Jag tänker efter, men det är svårt att komma på något positivt som skrivits om muslimer i svenska dagstidningar på länge. I sociala medier breder verklig islamofobi ut sig.

Är det en rättvisande bild vi matas med? Kan 1,6 miljarder människor som bekänner sig till en 1 400 år gammal idétradition alla bära på ett uteslutande destruktivt tankegods?

Nej, naturligtvis inte. Och läsning av Visdomens hus. Muslimska idévärldar 600-2000 understryker övertygelsen ytterligare.

De båda författarna Ronny Ambjörnsson och Mohammad Fazlhashemi lyckas i koncentrerad form visa upp en mångfacetterad världsreligion. De börjar från början och tar händelseförloppet ända fram till våra dagar.

Visdomens hus för tankarna till bästsäljaren Sapiens. Boken är tvärvetenskaplig och går grundligt igenom islams många olika tankeströmningar och deras rottrådar. En sjättedel av boken ägnas förhistoria. Det är ett spår som går 7 000 år bakåt till Mesopotamien. Släktbanden med judendom och kristendom är uppenbar. Författarna gör gällande att profeten inte hade de avsikter som senare tillskrivits honom:

Muhammed tänkte sig inte att det han var i färd med att skapa var en ny religion. Han anslöt sig till de myter och berättelser som fanns i området, framför allt de som skildras i ”Boken”, det vill säga judarnas och de kristnas Bibel. Vad han gjorde var att tillfoga ett nytt kapitel till denna, där han framförde vad han själv fått uppleva.

Jag besitter inte förkunskaperna för att bedöma riktigheten i detta eller andra påståenden som författarduon gör. Men framställningen är neutral och saklig och inger förtroende. Det finns rikligt med redogörelser för ideologiska strider som utkämpats inom islam och läsaren får en pedagogisk genomgång av en mängd olika slags förhållningssätt och kritiska betraktelser.

Så till exempel har muslimska härskare ofta haft för vana att via skattsedeln diskriminera undersåtar som bekänner sig till andra religioner. Men inte alltid. Stormogulen Akbar, samtida med Gustav Vasas söner, valde att likabehandla sina undersåtar i det som numera är Indien. ”Bristande respekt för andra religioner var för honom liktydigt med bristande respekt för Gud” skriver Ambjörnsson och Fazlhashemi.

En milstolpe i historien var mongolinvasionen på 1250-talet då det abbasidiska väldet, med säte i Bagdad, gick under. En muslimsk högkultur hade därmed besegrats av hedniska nomader. En lång tid av oro och missmod följde. I det klimatet trädde teologer fram som var motståndare till logik och empiriskt förvärvad kunskap. De sökte förklaringen till Bagdads fall i förlorad kontakt med profetens ursprungliga läror.

En av dem var teologen Ibn Taymiyya som sökte ”sina svar inom vad han benämner som urteologi, det vill säga den sorts jungfruliga teologi som formades av Muhammed och de första generationerna av muslimska exegeter. Det är en teologi som avvisar varje form av förnuftsbaserad argumentation som inte stöder sig på Koranen och uppenbarelsen.”
Ibn Taymiyya mötte motargument redan under sin levnad. Han dog i fängelse. Men hans idéer har fått förnyad kraft i vår tid. Den sista sjättedelen av boken, lite drygt, ägnas åt 1900-talet och nutiden. Här diskuteras mänskliga rättigheter, sexualitet och vetenskap. Där den arabiska våren misslyckades växte den så kallade salafismen i Ibn Taymiyyas anda.

Den är ett idékomplex med starka inslag av utopism. Dess företrädare använder populistiska metoder för att saluföra sina enkla och holistiska lösningar på alla problem.

Även nu möter salafismen motstånd bland moderata muslimer. Budskapet att ”allt var bättre förr” är det många som avvisar.
Utvecklingen har flera paralleller med den auktoritära, nostalgiska populism vi ser i Europas demokratier.

Visdomens hus är stimulerande läsning och ger den med västligt präglade historiekunskaper en mängd insikter. Den är ett vaccin mot sjukan att likställa alla muslimer med IS, al-Qaida och Talibaner.

I islams namn har alla brott blivit begångna som också utförts i kristendomens namn. Eller i nationalismens namn, eller i kommunismens eller fascismens. Det här handlar om oss människor och oavsett världsåskådning måste vi lära av historien och ta konsekvenserna av dessa lärdomar.

