”Tänk om jag är alldeles ensam, säger Embla”.

I soffan, i skenet av fotlampans ljus, ser Embla upp på sin mamma och önskar ”bara en till”. Mamma läser en saga till innan det är dags för Embla att sova. Men där i sin säng, i mörkret, går det bara inte att somna. Emblas tankar snurrar och det slår henne att hon kanske är alldeles ensam.

Det är en välbekant vardagsscen vi får se i inledningen till Majken Pollacks andra bok om Embla. En bok som handlar om stora existentiella frågor i en liten förpackning, frågor som ingen riktigt har något svar på. Mamma försöker göra det hela greppbart men istället gör detta Embla arg och mer frustrerad. Emblas mamma förstår inte, hon lyssnar inte på det Embla verkligen undrar över. Mamma ser inte Embla. Men mamma står maktlös inför Embla, för hon lyssnar, men precis som Embla, har hon svårt att riktigt sätta ord på sina svar. Istället går de förbi varandra.

”–Vi är i alla fall tillsammans, ropar mamma från köket.
–Jag pratar inte om att vara tillsammans, svarar Embla.”

Bokens frågor ifrågasätter en själv. Hur möter man sådana här frågor på ett begripligt sätt? Hur svarar man på frågor som man inte har några svar på, men som är så otroligt viktiga att få besvarade. Pollack skriver inte böcker för barnen utan hon skriver för samspelet mellan vuxen- och barnvärlden och det ger läsandet en annan dimension. Hennes första bok om Embla, Emblas universum, fick stor uppmärksamhet och har varit en viktig del i läsfrämjandeprojektet ”Give me five” för Västerbottens femåringar. Precis som Emblas universum behandlar Embla mitt i kosmos frågor om ensamhet och samhörighet men denna gång söker hon svar, istället för att argumentera för sin rätt.

Pollacks samarbete med Sara Lundberg fortsätter även i denna bok och Lundbergs bilder känns mer som små konstverk än illustrationer. De levererar en egen värld och genom dova färger med ljusa inslag förmedlar bilderna det mörker, den oro och rädsla som Embla känner. Kontrasterna lyfter fram känslorna, mörkt står mot ljust, varmt mot kallt och mönstrat mot enfärgat. Bilderna leder oss genom Emblas resa från ensamhet till gemenskap, från förtvivlan till tröst. De kommunicerar med texten och visar de känslor som både Embla och hennes mamma känner. Lundberg sätter bilderna och känslorna i rörelse, precis som kosmos. Allt rör sig. Embla rör sig genom att hitta en balans mellan att vara ensam och att höra ihop.

Embla är en stark person med mycket integritet och jag hoppas och önskar det är en karaktär som det kommer hända mer kring. Embla mitt i kosmos är en bok man känner med, den är gripande just för att där finns mycket att läsa mellan raderna och diskutera.

Similar Posts:

• Jag tror att jag vill ha en egoraket
• Ny vecka på dagensbok.com
• Med spring i benen
• Om längtan till något som är viktigt
• Att ha en längtan i sig

När jag bläddrar genom Emblas universum påminner mig Sara Lundbergs illustrationer om Maurice Sendaks Till vildingarnas land. Inte teknik eller stil, men sättet att med boksidans hjälp visa fantasins makt och gränsöverskridande. När Lundberg skildrar vardagen är bilderna begränsade av en ram, karaktärerna är fysiskt instängda i bilden. När Embla sen går in i sitt eget universum upptar bilden hela sidan, flödar ut över uppslaget. Jag kan inte låta bli att vara lite teoretisk och påpeka att detta är ett tecken på att Emblas universum är vad Ulla Rhedin kallar en genuin bilderbok. Enkelt förklarat en bok där text, bild och bokmediet i sig hjälps åt att berätta bokens historia.

Utan att göra en djupare analys av detta kan jag tillägga att bilderna dessutom är vackra, välgjorda och fångande.

Embla bygger en rymdraket. // Lillasyster Anna vill också vara med. // – Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill! Skriker hon. Men hon får inte. Embla säger nej. Absolut inte.

Emblas universum är en bok om syskonrelationer. Om hur ett lillasyskon gör intrång på den äldres revir. Om hur ett storasyskon inte vill släppa in den yngre i sin värld. Jag har en bror som är ett och ett halvt år yngre än jag. I mina lekar fick han alltid vara med. Men mest som min sidekick och ständige vapendragare. Leken var min. Hierarkin var viktig. Nu har vi ju växt ifrån det där. Såklart.

