida med Gustav Vasas söner, valde att likabehandla sina undersåtar i det som numera är Indien. ”Bristande respekt för andra religioner var för honom liktydigt med bristande respekt för Gud” skriver Ambjörnsson och Fazlhashemi.

En milstolpe i historien var mongolinvasionen på 1250-talet då det abbasidiska väldet, med säte i Bagdad, gick under. En muslimsk högkultur hade därmed besegrats av hedniska nomader. En lång tid av oro och missmod följde. I det klimatet trädde teologer fram som var motståndare till logik och empiriskt förvärvad kunskap. De sökte förklaringen till Bagdads fall i förlorad kontakt med profetens ursprungliga läror.

En av dem var teologen Ibn Taymiyya som sökte ”sina svar inom vad han benämner som urteologi, det vill säga den sorts jungfruliga teologi som formades av Muhammed och de första generationerna av muslimska exegeter. Det är en teologi som avvisar varje form av förnuftsbaserad argumentation som inte stöder sig på Koranen och uppenbarelsen.”
Ibn Taymiyya mötte motargument redan under sin levnad. Han dog i fängelse. Men hans idéer har fått förnyad kraft i vår tid. Den sista sjättedelen av boken, lite drygt, ägnas åt 1900-talet och nutiden. Här diskuteras mänskliga rättigheter, sexualitet och vetenskap. Där den arabiska våren misslyckades växte den så kallade salafismen i Ibn Taymiyyas anda.

Den är ett idékomplex med starka inslag av utopism. Dess företrädare använder populistiska metoder för att saluföra sina enkla och holistiska lösningar på alla problem.

Även nu möter salafismen motstånd bland moderata muslimer. Budskapet att ”allt var bättre förr” är det många som avvisar.
Utvecklingen har flera paralleller med den auktoritära, nostalgiska populism vi ser i Europas demokratier.

Visdomens hus är stimulerande läsning och ger den med västligt präglade historiekunskaper en mängd insikter. Den är ett vaccin mot sjukan att likställa alla muslimer med IS, al-Qaida och Talibaner.

I islams namn har alla brott blivit begångna som också utförts i kristendomens namn. Eller i nationalismens namn, eller i kommunismens eller fascismens. Det här handlar om oss människor och oavsett världsåskådning måste vi lära av historien och ta konsekvenserna av dessa lärdomar.

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islams upphovsman i närbild
• Militanta muslimer
• Tolkningar vs. tolkningar
• Informativt om en pågående process

Läsa går förstås bra, vilket väder det än månde vara. Kanske läser vi allra mest nu på sommaren, när många är lediga från sina jobb och det är dags att på bästa sätt koppla av och bara njuta. På dagensbok har vi som vanligt ett boktips varje dag åt er.

Idag skriver Kari om Den arabiska våren: Folkets uppror i Mellanöstern och Nordafrika av Mohammad Fazlhashemi, en fackbok hon ger högt betyg.

Imorgon, onsdag, skriver Oscar om Gale av Karl Eder. En oväntat spännande bladvändare om en Atlantensegling fylld av ångest, konflikt och hemligheter. Trots att jag inte bryr mig det minsta om varken segling eller den typen av äventyr fastnade jag oerhört mycket för denna debutroman.

På torsdag skriver Anna C om portugisiske Ricardo Adolfos roman Mycket hände efter min död. Den handlar om en familj som flyr det fattiga hemlandet för den rika ön där de försöker skapa sig ett nytt liv. En roman om papperslösas villkor och migrationen som social situation.

Och mycket, mycket mer förstås!

Similar Posts:

• Freedom’s just another word for panikångestklaustrofobi ute till havs
• Utan papper, utan röst
• Varning för folkmord!
• Global idéhistoria
• Informativt om en pågående process

Mohammad Fazlhashemi börjar med att ge en kronologisk bild av folkresningarna med början i Iran sommaren 2009, då fredliga protester mot valfusk brutalt slås ner. Sedan hoppar vi till Tunisien december 2010 då frukthandlaren Mohammed Bouazizi tänder eld på sig själv i ren desperation över hur myndigheterna behandlar honom. Detta betraktas som startskottet till Jasminrevolutionen som även inspirerar folket i Egypten och Jemen att resa sig mot sina diktatorer. Algeriet, Bahrein och Libyen hakar på och senare även Oman.

