Mitch Albom "Alberts sista önskan"

Sofia Luthman — Tue, 10 May 2011 22:00:48 +0000

Mitch Albom har gjort sig känd för att skriva böcker fyllda av värme, livsvisdom och glädje. Hans kanske mest kända bok Tisdagarna med Morrie handlar om samtalen med hans döende favoritprofessor, mentor och vän, Morrie Schwartz. Den här boken liknar den förra på så sätt att den också handlar om Mitchs samtal med en av sina förebilder som befinner sig i livets slutskede. I det här fallet handlar det om hans gamla rabbin, Albert Lewis.

Författaren är fullt upptagen av att göra karriär. Han har alla materiella tillgångar han kan önska sig, men hans liv saknar en djupare mening. Plötsligt en dag blir han kontaktad av Albert, som undrar om Mitch kan tänka sig att hålla minnestalet på hans begravning. Först tvekar Mitch. Han har inte träffat Albert på länge och minns honom som en ganska respektingivande man, han undrar varför Albert har valt just honom.

Han väljer trots allt att tacka ja och tänker att han gör den gamle mannen en tjänst, men allt eftersom tiden går börjar han inse att det är Albert som gör honom en tjänst. Den första intervjun blir början på ett åtta år långt samtal där Mitch lär känna den gamle mannen, men framför allt sig själv. Samtalen med Albert får honom att reflektera över och ifrågasätta sina egna värderingar, sin tro och världsbild.

Mitch lär även känna prästen Henry, som efter ett liv som kriminell har blivit omvänd och nu viger sitt liv åt att hjälpa andra. Han verkar i en innerstadsförsamling bestående av hemlösa, kriminella och narkomaner. På ytan verkar han och rabbinen Albert totalt olika, men Mitch upptäcker snart att de båda männen har mer gemensamt än vad man först kan tro.

Det känns som om författaren guidar läsaren genom boken. Han bjuder frikostigt på sitt eget liv och sina egna funderingar. Han erbjuder inte färdiga lösningar utan låter läsaren tänka själv. Därför lever den här boken också kvar inom en, långt efter att man har läst ut den.

Mitch Albom "Fem personer du möter i himlen"

Elin Bennewitz — Sat, 11 Jun 2005 23:00:00 +0000

Döden måste vara det vanligaste temat inom alla konstformer, fast ser man till antalet verk som behandlar livet efter döden skulle man tro att hela mänskligheten består av ateister. Frågan är varför livet efter detta genererar så lite konst men döden så mycket? Funderar man kring döden är det i princip oundvikligt att tänka på vad som kommer efter. Förklaringen är nog egentligen rätt enkel. Konstnärer är sällan dumma, och det är dumt att angripa ett ämne som man inte behärskar. Och vem behärskar livet efter döden?

På ett principiellt plan attraheras jag av Fem personer du möter i himlen. Skildringar av livet efter detta är allt för sällsynta. Och fint vore det om Alboms roman kunde fylla behovet som uppstår i Bibelns och Koranens svallvågor. Den borde vara modern, filosofisk och skimrande. Istället är den en kalkon. Huvudpersonen Ed är en "good old American boy". Han krigar för sitt land, gifter sig och är aldrig någon till last. Han har bara en ånger – att han aldrig "gjorde något" med sitt liv. När han dör åttiotre år gammal kommer han till himlen. Där skiftar molnen färg lite då och då, och han får livet förklarat för sig av fem personer. De fem personerna får honom att förstå att hans liv var värdefullt även om han aldrig uppnådde sitt mål.

Den här romanen bygger onekligen på en fin tanke om alla människors lika värde, tyvärr lyckas Albom snedvrida den till katastrof. För katastrof är vad det skulle bli om folk tog åt sig andemeningen av Fem personer du möter i himlen. De skulle sitta framför teven och tänka att det spelar ingen roll om de blir nästa Hitler eller Moder Theresa eller sitter kvar och tar lite mer coca-cola. Kanske stämmer det, men fråga dig själv: behövs verkligen mer uppgivenhet?

dagensbok.com » Mitch Albom

Mitch Albom "Alberts sista önskan"

Similar Posts:

Mitch Albom "Fem personer du möter i himlen"

Similar Posts: