Idag recenserar Ellie Jorden sjunger i B-dur, av Mari Strachan. En underfundig liten historia om en mycket speciell tolvåring – den lillgamla Gwennie – som ser och hör längre en de flesta andra. En tät, laddad historia om barns möte med en förljugen vuxenvärld.

Imorgon tisdag är det äntligen dags för dagensbok.com att ta itu med vårens mest hajpade bok – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln! Såhär skriver Emelie om den:

Vid det här laget har väl knappt någon missat vårens litteraturhajp Cirkeln som är första delen i en trilogi av författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Att det är just en ungdomsbok som står för den gör den mer välkommen, men jag har alltid varit lite skeptisk inför hajper. När jag började läsa hade jag ännu inte blivit tilldelad att skriva om den, därför försökte jag läsa utan recensionsblick: uppleva istället för att tänka. Och det tror jag att Cirkeln vinner på, för det är en bok att just uppleva!

Redaktionen på dagensbok.com bjuder även in till en minibokcirkel om Cirkeln i samband med recensionen. Vi snackar karaktärer, övernaturlighet, svarta katter och mycket mer med start imorgon. Så kika gärna in och prata med oss då!

På torsdag recenserar Anna Liv Liselott Willéns Ingenstans under himlen. Det är en spännande, tät historia om en karriärpolitiker som oväntat står anklagad för ett tretton år gammalt flickmord. Helt plötsligt riskerar han att förlora allting som någonsin betytt något för honom, och mitt i den vevan försvinner han spårlöst.

På lördag skriver Ella om Dave Eggers roman Vildingarna och barnboksklassikern Till vildingarnas land av Maurice Sendak. Eggers var med och skrev manus till filmatiseringen härom året och kunde tydligen inte släppa Max och hans båda världar, hans vardag och den mer ohämmade tillvaron med monstren i vildingarnas land. En fantastisk, realistisk, galen, rolig, allvarlig och väldigt originell roman och dess förlaga.

Trevlig vecka!

önskar

Similar Posts:

• Vinn ett signerat exemplar av Eld!
• Vardagsvanvett och vildingvanvett
• Vecka 18 på dagensbok: Valborgseldar och andra eldar
• Borta vilt men hemma bäst?
• Vinnare av Eld!

Men denna förmåga uppskattas inte av alla. Allra minst av hennes mamma och storasyster. I den walesiska småstad där Gwenni bor med sin familj ska man veta sin plats; alla känner alla – det pratas, det påstås, det tänks. Men mycket förtigs också eller lindas in i ett nystan av antydningar så att ingen till slut vet var något vare sig börjar eller slutar. Tack och lov finns pappa och farmor som både förstår, och är lite som, Gwenni.

Det hela börjar en lördagsmorgon när Gwenni motvilligt ger sig av till mrs Evans för att passa hennes barn, medan hon är hos tandläkaren. Men när hon kommer dit har mrs Evans redan kommit tillbaka (och dessutom blodat ner hela köksgolvet), men mr Evans är försvunnen! Gwenni, som förläst sig på alltför många kriminalromaner, beslutar sig för att leta rätt på honom. Men så uppdagas det att han blivit mördad och steg för steg rullas det förflutna upp. I sin jakt att komma sanningen på spåren närmar sig Gwenni fördolda och förträngda bråddjup som får alla gamla släktspöken att (nästan helt och hållet) trilla ut ur garderoben. Det förklarar inte, men fördjupar och leder till någon slags förståelse, varför alla beter sig så konstigt. För varför är Gwennis mamma så arg? Varför har storasyster Bethan bruna ögon när mamma har blå och pappa gröna? Och hur dog egentligen mrs Evans små bebisar?

Jorden sjunger i B-dur, av Mari Strachan, utspelar sig helt och hållet i ett barns värld och medvetande. Det är en klaustrofobisk och mörk skildring av ett barns utanförskap och porträtterar på ett brutalt sätt en förljugen vuxenvärld, där gamla lögner och svek väver sitt nät över tillvaron. Stundom känns Strachans ton helt rätt; osentimentalt och utan utan omsvep landar man rätt i Gwennis värld. Det är hennes ord; hennes känslor och förtvivlan. Men efter ett tag går det på tomgång. Historien kommer ingenstans och med det som sägs blir inte heller särskilt mycket sagt. Lika bra som det börjar, lika tråkigt blir det också efter ett tag, vilket leder till att språket tyvärr grötar samman. Det blir överlastat, konstlat och alltför tydligt att det är en vuxen som skriver om ett barn; en vuxen som tror sig veta hur ett barn tänker, upplever och pratar. Gwenni framstår inte som en trovärdig tolvåring. Hennes totala närvaro i och upplevelse (och konstruktionen) av landet Barndom, påminner mer om en åttaårings. Detta innebär att det blir lite svårt att hitta en målgrupp till boken. Historien känns tråkigt nog alltför konstruerad; allt för lätt att genomskåda för att, på allvar, riktigt suga fast någon – oavsett ålder.

Jorden sjunger i B-dur är ändå läsvärd. Med sin speciella ton och molande, sugande stämning förtjänar den ändå sin plats i bokhyllan.

Similar Posts:

• En sommar i ett gränsland
• Krigsbarn i Småland
• Utan mamma i Moskva
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer
• På barnets sida