Jag uppskattar sådana här tydliga kronologiska redogörelser. Det ger mig någonting att hänga upp resten av resonemanget på. För Fazlhashemi är mycket ambitiös i sin vilja att förmedla orsakssammanhang, historisk bakgrund och förväntade effekter. Boken är indelad i 25 kapitel med rubriker som ”Islam och demokrati”, ”Politisk islam som maktfaktor” och ”Utländsk konspiration”. Det hinner kanske inte bli någon djupdykning i någotdera av ämnena eftersom boken bara har 224 sidor, men han lyckas alldeles utmärkt med att ge en intresserad läsare som jag själv, utan speciella förkunskaper, en bra överblick över vad som har hänt och varför.

En viktig fundering han behandlar är om den mest naturliga vägen till demokrati i regionen går via islam. Det känns ju ganska rimligt, eftersom det stora flertalet av medborgarna anser att religionen är en naturlig och viktig del av livet. Han presenterar läsaren för ett flertal arabiska filosofer och idéhistoriker som är verksamma både inom och utanför islam. I dessa kapitel ges en bra insikt i de idéströmmar som rör sig i regionen. Men trots en pragmatisk syn på religionen i förhållande till ett demokratiskt statsskick, så verkar det ännu vara långt kvar innan västvärden kan göra sig fri från tanken om islam och muslimer som något annorlunda.

Det är här någonstans kapitlet om kvinnornas situation efter den arabiska våren dyker upp och jag känner att det blir lite jobbigt för mig. Jag vill gärna vara en sådan människa som inte gör skillnad på samhällen beroende på religionens närvaro. Men det går inte när all religion tycks bygga på kvinnans underordning i samhället. Detta är ett rött skynke för mig, och jag låter mig provoceras trots det logiska i argumenten att varje samhälle bör utvecklas utifrån dess egen bakgrund. Kan vi inte bara ta bort allt förtryck i religionens namn på en gång så blir allt så mycket bättre?

En bra sak som följt i den arabiska vårens kölvatten verkar dock vara att anmälningar mot sexuella trakasserier och övergrepp har ökat och åtgärdats i högre grad.

Fazlhashemi tar också upp västnationernas ansvar och historia av att hålla diktatorerna bakom ryggen för att säkra stabilitet i området. Ett sådant agerande gör det oundvikligt att betrakta väst som hycklare som ogenerat praktiserat helt olika syn på människors medborgerliga rättigheter. Att säga sig stå för demokratiska värden när man samtidigt medverkar till att undanhålla andra nationers medborgare detsamma känns ganska ofräscht.

Jag är glad att jag läst den här boken. Den har ökat min kunskap och förståelse för situationen i MENA-regionen. Samtidigt har den påverkat mitt humör ganska mycket. Direkt efter läsningen kände jag mig ganska hoppfull, men nu efter en tid blir jag mest nedstämd när jag tänker på den. Förändringen, stabiliteten, demokratin. Vart tog den vägen?

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islam i ett nötskal
• Tankar om islam och terrorism
• Islam – ja, det handlar om oss
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister

Hatet mot muslimer är en bok om islamofobi, både i sin vulgära form och som underliggande tankesätt. I tolv kapitel vrider och vänder Malm på begreppet, både från muslimernas och icke-muslimernas håll, och han får fram ett skrämmande resultat: hatet mot muslimer växer för var dag som går. Ett illustrerande exempel är den så kallade Eurabienlitteraturen, som framställer ett Europa som är hotat av islam. Denna obskyra litteratur, som pratar om en internationell muslimsk konspiration (jfr ZOG), om kvinnor som under hijab föder fram islamistiska soldater, och om hur vi västerlänningar inte vet att uppskatta våra korståg, den betraktas idag av många intellektuella som helt rumsren.

Ett annat exempel på den växande islamofobin är Sverigedemokraternas framgångar. Till nästa val når de troligen riksdagen med sitt budskap om att islam är en våldsreligion, att muslimerna kommer för att våldta våra kvinnor och att slöjor kommer att vara obligatoriska för alla flickor innan 2031 om ingen sätter stopp.

Men detta är inte det värsta. För islamofobin frodas inte bara bland extremister som Sverigedemokrater och Eurabienförfattare, utan även bland människor med betydligt högre anseende. Borgerliga ledarskribenter, professorer i historia och folkpartistiska politiker är några av de som kan nämnas. Här är islamofobin betydligt mera ”finkänslig”. Man utger sig för att kritisera religionen utifrån en ateistisk ståndpunkt och legitimerar därmed uttalanden som att ”hedersvåldet underbyggs av Koranen” och ”vad islam vill är Jihad, heligt krig” (Jihad betyder för övrigt inte alls ”heligt krig” utan ”strävan”. ”Heligt krig” kommer från korstågen).

