Paret Jack och Filip kommer snabbt i slang med de lokala byborna som gärna lägger sig i på gott och ont. Dessutom får de reda på att slottet Lyckeholms öknamn är Olyckeholm… Vad beror det egentligen på? När ett lik hittas i slottets salong tätnar mysteriet. Tackolov då att den lokala sexbarnsmamman Amanda som bor granne med killarna har full koll på skvallret i byn. Hon har koll på mer än så visar det sig och det leder till att killarna hamnar i rejält blåsväder.

Liket i salongen har många likheter med den legendariska Agatha Christie-romanen Liket i biblioteket där ett lik hittas i ett bibliotek på en herrgård. Men här har historien en lite annan tvist och människorna som bebor berättelsen är kanske lite mer jordnära. Det är faktiskt karaktärerna som bär berättelsen här. Alla är fulla av liv, rörelse och olika egenskaper. Den skvallriga sexbarnsmamman Amanda som osar white trash blir ett slags nav där allting rör sig kring. Det hon inte vet om folk i bygden är inte värt att veta. Hennes karga, krigiska mormor Signe ger också historien färg. Den resliga snickaren Nallen och den läskiga GI-Jane med sin varglika best till hund är också folk som färgar berättelsen. Vidare har vi den sliskiga mäklaren Sören. Och vad sägs om en tvålfager snut som är döpt till Valentin? Dessutom är boken kryddad med god mat och dryck samt en hel del hemligheter som mot slutet får sina svar.

Det här är en puttrig pusseldeckare som är svår att värja sig mot. Jag sugs in från första stund och har väldigt roligt längs med läsningen samtidigt som jag klurar på gåtans lösning. Det har inte varit självklart vem som mördade personen som låg i salongen. Det som dock är klart är att detta är en pusseldeckare där mördaren finns bland de presenterade karaktärerna. Dessutom är detta en bok som tigger om en eller flera uppföljare.

Similar Posts:

• Bröllop och ond bråd död
• Berättelsen om en demonisk blodtörst
• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen
• Livslögner och livsöden
• Klurigt och oväntat

- Säg något då skrik…Ett kort tag hejdade han sig och såg på de där vidöppna ögonen, som ett blått vatten utan stränder, en himmel utan horisont. Sen höll han för de där ögonen, vände det där ansiktet mot marken, tryckte ned det, skrapade det mot stenarna och den söndersprängda betongen.

I en mörk gränd får Iréne en hammare i huvudet, i en säng sticker Léa kniven i ryggen på mannen som köper tillbaka strejkarna. På bensinmacken slocknar Annas leende i stjärnor av blod och i en fuktig kvällsskog sitter Blanche, på rymmen från nystrukna skjortor, disk och purjolökssoppor.

I Madeleine Bourdouxhes starka kvinnoporträtt är kvinnorna som moln och gas, blått vatten utan stränder, en himmel utan horisont. De är skiktade och skingrade men också oantastliga. När kvinnan utan namn får stryk för sin fullkomlighet gör hon inte motstånd, hon spänner sig bara fjädrande mot slagen. Kvinnornas tid går åt till att flytta sig runt männen och männen runt dem. Männen å sin sida ser inte kvinnorna förrän de gått rakt in i molnet, upptäckt att skjortan inte är struken eller att horisonten vill gå ut och dansa. Då blir de irriterade och våldsamma och sedan förvirrat ångerfulla.

Det är en ändlös stämning, en hetta och ett mörker. Man önskar att molnen ville torna upp sig, bli tjocka, mörka och väldiga – men det enda som händer när det regnar är att fruktträdens blommor mosas sönder. En lätt skälvning i träden, smält socker på spisplattan som måste skrapas bort, allt är frenetiskt oändligt. Stämningen novellerna igenom är tickande, tryckande som inför väntan på fördämningen, syndafloden, förlossningen.

Madeleine Bourdouxhes noveller blev, när de kom ut 1937, inte oväntat rosade av feministen Simone de Beauvoir. Ett eget rum, som Virginia Woolf skrev, det är vad Bourdouxhes kvinnor skulle behöva. Istället är det som hos kvinnan i den första novellen:

Tomt, tung och tomt, i Annas huvud och hjärta, och runtomkring henne. Hon är denna kropp, hon är denna läpp, hon är inte längre mer än denna läpp som börjar blöda så fort hon rör på den och som hon försiktigt känner på med tungan.

Styrkan i Bourdouxhes texter är den förtätade och laddade stämningen i kombination med ordknappheten, de snabba vändningarna och hettan, mörkret, torkan. Ändlösheten tar ut sitt pris i de något långdragna inledningarna och i öppna slut. Hur gick det sedan, undrar man?

Similar Posts:

• En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom
• Stillsamt överskridande noveller
• Shakespeares syster anställs av systrarna Brontë
• Puttrigt, pussligt och påträngande
• Lugna kvinnor ger sig av