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islams upphovsman i närbild
• Militanta muslimer
• Tolkningar vs. tolkningar
• Informativt om en pågående process

Det är detta onda som Ingmar Karlsson alltså vill finna roten till. Och roten står enligt honom främst att finna i uppdelningen av Mellanöstern som skedde efter Första Världskriget. Fram till dess hade stora delar av Mellanöstern ingått som delar i det Ottomanska Imperiet i flera hundra år. Det Ottomanska imperiet hade en gång varit en mäktig statsbildning, men kom under århundradena inte att utvecklas ekonomiskt i samma takt som Europa. Imperiets öde beseglades i och med att regimen valde att alliera sig med fel sida – förlorarmakternas sida – under Första Världskriget. När kriget så kom till ända, så sökte två av segrarmakterna – Storbritannien och Frankrike – stycka upp imperiet efter sina egna intressen. På pappret lyckades de få det nyupprättade Nationernas Förbund att klassa stora delar av det forna imperiet som mandatområden, som skulle styras av Frankrike respektive Storbritannien fram till dess de var mogna för att erhålla självständighet.

Riktigt så enkelt blev det förstås inte. Det fanns ju nämligen en massa andra intressenter som också ville ha något att säga till om i den här processen. Araber hade slagits på brittisk sida under kriget, i förhoppning om att uppnå självständighet från det ottomanska väldet. Sionistiska judar sökte upprätta en statsbildning – det som med tiden kom att döpas till Israel. Olika minoriteter inom det forna imperiet sökte värna sina egna intressen på olika vis. Det blev därför en häxkittel som de franska och brittiska imperiemakterna hade att hantera, och de blev snabbt måltavla för flera av parterna i konflikten. När de sen drog sig ur Mellanöstern, och åtminstone på pappret lät områdena styra sig själva, fortsatte dock många gånger konflikter från förr. I Palestina intensifierades exempelvis konflikten i och med att den nybildade staten Israel ockuperade allt större områden av landet. I vissa områden fördrevs den palestinska befolkningen – i andra områden fick de leva kvar, men under militär ockupation och apartheidliknande former av förtryck.

Allt detta skildrar Karlsson väl i den här boken. Det är en lättläst bok, som tar upp flera av de centrala aktörerna och hur de agerade under uppdelningen av Mellanöstern. Boken fungerar därför väldigt bra som en introduktion till ämnet. En viss svaghet i boken är dock att den allt för ofta stannar vid att redogöra för vad som hände, men sällan diskuterar varför. Vilka var drivkrafterna och intressenterna bakom olika händelser och processer? Vissa aktörer är lättare att förstå, och ibland diskuterar Karlsson deras drivkrafter, men andra aktörer – inte minst de europeiska kolonisatörerna – är betydligt mer komplexa att förstå varför de agerade som de gjorde. Här hade författaren kanske kunnat gå in än mer på djupet i en del av fallen.

Men paradoxalt nog, med tanke på att jag själv ägnar mig åt historia i mitt yrke, så finner jag dock bokens fokus något problematiskt. Kanske är det den ambitiösa titeln – ”Roten till det onda” – som stör mig mest i det sammanhanget. Jag är övertygad om att Karlsson har rätt i meningen att den historiska uppdelningen av Mellanöstern skapade en lång rad problem som på olika sätt bidrar till dagens konflikter. Men genom att sätta den historiska uppdelningen av Mellanöstern i fokus för en beskrivning av dagens konflikter i Mellanöstern, så hamnar ett antal andra aspekter på konflikterna utanför fokus. Ta bara en sådan faktor som religiös reaktionär fundamentalism som genomsyrar flera av konflikterna (i kombination med att flera av de heligaste platserna för tre av de stora världsreligionerna – judendom, kristendom och islam – alla ligger i Mellanöstern), exempelvis den Islamiska Statens krig mot allt och alla – inte minst alla muslimer som inte sympatiserar med det utropade kalifatet – eller fundamentalistiska sionister som driver på den israeliska ockupationen i Palestina. Är fundamentalisternas frammarsch under senare decennier bara en sent uppkommen konsekvens av den historiska uppdelningen av Mellanöstern, eller finns här andra processer i görningen samtidigt? Eller, ta frågan om generellt knappa naturresurser – men på sina håll enormt rika oljetillgångar. Kampen om Iraks oljetillgångar är ju en central faktor för det landets öde. Konflikter på andra håll i regionen, som exempelvis i Palestina, eldas omvänt på av bristen på naturresurser som odlingsbar jord eller tillgång till vatten.

På det stora hela är det här dock en mycket viktig bok, som borde kunna ge många en god insyn i många viktiga aspekter på det konfliktfyllda Mellanöstern.

Similar Posts:

• Översikt över bron mellan Öst och Väst
• Imperiet under attack
• Den vita mannens börda revisited
• Islam och Europa – oförenliga storheter?
• Ambitiöst men spretande om svartas historia