Jag tänker till exempel på Alexandra-Therese Keinings 14, Magnus Nordins Avgrundens änglar, Liz Coleys Berövad, Lauren Myracles Shine eller för all del Moa Eriksson Sandbergs Den första flickan skogen möter. Romaner för unga om utsatthet, om bestialiska övergrepp, triviala övergrepp, om självskadebeteenden och psykisk ohälsa, om vuxna som, när de inte själva utnyttjar barnen, åtminstone är för självupptagna eller dumdryga för att se eller vara till någon hjälp. Mörka böcker. Ibland nästan hopplösa böcker. Hur kommer det sig?

Även om Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur är en lättläst, boktipstung bok från Bibliotekstjänst börjar vi i klassisk akademisk anda med en definition. Jag har inte fel i min Veronica Mars-association, visar det sig; Nilson härleder begreppet ”teen noir” just till Rob Thomas teveserie (sedermera även film och bok) från mitten av 00-talet.

Två saker vill Nilson lyfta fram hos genren: moralisk tvetydighet och utsatthet. I till exempel Veronica Mars laborerar både hjältinnan och de flesta andra karaktärer med moraliska gråzoner. Veronica inte bara bryter mot lagen eller fibblar med sanningen för att lösa sina mysterier, hon kan agera skrupellöst av hämndbehov eller svartsjuka. Vi gillar henne ändå, inte bara för att vi förstår henne, utan inte minst för att Neptune, samhället hon lever i, är så korrumperat och orättvist att man oftast får skapa sin egen rättvisa eller bli utan. Ungdomarna i Neptune är utsatta, av varandra, men inte minst av den egna föräldragenerationen.

Nilson inleder Teen noir med ett besök i bokhandeln Foyles i London 2010. Där är ”Teen noir” en stor och livskraftig egen hylla. Därför blir hon förvånad när hon två år senare kommer tillbaka och hyllan helt saknas, men expediten förklarar det med att en så stor majoritet av ungdomsböckerna till slut hamnat där att konceptet blev meningslöst. Det är en väldigt talande bild.

Varför vi läser mörka böcker, att få uppleva problem utan att behöva uppleva dem på riktigt, kanske till och med få dem tryggt lösta innan man slår igen pärmarna (fast det ska man tydligen inte räkna alltför kallt på, ens i ungdomsböcker) – det där har du förmodligen hört förut. Och vill du ha det mer utvecklat skulle jag rekommendera till exempel etnologen Jonas Danielssons Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer. Nilsons bok är mer översiktlig, men jag vill ändå slänga in några definitioner till.

För vad är det som räknas som ungdomslitteratur? Här är det vad förlagen definierar som det, men det behöver ju inte, påpekar Nilson, innebära vare sig att det är vad ungdomar faktiskt läser eller sådant som faktiskt läses av ungdomar. Med begrepp som ”unga vuxna”/”Young Adult” och ”crossover” har gränserna suddats ut (också neråt i åldrarna mot mellanåldersböckerna, menar Nilson) och det är kanske inte så konstigt om temana blivit mörkare när även vuxna förväntas ha utbyte av dem (vilket inte minst jag själv och fler med mig som gladeligen recenserar ungdomsböcker helt utifrån egna preferenser är exempel på)?

”Här är det också väsentligt att påpeka att den ungdomslitteratur jag kommer att diskutera är skriven av vuxna”, understryker Nilson. ”Det kan tyckas självklart, men ibland tror jag att vi glömmer bort att barn- och ungdomslitteratur med få undantag skrivs av en äldre generation” (och ofta köps in av en äldre generation, skulle man kunna tillägga, av presenterande släktingar och inte minst skolbibliotekarier):

Det är vuxengenerationen som ”ändrat reglerna” för ungdomsboken och som nu låter de mörka temana dominera. Kanske beror detta på att vi idag inte längre känner samma behov att skydda en yngre generation? Frågan blir om vi ska se teen noir som varningstexter? Som exempel på hur vuxna vill visa de yngre hur illa det kan gå? Eller handlar det mer om att vuxna ser att ungdomar går runt och bär på en hel del oro som de behöver bearbeta och vill ge dem böcker som kan hjälpa till med detta?

Det är ju faktiskt intressanta frågor, inte minst i förhållande till just allt det där mörkret. Dem borde vi kanske ställa oftare?

Nå, men själva böckerna då? De finns i huvudsak i fyra kapitel: ”Dystra dystopier”, ”Monster och människor”, ”Farliga folksagor” och ”Vanmakt i vardagen” (men jag vet, jag älskar också allitterationer). Det blir Suzanne Collins, Lauren Oliver, Ally Condie, Sofia Nordin, Saci Lloyd, det blir vampyrer och zombies och övernaturliga förmågor för hela slanten. Inte minst ”Farliga folksagor” är ett roligt och, åtminstone för mig, inte helt väntat kapitel om alla nya re-makes på folksageteman (intertextualitet, hur olika texter förhåller sig till varandra, är också ett favoritkoncept). Fast sen var det just det. Övernaturliga förmågor för hela slanten.

