Michael Cunninghams senaste roman, Snödrottningen, är inte lika komplex, som romanen The Hours (Timmarna) måste vara. Men jag gillar tanken att det går att skriva och ge ut romaner där det inte händer så mycket. Där vardagen och relationerna mellan några människor räcker till. I detta fall utspelar sig handlingen till stor del i Bushwick, en nedgången del av Brooklyn i New York.

I centrum finns de två medelålders bröderna Tyler och Barrett. Tyler, som är bartender och musiker, är tillsammans med Beth, medan Barrett, som arbetar i en vintagebutik, har relationer med män, som alltid slutar olyckligt för hans del. Beth, som även hon tidigare arbetat i vintagebutiken, är svårt sjuk i levercancer. Dessa tre bor tillsammans i en sliten lägenhet i Bushwick. Med i berättelsen finns också några av deras vänner. Handlingen kretsar kring Beths sjukdom, Tylers arbete med musiken och drömmar om att slå igenom som låtskrivare och Barretts kärleksproblem, och det märkliga ljusfenomen Barrett en natt ser över Central Park. Det kändes som att Gud tittade ned på honom – ett tecken. Romanen utspelar sig under en fyraårsperiod, mellan 2004 och 2008, med handlingen koncentrerad på november 2004, nyårsafton 2005 och november 2008.

Snödrottningen är en filosofisk relationsroman. Den handlar om relationer, kärlek- och vänskapsrelationer, relationer mellan syskon, mellan föräldrar och barn. Och det handlar om hur det är att leva med en svårt sjuk människa. Människorna i boken funderar och grubblar över sina liv och begrundar sina känslor. Det kretsar kring kärlek, sjukdom, död, gudstro, framtid och amerikansk politik. Ingen verkar vilja någon annan något illa, men det kan ändå bli så att mindre goda tankar uppkommer. I dessa människors liv förekommer droger, ganska mycket kokain, som ett naturligt inslag, även om det ses som ett problem.

Michael Cunningham har ett vackert och känslosamt sätt att skriva, han djupborrar i människornas psyke och försjunker ned i deras drömmar, tankar och fantasier. Han lyfter fram detaljer i vardagen, i miljöskildringarna av staden, inlevelsefullt och fantasifullt. Han höjer upp magin i det vardagliga, visar det häpnadsväckande. Han förmedlar målande beskrivningar av atmosfären i ett rum, i en stadsdel och visar på det humoristiska och på de ologiska tankar som plötsligt kan dyka upp i en situation.

Nu på morgonen därpå skulle han ut på sin vanliga löprunda. Varför skulle han inte? Samtidigt som han tar ett språng över en istäckt pöl i korsningen Knickerbocker och Thames slocknar gatlyktorna. Nu när ett helt annat slags ljus har visat sig för honom märker han att han föreställer sig en sorts förbindelse mellan språnget och nedsläckningen, som om han, Barrett, hade beordrat en minskning av gatubelysningen genom att hoppa. Som om en ensam man, ute för att köra sin vanliga halvmil, kunde vara anstiftare av den nya dagen.

Därför blir jag besviken då detta sympatiska, vardagliga inte får var nog. En fantasifull berättelse om ganska vanliga godhjärtade människor och deras relationer, nej, naturligtvis räcker det inte. I romanen måste självklart en klichéartad ingrediens kastas in: egoistisk otrohet. Jag tycker det är under författarens värdighet. Kanske resonerar han så att människor generellt är så pass lömskt egoistiska att det vore onaturligt om otrohet inte fanns med i en relationsroman. Kanske kräver läsaren detta? Kanske kräver förlaget det? Och ja, sveket är väl spännande, sveket kanske gör romanen. Men det är så enkelt, så billigt, och därför så oväntat i en för övrigt läsvärd roman.