Eller? Varför var det då jag som blev glad när han gav upp pianospelet i åttan så att musiken blev min egen grej igen? Och varför blir min röst så konstig när jag säger ”Men guuud så roligt!” när han berättar att han skulle vilja börja skriva? (För fan! Det är ju faktiskt min grej att skriva!)

Kanske är det bara jag. Eller inte. Kanske är det så att syskonrelationen sitter kvar hos alla. Den där längtan efter att få vara sin egen. Eller att få vara som sin storasyster eller storebror. Längtan efter att få vara med och längtan efter att få vara ensam. En komplicerad rivalitet som får även vuxna att känna igen sig i Emblas och Annas kamp om universum.

Majken Pollacks enkla och raka text sätter fingret på vad det handlar om. Embla är hela universum, hela rymden. Det är väl så som alla på sätt och vis tänker: jag är centrum i min värld. Omedvetet eller medvetet – alla är väl innerst inne relativt narcissistiska. Jag gillar det enkla i hur känslorna formuleras och uttrycks, så självklart. I bilderna finns Emblas stora ögon, hennes näsa och hennes mun, mitt i den stora planeten, mitt i trädet, mitt i boken som är Emblas egen berättelse.

Kanske är det lite trist och klyschigt att Embla inte får fortsätta vara egoistisk och jagcentrerad – att berättaren tvingar henne att inse att det blir roligare att släppa in andra i leken och i världen. Men det är ju å andra sidan en väldigt fin tanke, och beskrivningen av Emblas skuldkänslor och tomheten när systern försvinner är något man kan känna igen sig i.

Förlaget har i samband med boken producerat ett pedagogiskt material, som går att ladda ner från hemsidan. Där finns förslag på hur man kan jobba med boken i skolan. Där tar man upp leken, dramat och syskon som huvudteman i boken och formulerar övningar kring dessa. Nu är jag ingen lärare, men jag tror att den här typen av initiativ kan uppskattas. Samtidigt som en del säkert kan tycka att de är begränsande. Men eftersom det är frivilligt att använda arbetshandledningen så skadar det ju knappast någon. Jag gillar initiativet! Sen kan man ju alltid diskutera huruvida en barnbok ska vara ett pedagogiskt redskap, ett konstverk eller underhållning. Emblas universum klarar av att klämma in en del av varje i samma bok – även om jag kanske inte skulle beskriva den som tokrolig och skrattframkallande.

Något annat som jag gillar med boken och förlaget är miljöprofilen. Boken är miljömärkt, vilket känns som ett härligt initiativ i barnboksbranschen.

Similar Posts:

• Vardagen i hand med stora frågor
• Ny vecka på dagensbok.com
• Om längtan till något som är viktigt
• Med spring i benen
• Att ha en längtan i sig

Dagarna tickar på, blir längre och ljusare. Jag älskar den här tiden på året då orken återvänder, när det helt plötsligt finns tid att göra något efter jobbet. Vet du inte vad du ska göra med all tid som blir över? Läs en bok, vi på dagensbok.com har tipsen!

Imorgon skriver Oscar om nyutgivningen av Steve Sem-Sandbergs tre romaner Therese, Allt förgängligt och Ravensbrück som fulländad trilogi. Gemensamt för de tre romanerna är att de utspelar sig under våldsamma tidpunkter i 1900-talets Tyskland, med kvinnliga berättare som huvudperson.

Anna N har läst barnboken Emblas universum av Majken Pollack, om syskon och behovet av att ha något eget. ”Emblas universum är en bok om syskonrelationer. Om hur ett lillasyskon gör intrång på den äldres revir. Om hur ett storasyskon inte vill släppa in den yngre i sin värld.” Skriver Anna N i sin recension, läs mer på torsdag.

Till helgen skriver jag om en av Bonniers klassikerboxar som släpptes till bokrean, i samlingen Uppväxtklassiker ingår Alice i underlandet, Den hemliga trädgården, Unga kvinnor, Agnes Cecilia och Pappa Långben. Jag upptäcker en version av historien, hittar mina egna minnen och funderar över vad böcker egentligen betyder för oss när vi växer upp.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Jag tror att jag vill ha en egoraket
• Vardagen i hand med stora frågor
• När samhället bara vill skydda de starka
• Augustprisvinnarna!
• Mänskligheten på andra sidan