För du minns de där böckerna jag nämnde i början? De finns inte med. Alltså, inte bara just de titlarna – det vore ju förståeligt; varenda titel kan man ju inte hinna trycka in – utan hela genren. De mörka, vardagsrealistiska berättelserna utan övernaturliga inslag. ”Vanmakt i vardagen” handlar nämligen om till exempel Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Och det är väl ändå lite konstigt, för det finns ju ingenting i vare sig Nilsons eller någon annans definition av teen noir som säger att det måste finnas övernaturliga inslag? Även om Veronica Mars kanske inte direkt är diskbänkrealism så är det ju knappast fantastik heller.

Mitt största problem när jag slår igen Teen noir är dock av lite lättsammare natur: hur tusan ska jag hinna läsa alla spännande böcker jag blivit sugen på nu?

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Down in New Orleans
• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt och mycket
• Konsekvenser

Historiska ungdomsromaner har de senaste decennierna kommit helt i skymundan. Först fantasy och sedan dystopiska framtidsversioner har varit och är väl det som gäller, men effekten är på sätt och vis densamma. Världen vi som läsare får tillgång till är en delvis annan än vår egen.

Oavsett vilket tycks den där världen nästan alltid dyster, och man kan ju fråga sig varför. Det gör till exempel litteraturvetaren Maria Nilson i sin Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur. Att också starka hjältinnor är ett bärande inslag i många av de där mörka berättelserna är lika uppenbart, och Josie i Färgen på drömmar är, med sin utsatthet och sin inre drivkraft, på många sätt en av dem.

Sepetys roman har en klar noir-potential. Den har den undre världen, med skuggor och vapen och gangsters och inte minst den svekfulla femme fatale-mamman. Ändå lever boken inte riktigt upp till potentialen och det beror nog på att huvudpersonen helt enkelt är för renodlat god och oskyldig. Trots den rätt jävliga uppväxten tycks Josie leva lite som i en bubbla där hon frambringar det godhjärtade i nästan alla skumma men förvånansvärt hederliga typer hon har omkring sig. Om små tecknade fåglar flätade hennes hår om morgnarna – och hjälpte henne fästa den lilla pistolen i strumpebandet – skulle jag inte bli helt förvånad.

Det blir lätt lite konstigt med en hjältinna som för all del är sympatisk men har väl mycket av Disney-prinsessa över sig, placerad i en miljö där repliker som ”Din mamma är en korkad hora” hör till vardagslivet. Samtidigt som Josie inte kan tänka sig att sänka sig till mammans nivå, framställs de andra prostituerade och småskurkarna som reko typer, på något sätt hederliga och nästan alltid med ett hjärta av guld. Det gäller inte minst bordellmamman Willie, det närmaste en verklig modersfigur Josie har, vilket uppriktigt sagt känns problematiskt. Hon tjänar trots allt en förmögenhet på andra kvinnors kroppar, men framstår samtidigt som både deras och Josies kloka beskyddare.

Amerikanska ungdomsförfattare har nu en alldeles särskild förmåga att skriva om sex. De kan vara hur explicita och pryda som helst på en enda gång. Ofta vet jag inte riktigt hur de gör det, men ibland fungerar det bättre och ibland sämre, kan man väl säga. Å ena sidan kan det bygga upp spänningar som går att skära med kniv. Å den andra blir det lätt enormt hycklande. Inte sällan är det båda alternativen samtidigt, men här lämnar det nog mest en inte riktigt behaglig bismak.

Min känsla är att Sepetys vill skriva New Orleans och 1950-talet och har läst på ordentligt om dem, men inte riktigt lagt den tid på intrigen som hade behövts. Resultatet blir en skildring som ibland kantrar över i det förutsägbara och klichéartade, som berör svåra ämnen men aldrig riktigt ger dem den tyngd de förtjänar och som här och var haltar berättartekniskt. I några av de första scenerna ser vi till exempel bordellen med den nyanlända, sjuåriga Josies ögon och jag har extremt svårt att tänka mig att ens en ovanligt intelligent och observant sjuåring skulle ha en sådan fingertoppskänsla för inredningsdetaljer, material och smycken.

Spänningen i den klassiska kärlekstriangeln – ska Josie falla för den flirtige Jesse eller för Patrick, vars far äger bokhandeln där hon också arbetar (och bor) – blir inte särskilt spännande i och med att jag från ungefär första sidan bara vill skaka henne och ryta: ”Kom ut ur 50-talsbubblan! Han är BÖG!”. Andra trådar – den stilige herrn som Josie fantiserar om skulle kunna vara hennes pappa men som blir rånmördad strax efter sitt besök i bokhandeln, och vad hennes mamma med gangsterpojkvän egentligen har med saken att göra – utvecklas aldrig riktigt som de utlovar och slutet känns lätt ihophastat.

Med allt detta sagt är ändå tiden och platsen överlag väl tecknade. Josies längtan bort och inte minst hennes förkrossande förhållande till den opålitliga mamman berör, trots allt. Även en hel del relationer till birollsfigurer är ömsint skildrade. Jag måste nog ändå hoppas på att historiska ungdomsromaner ska kunna stå sig lite starkare framöver.

Similar Posts:

• En smärtsam och bortglömd historia
• En opålitlig historia
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Vecka 28: Fly undan med en bok
• Rhymes with bitches