Huvudpersonen (en författare) bor på ett hotell någonstans i en icke namngiven stad, hon lyckas av nån anledning inte få något publicerat i den stora dagstidningen. I rummet bor också en liten apa som försöker sluta röka, apan har hatt. Ibland tvingar apan henne att följa med ut på krogen, ibland dricker hon för mycket – vaknar utan minnen.

Först bor hon ensam på ett av hotellets rum, sen flyttar fler apor dit och tar de andra rummen. De vill också gå på krogen, det blir efterfester i författarens rum, hennes anteckningar fläckas ned och kommer i oordning.

Både huvudpersonen och aporna har problem, både yttre och inre faror hotar, apan Baby råkar illa ut.

Anropa är en ganska underhållande bok, lite omtumlande, ganska experimentell både till form och innehåll. Axelsson leker/brottas med uttrycken och språket men är ändå lätt att läsa, att hon är ordentligt rotad i kulturlivet och har skrivit mycket tidigare är tydligt.

Mellan pärmarna finner man (förutom aporna) kärlek vid första ögonkastet, längtan, dubiösa kulturmän och en hel del samhällskritik.

Jag gillar både apor, samhällskritik (jag håller med om) och romaner med hallucinatoriska partier, så jag tycker om Anropa, det gör jag. Nånstans känns det samtidigt som om jag inte borde det, som om Axelsson inte vill att man ska roas eller nicka igenkännande åt gamla språklekar. Jag har inget behov att att bli omfamnad av de böcker jag läser, men det känns som om den här romanen vänder sin trumpna rygg mot mig som läsare.

Jag rekommenderar faktiskt en genomläsning. Färgglada apor, feminism, olycklig kärlek, krogliv, delirium, vad kan man mer begära av en bok? Det oväntade slutet fick mig dessutom att slå ihop boken med ett leende.

P.S. Anropa är förhoppningsvis inte en nyckelroman (om den är det är Malin Axelsson Sveriges svar på Hunter S. Thompson).

Similar Posts:

• När verkligheten övertäffar dikten – och till och med fantasin!
• Originellt och fascinerande
• En Hollywoodapas bekännelser
• Att samspråka med lejon
• En beklaglig sanning

Hur blir jag hungrig?
Varför blir någon ledsen?
När blir det tårta?

Det är tre av de frågor som ställs i detta existentiella virrvarr till bok. Någon – kanske ett barn – frågar någon annan – förmodligen en vuxen – och får svar ibland, ibland inte.

Det börjar inne i någons mage. Sedan blir man något, men vad är lite oklart. Eller så är det bara olika, för olika personer och vid olika tidpunkter. Kanske blir man en gorilla, en lärare eller en kanin. Sedan blir man andra saker, som sjuk, eller glad, eller en muskelman. Man blir olika saker för att man prövar dem, i leken, men man osäkrar också tillvaron – tänk om man helt plötsligt inte blir något alls:

jag tänker på det, barnet, hur det ska bli?
ska vi beställa det på posten?
ska vi flyga och hämta ett nånstans?
borde vi gå till doktorn och fråga?

ska det bli? vem ska det bli?

det är inte ni som bestämmer vem jag ska bli

jag tänker på barnet så mycket att det nästan börjar bli som en bubbla

som en bubbla?

jag ska inte bli en bubbla. jag ska bli en hund

tänk om det blir ett monster!

nej! det blir säkert ingenting. det blir säkert inget barn

ska jag inte bli?!

Ovanstående text löper över ett uppslag i boken, ackompanjerad av bilder på de som pratar: barnet, mamman, pappan och så grannarna, de andra personerna som blandar sig i. Replikerna ger varandra men utmanar också det som sagts tidigare, kontrollen över samtalet som helhet är det ingen som har.

Att befinna sig i den här texten är som att följa en snitslad bana i ett vindlande tankeflöde, som förflyttar sig hisnande snabbt ibland, ibland dröjer sig kvar, och ibland tycks börja om från början. Det är alltså långt från en traditionell berättelse. Här finns inga namngivna karaktärer som vi lär känna (även om man inte minst genom Klara Perssons bilder tycker sig ana ett visst temperament hos barnet i centrum) och ingen historia om en viss händelse som återges (även om den återkommande tårtan antyder en födelsedag som eventuellt upphov till diskussionen om var man kommer ifrån och hur man blir den man blir). Över huvud taget hjälper bilderna oss som läsare att orientera oss – de antyder vem som säger olika saker, låter oss se att vissa personer kommer igen, håller oss i handen en smula i den myllrande massa som texten är.

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn liknar ingen annan bilderbok jag läst. Den utmanar själva sättet att berätta en historia – i början gör det mig lätt förvirrad och lite oförstående, men när jag läser boken igen framstår hela greppet som alltmer uppfriskande. Som läsare är jag dock väldigt glad för bilderna som ger en smula stadga, och jag tänker också att man behöver skapa en viss ordning för sig själv för att få ut något av boken.

Similar Posts:

• Stor och liten i en egensinnig värld
• Vänskapens mikrokosmos
• När man får hem en oönskad Farbror
• Knasiga svar först och facit sedan
• Klart lysande på stjärnfamiljshimlen