Similar Posts:

• En fläkt av 1980-tal
• När grått blir vackert
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• Blek bild av New York
• De olyckliga New York-paren

Michael Cunninghams senaste bok När natten faller gör mig inte klokare. Och precis så förtjust som jag är i Timmarna, är jag i denna, lite halvt om halvt, svåråtkomliga bok. Den går inte riktigt att greppa. Och kanske är det just det som gör den så bra. Språket, karaktärerna, scenen – det fiktiva rum som Cunningham har skapat, befinner sig alltid en meter framför mig. Eller bakom mig. Eller vid sidan om. Det hade precis lika gärna kunnat bli pannkaka av allt (tänk er en grinig Woody Allen på gränsen till hybrisutbrott. Om han inte redan är där…) Men det blir precis tvärtom (en sufflé?). För trots att denna roman varken sprakar eller gnistrar, så glöder den, precis så där svagt, men ändå tillräckligt mycket för att jag ska gå runt med en känsla av olust-skratt-oro-förväntan, och längta efter att få läsa mer och mer och mer.

New York. Nutid. PULS! Nja… Puls på stagnation, snarare. Peter Harris är fyrtiofyra år och en rätt så framgångrik gallerist på Manhattan. Han är sedan många år gift med en rätt så snygg fru och lever i ett rätt så lyckligt äktenskap i en rätt så fin lägenhet. Livet är med andra ord (förlåt om jag är tjatig) rätt så bra. Läs: de här människorna har det jävligt bra. Men, (retorisk fråga:) är de lyckligare för det? Certainly not! I alla fall i Peters värld börjar allt bli lite mera grått. Han räknar sin frus gråa hårstrån, hennes allt växande midjemått, hans allt mer tilltagande ölmage och hänget under hakan (hur kom det dit?). Ni har säkert redan räknat ut vad jag försöker säga här: Peter vältrar sig i en uppgiven långtråkig medelålderskrisig likgiltighet.

Men så kommer Peters frus (som för övrigt heter Rebecca) bror Missen på besök. Han är en sladdis likväl som slacker och byter framtidsdrömmar lika ofta som tjejerna i Sex and the City byter kläder. I ärlighetens namn är Peter inte särskilt glad över besöket, men så händer något som ställer tillvaron på sin spets.

Motvilligt dras Peter till Missen. Han påminner om en ung Rebecca – eller är det minnet av den unga Rebecca som påminner om Missen? Eller om dottern Bea? Vem är kopia och vem är original. Precis som i Timmarna finns här en lek med tid och rum. Ett intrikat spel, finurligt och mästerligt utfört. Cunningham vänder ut och in på identitet och kön, ett genusglid som skapar en rik och spetsfundig tvetydighet.

Det är med bleka färger Michael Cunningham skissar sitt New York. Det är en stad i grått, i fult ljus, i trängsel och vinter. Allt har liksom vissnat lite, åldrats, lagt sig till ro och blivit bekvämt och medvetet. Draghästarna Död och Liv, det gamla välbekanta motsatsparet, strider i När natten faller om utrymmet och mot varandra både på det mest övertydliga likväl som subtila sättet. Kanske är det framförallt en kamp mot livet och åldrandet, en ovilja att dö men samtidigt ett motstånd mot att leva vidare. Just sånt som man hinner sysselsätta sig med om man är en välbetald gallerist in The Big Apple.

Slutar vi någonsin törsta efter passion? Jag kan inte glömma Virginia Woolfs längtan – både som den gestaltas i Timmarna, och som den går att spåra i hennes dagböcker – efter frihet. Hennes längtan in till staden, till konstnärlig frihet och skarpsinne. I När natten faller ligger passionen som ett ruvande urtidsdjur som väntar på att bli väckt (eller så dyker den bara upp). Och när den blir det springer inte bara alla förträngda spöken ut ur garderoben. I sinom tid, efter mycket om och men och sveda och värk, inser man kanske, trots allt, hur bra man har det.

Similar Posts:

• Relationer i New York
• Att ”ställa till det för sig”
• I Johannes förtrollade värld
• Det omöjliga är på väg att hända
• Personlig tankebok från en rockpoet