Vilka associationer får ni? Humor. Nån slags studentikos sketch om töntiga konstnärselever. Eller, i verkligheten, ännu roligare. Sådana personer som man småler lite åt på bussen. "Jaha, fast i konstnärsmyten". Såna kan ju vara kul att läsa om. Hur de beter sig och så. Det här blir en rejäl sågning, så att ni vet.

Här har vi ett gäng medelklassungar som så gärna vill vara konstnärliga, och som bara måste leva hela myten. När det kniper ringer man till mamsen, som genast betalar ens räkningar och sätter in pengar på VISA-kortet, så man kan fortsätta att vara den lidande konstnären men utan ekonomiska svårigheter naturligtvis. Hur skulle man annars kunna betala för all sprit och alla piller man måste häva i sig för att visa vilken konstnär man är?

Alla vill ha uppmärksamhet, och gör vad som helst för att få det, för att få vara värst. Mycket tröttsamt, även om man faktiskt kan skratta lite åt allas krumbukter när de tävlar om vem som är ynkligast och mest KONSTNÄRLIG. Vem som kan bete sig mest illa mot de andra vem som kan få i sig flest stezolid på en timme vem som kan få flest recept utskrivna, vem som ha mest panikångest av ingen anledning alls, utom för att det är terribly konstnärligt att ha det och att vara beroende av BÅDE sprit och tabletter på en gång. Halledudanemej då.

Stackars, stackars personerna i den här boken. Och stackars världen att det tydligen finns vissa självbiografiska drag. Den värld personerna i den här romanen lever i är inte den riktiga världen, det är ett slags luftslott där alla sopor med konstnärliga ambitioner får plats.

Dresscode: Krossad sammet och långt hennafärgat hår för damerna och svarta kavajer med kråsskjorta under för herrarna.

Den här boken ska vara skriven med viss självironisk humor, står det på baksidan. Jaså. Var är då den? Var kan man ana författarens insikt om hur löjligt det faktiskt är att söka leva konstnärsmyten med alla de ingredienser som listats överst?

Jag kanske har missat det.
Jag kanske har missat hela meningen med den här boken.
Jag kanske saknar empati.
Jag kanske inte förstår hur det är att vara KONSTNÄR.
Må så vara.
Jag tycker romanen är usel.

De som gärna vill leva myten gillar den nog, tycker den är romantisk. Eller nåt. Och beundrar karaktärerna för att de FÖRSÖKER LEVA SINA DRÖMMAR. Eller nåt.

Det är mest äckligt. Mycket spyor och bajs och så. I vissa romaner känns sådant motiverat, för att få en full bild av situationen. Jag är ju rätt kräsmagad, blundar på bio och så, och står inte ut med att se (eller höra) folk som spyr. Så jag vill gärna inte i onödan läsa målande beskrivningar som skiter på sig när de föder barn och spyr i en papperskorg på Posten för att de har panikångest och tror att det är jättejättefarligt på Posten. Det blir för mycket. Det känns inte som om det behövs. Boken flödar över av kroppsutsöndringar.

Det är inte särskilt intressant att läsa om människor som är så här otäckt självupptagna. Vad som eventuellt händer i den riktiga världen är inte intressant för fem öre, de är fullt upptagna med att söka övertala varandra om det livsfarliga i att åka tunnelbana, gå och handla eller göra något annat sådant som tråkiga Svenssons gör. Det är nog meningen att man ska känna medkänsla för dessa stackare.

Tyvärr lyckas inte författaren få mig att känna någon slags sympati för dem. Karaktärerna är platta och plastiga och rör sig i en endimensionell värld där allt man säger också är platt och plastigt, fast med lite rökelse ovanpå. Ingen av karaktärerna har egentligen någon personlighet, allra minst bokens jag, hon är bara irriterande i sin dumhet. Dialogen är krystad och full med ordvändningar som bara förekommer i halvtaskiga romaner (som den här). Onaturliga samtal, ointressant handling och förutsägbart slut.

Jag vet redan efter tre sidor hur romanen kommer att sluta, och det blir exakt som jag trodde. Då är det liksom ingen idé att läsa boken, eller hur? Om det här skulle vara en satir över dåliga romaner och fåniga personer skulle den vara oerhört rolig. Tyvärr är den inte det. … och bli ett vackert lik faller platt, ned i en hög av tomma pillerburkar och kasserade kjolar från Indiska.

Similar Posts:

• Daterad vildhet
• Att vara ett barn av sin tid
• En förvriden värld
• Blixtförälskelser med kulturella förtecken
• Hans och hennes