Bilderboken Mirabell och Astrakan handlar om två flickor som träffas vid en lekplats med gungor. Mirabell är först på plats och gungar upp sig i luften. Men efter en stund kommer Astrakan, den andra flickan, och säger att det är hon som har företräde till hela lekplatsen. Och den som hon väntar på.

Mirabell är blyg och rädd. Astrakan däremot är arg och rädd. Handlingen går ut på att undersöka vad som händer mellan dessa två personligheter. Ett uppslag visar vad Mirabell tänker kring att vara utesluten från lekkamrater. Att vara blyg och känna sig liten och svag har utgjort ett hinder i umgänget med andra barn.

Ett annat uppslag visar vad Astrakan har varit med om. Hon har också blivit bortvald av andra lekkamrater. Hennes ilska och argsinta humör har fått negativ effekt. Ingen vill vara med henne.

Enkelt och avskalat kan vara ett fint sätt att förstärka en berättelse. I skapandet har illustratören använt två färger i stället för flerfärgspalett. Antalet detaljer är få och mycket av sidornas vita ytor är ödsliga och påminner om grådisiga dagar. Flickornas respektive inre dialoger har skrivits med ett annat typsnitt. Bokstävernas oregelbundna och svällande form skapar en laddad känsla.

Som vuxen kan jag se poängen i att berätta om känslan av att bli bortvald av andra lekkamrater. Och att det finns tankar och frågor kring detta som kan fylla hela barnets tillvaro. De två olika flickorna har sina olikheter till trots en gemensam känsla, nämligen rädsla. De har olika sätt att tackla den, att bli tillbakadragen eller att bli arg. Men i mötet med varandra lär de sig något som de inte kunnat lära sig på egen hand. Till på köpet blir de kompisar.

Ändå finns en tveksamhet i mig efter läsningen. Jag kan nämligen inte se framför mig någon entusiastisk lyssnare. Alltså ett barn som fångas av högläsningen. Jag vet inte om det är själva berättandet med ord eller om det är bildspråket som lämnar så svaga spår. Det finns många uttrycksfulla pärlor bland bilderböcker för barn. Men jag måste erkänna, att den här boken får svårt att mäta sig med dem jag förtrollats av tidigare.

Similar Posts:

• Om ensamhet och livsvilja
• Knasiga svar först och facit sedan
• Känslor och bild i fint samspel
• Monsterfauna
• Då och här och nu

Men man släpper inte opåverkad en annan människa inpå sitt liv. Den Gråa tvingas inse att hon saknar flickan, och hon ger sig ut för att finna henne och ta med henne tillbaka.

Flickan från långt borta är en berättelse om flykt, om ett barn som uppenbarligen har fått lämna sitt hem för att något ha hänt där: det finns ingen kvar som kan ta hand om henne. Men som boken är skriven handlar den egentligen mer om den Gråa, en kvinna som lever ensam och som vill ha det så, men som uppenbarligen saknar något i sitt liv och inte kan bortse från det när flickan anländer. Hon är ovan vid barn men det barnet väcker till liv är inte främst modersinstinkter utan snarare en slags allmän livsvilja: att göra saker tillsammans, att drömma och leka.

Detta är också något som Maria Jönssons bilder framhäver på ett fint sätt. När flickan kommer in i den Gråas hus för hon med sig färg och värme: hon far genom rummet och bokstavligen lyser upp den gråa tillvaro som fanns där innan. När hon ligger på sängen sprider hennes värme sig som en röd pöl runt henne, och när den Gråa hittar hennes kvarglömda hårband så strålar det som en liten lysmask i den Gråas hand.

Flickan är övergiven och man anar hennes rädsla, men hon framstår också som lekfull, modig och tillitsfull: inte som ett barn som tappat tron på världen. Att välja den Gråas perspektiv är nog också ett medvetet val ur den aspekten: det är helt enkelt för hemskt att tänka sig in i flickans situation fullt ut – hur ensam och rädd hon måste vara som förlorat något där hon kommer ifrån och inte får lov att stanna dit hon kommer. Ur ett barns perspektiv har berättelsen potential att vara mycket otäck ur denna synvinkel: den Gråa skickar ut flickan själv i skogen och säger till henne att hon inte får komma tillbaka, trots att hon inte har någon annanstans att gå. Trots att berättelsen slutar lyckligt är det onekligen en svår insikt att ta till sig att det finns barn som har det så.

Similar Posts:

• Dramat i lekparken
• Att hantera mammor och ballonger
• Om sländans lätthet och sömnens tyngd
• Drömsk vänskap som utvecklingspsykologi
• Mellan dröm, vakenhet och ullig kanin

I den här boken har hon i uppdrag att passa Lille-Bertil, en av de minsta flugorna, som dock passar på att försvinna när Astrid går lite för mycket upp i den saga hon berättar för honom. Så Astrid ger sig ut och letar, och hon hittar inte bara Lille-Bertil, utan får dessutom bekanta sig med Det Stora På Andra Sidan.

Bilderböckerna om Astrid karaktäriseras främst av sin humor och av sina väl utnyttjade bildsidor. Text och bild integreras, och texten går i vindlingar över sidorna, blir större och mindre, störtdyker och trasslar in sig allt eftersom flugorna gör det. Bildernas form varierar också, ibland är det helsidesbilder, ibland serierutor, och ofta kontrasteras närbilder av föremål med en mer översiktlig bild där de syns i sitt sammanhang. Att saker ser annorlunda ut för en liten fluga är en av poängerna med boken, och även texten signalerar detta genom att låta flugorna ha egna namn på de många föremål de kan stöta på: maten (köket), stora Brum (nallebjörnen), det absolut förbjudna (väggkontakten). Och Det Stora På Andra Sidan, som är världen utanför fönstret, som Astrid fantiserar om och alltså till sist får möta. På det sättet får boken faktiskt också en existentiell dimension, som pekar på hur grundläggande mytbildning och namngivning är för varje samhälle.

Similar Posts:

• Storslagen efterkatastrofen- och vänskapsskildring
• Om ensamhet och livsvilja
• Ensamheten hos en liten hund
• Fåren är tillbaka!
• Dramat i lekparken