Upplöst och knivskarp på samma gång, så är dikterna i Det pågående livet. Det är berättande poesi Mark Strand skriver, men inte riktigt så traditionell som till exempel Louis Simpsons, eller svenske Magnus Carlbrings dikter. Den berättande poesin vill i komprimerad form säga något större om livets berättelse. Strands dikter är metadikter och beskriver allt som oftast sin egen tillblivelse. De börjar i verkligheten med en gestalt som berättar om sig själv, på ett till synes verklighetsförankrat sätt. Men så övergår dikten till att exempelvis bli en dröm. En dröm som sedan skrivs ned och blir dikt sprungen ur verkligheten.

Det är en enkel, trofast men oerhört raffinerad poesi Strand skriver. Vore han en schackspelare skulle mängden förutsedda drag uppgå inte till alléer, utan till skogar. Så skrivs dikter in i dikter och diktjaget för samtal med författare som Jorge Luis Borges om andra författares översättare ändå tills diktjaget öppnar ögonen och gör slut på dikten genom att se att Borges var, ”liksom texten han dragits in i, borta”.

Ja, gillar du Borges så gillar du Strand. Det krävs en hel del litteraturhistorisk bildning för att uppfatta de dolda labyrintlekar som Strand ägnar sig åt. Den genomgående tonen är ändå så pass stark att den går att gå genom den förtrollade skogen på månljusgatan, utan att låta sig förvillas.

Men visst finns det förföriska kvinnor som lockar med metaforiska blomsterblad. Det är inte dem Strand samtalar med i första hand, det är Cervantes, Wordsworth, Blake och Tjechov med flera. Läsaren benämns också förstås som han.

Innan översättaren översätts till fiktion eller intet, vill jag säga att det är Stewe Claeson som skrivit de av Strand redan skrivna bladen. Det måste ha varit ett svårt, men roligt jobb att översätta dikter som ”Översättning” och just det, handlar om översättning. Bra gjort, Claeson!

Similar Posts:

• Smäller till då och då
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikter som solregn
• Bara dikter, men vilka dikter
• Patti the poetess

Medan jag satt och väntade på skinnsofforna i lobbyn på hotellet där de flesta uppläsarna från utlandet var inhysta så satt jag och kladdade ner idéer på en servett. Folk sprang kors och tvärs, och plötsligt uppenbarade sig lugnet själv mitt ibland dem. En man med gråa krulliga hårtestar på sidorna av huvudet och glada ögon gick fram till disken i sin lejonfärgade bläser och talade lågmält med flickan som stod där. Han gick fram, frågade om det var OK om han satte sig vid bordet där jag satt, slog sig ner och fick en kopp kaffe med socker. Han frågade om jag skulle läsa på festivalen och jag sade nej men berättade att jag skulle intervjua någon. Han sade å och höll fram handen och sade att han hette Louis Simpson och sedan kom någon av arrangörerna in. De pratade lite och sade att hans tid var flyttad. Jag hade aldrig hört talas om Louis Simpson förut, eller hade jag det? Jag tänkte och tänkte och knakningarna måste ha hörts. Han drack klart kaffet, nickade åt mig och gick ut med festivalnissen.

Efteråt såg jag hans namn i programmet och tänkte att jag väl skulle ge det en chans. Han stod bara rätt upp och ner och läste sina dikter och det var skitbra.

Sedan dess har jag tänkt att jag skulle läsa något av Simpson, men ni vet hur det är, man tänker och tänker…

Louis Simpsons Kaviar på begravningen är en mycket välskriven diktsamling. Om det råder det knappast någon tvekan. Det finns nog de som uppskattar den mer än jag gör och det finns nog de som lägger den åt sidan efter att ha läst en sida och säger: ”jag har aldrig riktigt förstått mig på poesi”.

Och en del dikter får mig faktiskt lite trött. Det är så intellektuellt och så tillrättalagt, eller åtminstone känns det så. Och ändå ses Louis Simpson som en av förgrundsgestalterna för den berättande dikten som just är känd för att ha gått ifrån det där gamla tragglet med strofer i rim och hexameter, jambisk vers och allt vad det nu heter utan innehåll men med perfekt yta och finish. Ändå känns det mycket distanserat, inte ett dugg verkligare än Science fiction.

Men så smäller det till då och då. Klockrena formuleringar och man sitter och fnissar lite försynt.

Jag har svårt för den här klassiska diktningen i strofer där allt betyder något annat än vad som sägs, men när han berättar sina historier så okonstlat som möjligt är det vackert och roligt och som alla riktigt bra historier ekar de i skallen tills man går och lägger sig.

HAWAII

”Det är härligt att vara tillbaka igen”,
sa jag till flickan i bagageutlämningen.
”Jag har varit på Hawaii.”
”Det blir fyrtiosju dollar
och tjugotre cent”, sa hon.

Att Simpson i princip var skaparen av vad som kallas berättande dikt, det vill säga små lyriska prosaberättelser, känns inte så viktigt längre. De flesta som har något att säga och inte bara vill krångla med ord skriver ju så idag. Men visst, han var ju först och har säkert inspirerat en massa andra människor, så klart han ska ha en eloge.

Ett problem när man översätter dikter från originalspråk, eller ett problem när man översätter all litteratur egentligen är ju det att man antingen kan hålla sig till direkt ordagrann översättning där man riskerar att gå miste om en del av innebörden, eller också översätter man fritt och då blir det ibland jättebra och ibland jättedåligt, men oftast inte samma dikt som det var från början. Här har Stewe Claeson översatt och jag tycker att han oftast har gjort det riktigt bra.

Det blir ingen strike på min bana, men det finns säkert de som tycker att det här är fantastiskt.

Similar Posts:

• Dikter om dikter om dikter
• Trädgård utan utsikter
• Dikter som växter, eller som barn
• Det som behöver ritas
• Husse mår inte bra