David Henderson "Missriktad välvilja"

Klas Rönnbäck — Thu, 21 Aug 2003 23:00:00 +0000

Fackföreningar har kämpat för bättre villkor för arbetare under omkring 150 år. Men under senare år har något nytt börjat hända – transnationella företag börjat uppleva press från ett allt bredare spektrum av folkrörelser och andra organisationer. Det kan röra sig om miljöfrågor, mänskliga rättigheter, konsumentfrågor med mera. Kraven på att företagen ska ta sitt samhällsansvar – mer än att bara söka vinst till varje pris – har rests från många håll.

Men det här är ett stort problem, menar David Henderson. Det kommer att leda till att företagen får ökade kostnader, och att vi alla i förlängningen blir fattigare. Inte bra alls, faktiskt.

Nej, tvärtom urdåligt. För egentligen är det inget annat än en ren konspiration från anti-kapitalister. När kommunismen inte fanns att hylla längre måste de hitta något nytt mål för sitt hat mot marknadsekonomi och företagande. Alltså ställer de krav på att företagen ska sköta sig socialt och ekologiskt långsiktigt och uthålligt? (Försök få ihop den logiken, den som vill!). Detta är bara ett första steg mot att helt krossa kapitalismen, om man får tro Henderson. Det mest tragiska, verkar han mena, är dock att en lång rad företagsledare har gått på det hela, tagit det på allvar och börjat leva upp till kraven, istället för att gå på offensiv mot dem.

Det blir faktiskt nästan riktigt komiskt här ett tag. Henderson verkar allvarligt upprörd över hur ett bolag som Shell kan säga sig ägna sig åt miljöfrågor eller att bry sig om lokalsamhällen i anslutning till sin oljepumpning i länder som Nigeria. Han är väl i så fall den enda som tar Shells ord på allvar. Alla som bryr sig om verkligheten vet ju att orden inte är mycket mer än just ord – något som kanske skulle trösta Henderson, om han inte var så förblindad av sin retorik.

Det finns ett argument i Hendersons resonemang som bär en viss vikt; ett företag ska göra vinst, menar Henderson, och inte vara en välfärdsinrättning. Det är inte riktigt företagens roll att avgöra samhällsutvecklingen, utan bara följa instiftade lagar. Hållbar utveckling, mänskliga rättigheter med mera är frågor för staterna att bestämma om i demokratisk ordning. Men lika fort som argumentet tar fart faller det platt till marken, eftersom det i allmänhet – och i synnerhet i detta fall – förespråkas av samma människor som inte heller vill se att staten tar några initiativ på området, utan förespråkar en nattväktarstat.

Laissez-faire, med andra ord. Låt företagen sköta sig själva, så blir allt bra. (Förutom paradoxen då att de gått på myten om företagens samhällsansvar?). Naivt är väl det snällaste man kan säga. Det ändar upp i en riktigt tragi-komisk bok det här. Tragiskt för att en person kan vara så förblindad så att han vägrar se allmänt erkända problem i dagens samhälle, utan bortförklarar eller förkastar dem på helt oredovisade grunder. Tragiskt för att han är så ideologiskt insnöad att han ser kommunism bakom vart försök att förbättra världen. Tragiskt för att en så här fullkomligt politiserad skrift försöker ge sken av att vara vetenskaplig. Mauricio Rojas av konspirationsteorier lika förvridna förord sätter pricken över i för en fullkomligt oseriös bok.

Mauricio Rojas "Carmencitas sorg"

Klas Rönnbäck — Thu, 03 Jul 2003 23:00:00 +0000

Argentina befinner sig just nu i en djup ekonomisk kris, djupare än på mycket länge. Och det trots att deras ekonomiska politik för bara några år sedan framhölls som ett föredöme av många av de internationella institutionerna, som Världsbanken och IMF. Hur kan det komma sig? Vilka är orsakerna till landets kollaps?

I den här boken försöker Mauricio Rojas sätta in de frågorna i ett längre historiskt perspektiv, med start redan under kolonialtiden. Tyngdpunkten ligger dock på landets utveckling under 1900-talet och landets mycket turbulenta tid genom en rad militärdiktaturer.

Rojas tes är att Argentinas kris beror på att de har bedrivit en felaktig politik under lång tid. Den så kallade importsubstitutionsmodellen, där den inhemska industrin skyddades för att gynna en nationell utveckling, kom att skydda ineffektiva industrier i så hög grad att de inte tvingades effektivisera sig i takt med andra länder.

Det, i kombination med hög korruption och andra missriktade (populistiska) ekonomiska åtgärder, har lett till att landet ohjälpligt har halkat efter. Det enda riktiga hoppet som Rojas ser (såg) var när Carlos Menem i början av 1990-talet kom till makten och genomförde omfattande reformer av landets ekonomiska politik. Företag privatiserades i rask takt, inflationen skulle stoppas, landet öppnades upp för utländskt kapital och ökad import och export, fackföreningar motarbetades och Menem försökte återskapa ett förtroende för politikerna. Intressant är dock att Rojas inte diskuterar Världsbanken och IMF:s roll i Argentina, trots att de har påtvingat landet en rad omfattande strukturanpassningsprogram. Varför tas inte de upp?

Att Rojas ideologiskt skulle gilla Menems nyliberalism förvånar väl kanske inte. Men tråkigt nog är hans argumentation för varför Menems politik skulle varit så framgångsrik inte särskilt övertygande. Han talar nämligen föga om kausalförhållanden. Är det exempelvis Menems omfattande privatiseringar som har lett till att industrin ökat sin effektivitet? Eller beror det egentligen på andra faktorer, exempelvis att företagen har fått en kraftigt ökad kapitalstock, och därmed ökade investeringar, genom att låna pengar utomlands – lån som i sin tur lade grund för landets allra senaste ekonomiska kollaps?

Som läsare står jag här inför en stor fråga; om den politiken som Menem förde var framgångsrik, hur kommer det sig då att landet nu befinner sig i en djupare kris än någonsin? Rojas försöker som avslutning ge ett par argument som kan förklara det dilemmat. Men flera av de förklaringarna visar väl snarast på hur felaktig Menems politik var i ett något längre perspektiv; arbetslöshet och ökad fattigdom har lett till enorma problem både för de drabbade individerna och för samhället; landets skulder har fortsatt att öka; och exporten minskade markant då viktiga exportmarknader drabbades av ekonomiska kriser. Menem hade alltså bäddat väl för en katastrof.

dagensbok.com » Mauricio Rojas

David Henderson "Missriktad välvilja"

Similar Posts:

Mauricio Rojas "Carmencitas sorg"

Similar Posts: