Marie Oskarssons bok är alltså välkommen. Det är en liten bok med fakta om allt från ägglossning till menskoppar. Intervjuer med unga tjejer har gjorts och de delar med sig via citat om sina uppelvelser om att få mens (något som fanns med även i Mensboken om jag inte missminner mig). Visst får tjejer information: föräldrar informerar förhoppningsvis, skolan borde åtminstone snudda vid ämnet, Kamratpostens Kropp & Knopp har gjort stordåd och dessutom är mensskyddstillverkarna mer än glada att skicka ut information till unga och opåverkade flickor(s mammor).

En del synpunkter har jag på innehållet, men några tänker jag lämna därhän då jag faktiskt inte har kunskaperna att motbevisa de fakta som läggs fram. Däremot kan jag tycka att det är trist att sådana saker som mensvärk behandlas lite med klapp på axeln, ”det är inte farligt, bara obehagligt och jobbigt”. Många tjejer, särskilt unga, får väldiga smärtor och tycker nog att det är mer än bara obehagligt. Och jag blir trött på det ändlösa försäkranden om att många tjejer är rädda att bindan ska synas men om den gör det är det ju inte hela världen, alla tjejer har ju mens! Tjejer: jag lovar, bindan SYNS inte, om ni så använder den tjockaste ni hittar. Såvida ni inte går omkring i bara trosorna och det brukar man ju inte göra sådär till vardags.

Annars är det lite lagomt lättsamt och informativt, om än lite upprepande på sina ställen. Citaten är trevliga och läsaren får sig lite mediekritik till livs också. Extra plus för att menskopp (och några andra alternativa produkter) får ett eget kapitel bredvid de vanliga mensskydden. Miljön tackar och bockar.

Similar Posts:

• Varifrån kommer skammen?
• Snipp, snapp, snopp
• Sanningar i smyg och lögner i dagsljus
• Från armsvett till öron, en bok full av kropp
• Bläckfiskar och Greklandsresa

Det hela började då fröken i skolan ville att barnen skulle skriva om en fisk. Nils blev sjätte glad och bestämde sig genast för att skriva om sitt favoritdjur; bläckfisken. Lika besviken blev han då fröken sa att det inte var en fisk utan ett blötdjur. Mer besläktad med en snigel än med en torsk. Nils var dock envis och bestämde sig då för att göra en egen forskning om bläckfiskar och vad passar då bättre än att se en livs levande?

Boken fångar mig aldrig, inte på samma sätt som Nils fångar bläckfisken. Språket känns enkelt och ibland nästan tråkigt. Förvisso är den skriven för barn som ska kunna läsa den själva, men det kunde varit mycket roligare. Historien är halv-intressant. Säkerligen alldeles sann och upplevd och spännande för pojken som fick fånga bläckfisken. Men för mig som läsare, blir det inte lika häftigt. Jag vill att min läsupplevelse ska bli som en berg-och-dalbana och inte som veteranbilarnas lugna, stillsamma lunk.

Något som jag däremot uppskattar är de små insprängda faktarutorna som berättar om bläckfisken och det faktum att man i en skönlitterär barnbok skrivit en källförteckning som man enkelt kan använda sig av då man vill läsa mer om bläckfiskar. Det är bra!

Bra är även de söta illustrationerna. De ger känslan av att man läser Nils dagbok och frågan är om det inte hade blivit roligare och mer personligt om Nils själv hade skrivit texten. Framförallt gillar jag framsidan, med den dykande pojken, det turkosa vattnet och bläckfiskens armar. Att det turkosa fortsätter in i boken är kul. Turkosa teckningar och överskrifter. Som om man hela tiden befinner sig i närheten av Greklands varma vatten.

Tyvärr kan jag inte ge boken mer än en femma, för så kul är den inte.

Similar Posts:

• Faktaspäckat om de åttaarmade
• Bättre än på tv!
• Och nu blir vi kroppsliga
• En barnbok för alla
• Riddare, svärd och drakar – en pojkdröm