I mottagandet av Hatet mot muslimer har Malm fått mycket kritik för sina attacker mot borgerliga liberaler. I Sydsvenskan skrev Per Svensson att han tyckte att det var ”intellektuellt ohederligt” att som Malm bunta ihop den danska rasisten Pia Kjaersgaard med Oxfordprofessorn Timothy Garton Ash och i DN skrev Mohammad Fazlhashemi att det går inflation i begreppet när Malm kallar en film som Det svider i hjärtat av Oscar Hedin för islamofobisk. Det visar att de missförstått Malms bok, på djupet. Så här skriver Malm apropå Det svider i hjärtat och den efterföljande debatten:

Kanske är DN:s rubriksättare och illustratörer, såväl som Oscar Hedin och hans recensenter, halvt ofrivilliga deltagare i ett samtal med förhandsskrivna regler.

Vad Fazlhashemi och Svensson tycks ha missat är att islamofobin kan verka även bland personer som utger sig för att vara anti-islamofober. Exemplen Hedin och Garton Ash tas ju inte för att Malm vill hänga ut två rasister, utan för att illustrera diskursens makt. Att en annars så klok person som Fazlhashemi missförstått detta förvånar mig.

Hatet mot muslimer är därför varken intellektuellt ohederlig eller paranoid, utan en rasande intelligent bok med ett storslaget syfte. Den skärper sin läsares sinnen och gör honom uppmärksam på ett skeende i samhället som är mera illavarslande än vad man kan tro. Slutsatserna kan sammanfattas så här: islam beskrivs allt oftare som en inneboende egenskap och inte en religion, muslimerna anses vara ”besmittade av islam från födseln”, och detta betyder att islam rasifieras. Detta leder i slutändan till folkmord. Här kan Malm tyckas något extrem, men i nionde kapitlet visar han att detta folkmord faktiskt redan ägt rum. Det skedde i Bosnien i början av nittiotalet, då serberna förde ett våldtäktskrig mot muslimska kvinnor. Rituellt skar man könen av muslimska män, raserade moskéer och tvingade imamer att äta griskött. Ideologin hämtade man ofta från Eurabienlitteraturen, men även från mindre extrema håll som Samuel Huntingtons The clash of civilisations. Så att påstå att den moderna islamofobin saknar dödsskugga är därför en ren och skär lögn. Förintelsen har redan skett, medan vi har blundat.

Slutligen bör det sägas att Hatet mot muslimer inte är någon perfekt bok. Vissa avsnitt är bättre skrivna än andra, men emellanåt blir den ganska tröttsam. Kanske borde Malm ha gått hårdare med strykningspennan, särskilt på vissa historiska avsnitt, och kanske kunde vissa teoretiska avsnitt förkortats. Detta är dock en marginell invändning, för på det stora hela är Hatet mot muslimer fullkomligt briljant. Andreas Malm framstår alltmer som en arvtagare till Olof Lagercrantz, en annan intellektuell som gjort upp med västerlandet. Må han skriva hundra böcker till.

Similar Posts:

• Informativt om en pågående process
• Islam – ja, det handlar om oss
• Islams upphovsman i närbild
• Spretigt om den muslimska mångfalden
• Tolkningar vs. tolkningar

Den synen på filosofi är möjligen inte falsk – många av dessa har onekligen gjort insatser i idéhistorien. Men den är ytterst eurocentrisk och avgränsad. Som titeln på den här boken säger försöker man här att vidga vyerna bortom Europas gränser, och titta på det religiösa/filosofiska tänkandet i andra delar av världen. Olika författare bidrar med artiklar om buddhism, hinduism, taoism, islam, om Mellanöstern och Latinamerika…

Boken är en introduktion till i någon mån global idéhistoria (det vill säga, eftersom den försöker vidga vyerna bortom Europa bemödar sig de flesta författare oftast inte med att sätta in Europa i sitt globala perspektiv). Men det gör också att den känns ganska kortfattad – vi får oss serverat lite av varje, istället för att man dyker på djupet. Självklart ett inbyggt problem med introduktionsöversikter. Men bortsett från det en mycket läsvärd bok.

Similar Posts:

• Islam – ja, det handlar om oss
• Informativt om en pågående process
• Varning för folkmord!
• Tankar om islam och terrorism
• Tolkningar vs. tolkningar