1 (0-1)
2 (2-3)
3 (4-5)
4 (6-7)
5 (8-9)
6 (10)

Eftersom vår betygskala är numrerad från noll till tio innebär det att jag får lov att överföra Tärningens sexgradiga skala till vår tiogradiga. Kortfattat: Slår jag någon av siffrorna 1-5 har jag två alternativ att välja mellan, låt oss säga 4-5 (om jag slår en trea), och därför låter jag Tärningen rulla än en gång. Denna gång står det mellan lågt och högt. Lågt innebär en fyra i betyg och högt en femma. Slår jag däremot en sexa på första kastet är saken avgjord – boken får högsta betyg.

Men först en stilla bön ur Tärningens Bok:

Tärningen är min herde, mig skall intet fattas,
han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till vatten där jag simmar.
Han förstör min själ.
Han leder mig på rätta vägar för slumpens skull.
Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont, ty Slumpen är med mig.
Dina två kuber, de trösta mig.
De bereder för mig ett bord
i mina ovänners åsyn.
Du smörjer mitt huvud med olja och
låter min kropp flöda över.
Godhet allenast och nåd, ondska och grymhet
skola följa mig i alla mina livsdagar.
Och jag skall åter få bo i Slumpens hus,
evinnerligen.

Nu till handling. Jag kastar Tärningen.

- Tärning ske Din Vilja…

Det blev en fyra. Jag kastar en gång till. Lågt eller högt är det som gäller den här gången.

- Tärning ske Din Vilja…

Det blev en trea – lågt. Det innebär att boken får betyget sex av tio. Tärningen är min marionett, men Tärningens Vilja är min lag.

Similar Posts:

• Passar i samma ram som första boken
• Ung ensam kvinna söker
• Filmlexikon med betyg?
• En väg in i labyrinten
• Filosofin och humorn är levande

Harry Potter och Hemligheternas kammare hör Potter en mystisk röst i skolans korridorer som ingen annan hör och ett antal elever på skolan blir förstenade. Vi får också veta varför skogvaktaren Hagrid, som var med även i första delen, blev relegerad från Hogvarts. Vi får också lära oss mer om den onde trollkarlen Voldemort, som de flesta karaktärerna inte vågar nämna vid namn, de kallar honom istället saker som "ni-vet-vem", något som jag har stora problem med att inte bli irriterad på.

Harry Potter och Hemligheternas kammare är lika ojämn som Harry Potter och De Vises Sten, de tar båda lång tid att komma in i, språket är inte särskilt bra och Rowling har fortfarande inte lärt sig vara selektiv med sina idéer, tycks fortfarande inte ha någon riktig känsla för vilka som är bra och vilka som är mindre bra. Dock, ju längre man kommer i boken desto mindre irriterar man sig på det, man blir uppslukad av handlingen, som i denna bok är något bättre än den första i min mening, dock inte med några stora marginaler.

Det går dock inte att förneka att böckerna om Potter är spännande, rent dramaturgiskt tycks Rowling ha en ganska bra känsla, om hon bara var litet mer selektiv med sina infall så skulle böckerna bli ännu bättre.

Böckerna om Potter har från vissa håll fått kritik, en del hävdar att böckerna saknar karaktärer och att det nästan är bättre att barn inte läser alls än läser dessa böcker. Att böckerna om Potter saknar karaktärer har jag inga större invändningar mot, Harry Potter som karaktär, liksom de flesta andra karaktärerna i böckerna är tämligen ointressanta, det är miljöerna och själva historierna som är styrkan.

Däremot ser jag mycket hellre att barn läser dessa böcker än att de inte läser några böcker alls. Böckerna är visserligen ren underhållningslitteratur, men det är väl bra om det kan ersätta ett tv-program någon gång ibland. Även om böckerna barn läser inte är av någon större kvalitet så förbättrar det barnens språkkänsla och språkliga begåvning och viktigast av allt, läser man en bok så är risken större att man läser en till, vilket gör att Potter-böckerna förhoppningsvis odlar fram en mer läsintresserad generation.

Det är den här mentaliteten som gjort att litteraturundervisningen slagit slint i skolan, istället för att göda läsintresset så dödar man det. Camus Pesten och Strindbergs Röda rummet" är inte direkt de bästa böckerna att börja med om man vill nära ett läsintresse hos unga människor. Skall man låta högstadie- och gymnasieelever läsa böcker i skolan, så borde man kanske istället låta dom läsa Kerouac, Douglas Adams, eller Luke Rhinehart, till exempel, eller kanske till och med Stephen King? Även om man givetvis bör lära ut den etablerade litteraturhistorien så kanske man kan ge den litet mer volym och ta upp litterära generationer som Beat- och Dadarörelsen, som så att säga är litet mer rock’n’roll, och viktigast av allt låta eleverna läsa mer "lätt" litteratur som inte ger dem bilden av att litteraturen är någonting "svårt", förhoppningsvis hittar dom fram till den andra själva tids nog, när dom är mogna för den och kan ta till sig av den.

Alltså, för att så att säga knyta ihop påsen, så är denna bok, precis som den föregående, absolut trevlig läsning, det finns många bättre böcker man kan läsa, men det finns också många sämre, så köp och läs, gillar man sagor så får man garanterat underhållning för några timmar.

Similar Posts:

• Potter-konceptet börjar kännas slitet
• En illustrerad dos magi
• Idén är styrkan
• Fantastiska nördigheter och var man hittar dem
• En magisk värld för alla?