Boken består av tre delar, tre helt olika berättelser, från tre olika epoker och med tre olika berättargrepp. Den gemensamma nämnaren är chokladkannan som dyker fram ur gömmorna lite då och då. Upplägget ställer en del krav på läsarens tålamod. Att låta romanen cirkla kring ett föremål är en intressant idé, tyvärr bär den inte och jag förstår inte varför så många stilarter måste prövas. Jag funderar flera gånger vid läsningen om Santos haft olika romanutkast liggandes och inte kunnat bestämma sig för vilket hon skulle satsa på?

Första delen om Sara, Max och Oriol utspelar sig i nutid. Den är träaktigt skriven utan att gestalta och personerna känns skissartade. Vi får veta att Sara träffat Oriol i hemlighet sen hon gifte sig med Max och att de har hett sex. Hon drömmer om att få slicka på hans adamsäpple. Sexavsnitten är tack och lov få då de känns pinsamt styltiga:

Efter en aktiv eftermiddag med så många orgasmer som det går att tänka sig med två så unga kroppar som de hade då, behövde de båda fräscha upp sig lite grann.

Bokens andra del utspelar sig på 1800-talet. Handlingen berättas här i du-form och spinner kring en förmögen familj i chokladbranschen. Familjen skakas av en skandal då den unga vackra hustrun rymmer med sin älskare som är operasångare. (Vi får veta mycket om opera.) Varje morgon medan hon ännu är kvar i hemmet dricker hon tre koppar choklad ur samma fina kanna som i första delen. Kannan bärs in av en piga som själv gärna smuttar på den exotiska drycken. När hon tvingas sluta sin anställning stjäl hon med sig kannan som sedan följer henne genom livet.

Tredje delen är bokens klart bästa och det är synd att Santos inte låtit detta bli hela romanen. Här är språket levande och sprakande och berättelsen är också skriven som en skröna med många dråpliga inslag. Tiden är 1700-tal och berättaren en ung man som skriver brev till Madame Adélaïde, chokladkannans ursprungliga ägare och dotter till kung Ludvig XV av Frankrike. Hennes brorson Ludvig XVI har sänt en delegation till Barcelona för att inhämta upplysningar om en ”mekanisk uppfinning för chokladtillverkning”. Ett av kapitlen är skrivet som ett pjäsmanus med scenangivelser och allt – en blinkning till en annan av berättelsens många historiska karaktärer – dramatikern Beaumarchais (som bland annat skrev komedin Barberaren i Sevilla). Ytterligare en historisk person är Madame de Pompadour som bland mycket annat grundade porslinsfabriken i franska Sèvres. Och ja, det är där chokladkannan tillverkats.
Boken avslutas med ett register över alla medverkande, fiktiva som historiska personer med födelse- och dödsår samt en kort notis med fiktiva och faktiska biografiska data.

Similar Posts:

• Den svarta fjärilen
• Ljusglimtar i förintelsen
• Historisk roman som vill mycket
• Kostymdrama som inte når ända fram
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin

Klimatfrågan handlar i grunden om aktuell naturvetenskaplig forskning. FN:s klimatpanel (IPCC) samlar flera hundra av världens ledande klimatforskare. De publicerar regelbundet rapporter som bygger på de forskarnas sammantaget bästa uppskattning av hur framtiden kan komma att te sig för vårt klimat. Att det finns stor osäkerhet i alla utsagor om framtiden säger sig själv, och är inget IPCC sticker under stolen med i sina rapporter. Ändå ägnar Lawson bokens första del åt att misstänkliggöra forskningen som IPCC presenterar, och påstår att IPCC bara är en ”alarmistisk påtryckningsgrupp”. Det här hade kanske kunnat bli intressant om Lawson själv hade haft någon väl underbyggd argumentation i frågan. Som det nu är bygger hans kritik av IPCC enbart på två högst dubiösa källor (en rapport från en nyliberal tankesmedja, och en artikel från en ekonom som inte ägnar sig åt klimatforskning). Att Lawson väljer att bygga sin argumentation på sådana källor avslöjar snabbt hur politiserat hans debattinlägg är.

Den grunden får dock bli upptakten för Lawsons huvudsakliga argument: vi måste ”tänka kallt” i klimatfrågan, det lönar sig nämligen inte ekonomiskt att göra något åt den. Kostnaderna för att åtgärda problemen är nämligen så stora, och kostnaderna för att låta bli är så små, påstår Lawson. De här argumenten är förstås oerhört viktiga, och förtjänar en ordentlig debatt. Men någon ordentlig behandling av den här aspekten av klimatfrågan får vi i alla fall inte i den här boken – enbart en höftning av kostnader (byggd på tämligen orealistiska antaganden), och några påståenden utan någon som helst källa.

Oavsett naturvetenskapliga fakta och ekonomiska beräkningar så handlar det till slut också om en moralisk fråga: vilken värld ska vi nu levande lämna efter oss? Det är Lawson tydlig med, och på den punkten menar han att ekonomisk tillväxt kommer att leda till att framtida generationer bättre har råd att göra något åt eventuella problem. Dessutom måste vi ju också diskontera framtida generationers välfärd när vi gör våra nyttokalkyler, menar författaren. I klartext: kommande generationer är mindre värda än Lawson själv och hans gelikar. Efter oss syndafloden, som madame de Pompadour ska ha sagt. Det blir inte en vädjan till förnuftet så mycket som en vädjan till egoismen.

Lawsons värderingar är förstås hans ensak. Att boken varken är särskilt välargumenterad eller väl underbyggd i många avgörande frågor gör den tyvärr till en ganska ointressant läsning.

Similar Posts:

• Lite klimatförändringar ska man väl tåla?
• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• Självbiografi med appell för klimatet
• Varning för klimatskred