Vi befinner oss i en berättelse som försöker reda ut berättelsen om en annan berättelse, och metaperspektivet är ständigt närvarande. Vad som händer i vilken berättelse och vilken karaktär som medverkar var är mindre klart och mindre viktigt, tills jag börjar läsa med pennan i min hand. Då får jag ändå struktur på vad som händer, vem som är vem. Hade jag läst Fantasy som en Novellix är tänkt att bli läst: i mobilen, i farten, ute i verkligheten, så hade upplevelsen blivit som något man är med om under en bra fylla. Förvirrande, förtjusande, förtrollande.

Och mitt i alla de känslorna finns det ett fantastiskt fint omslag som Lina Ekstrand har illustrerat och formgivit. Vilket gör att Novellix ännu en gång har slagit sig själva och producerat ännu en snyggare fyra.

Fantasy ställer sig också hela tiden frågan om vad som händer på riktigt och vad som är påhitt. Att alla berättelser kanske har hänt i verkligheten men slår sig fri från ansvar genom att kalla sig för roman, uppdiktat, fantasi. Mina tankar går till det havererade projektet att göra film av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens roman Cirkeln. Men jag är för dåligt uppdaterad kring vad som egentligen hände och händer med det för att kunna avgöra om det ligger någon verklighetsförankring i det. Malte Persson lyckas i vilket fall som helst med att få mig att leta.

Jaget i Fantasy är likgiltig och sval. Hon säger sig vara ointresserad av människor men intresserad av deras historier. Jag tänker att människor är sina historier och att det är samma sak. Hon säger sig känna skuld för att Dvärgen blir kär i henne för att hon tror att hon borde känna skuld över det. Hon är för bortskämd, polerad stereotyp och självmedveten, men det går att älska henne för det. Dock känner jag mig en aningens lättköpt.

Ja, jag erkänner gärna att jag fascineras av folks drömmar som krockat eller krossats eller åtminstone krackelerat. Det har att göra med min uppväxt, som jag inte ska gå in på här. Det räcker att jag förblir den bortskämda konstskolebruden, den privilegierade snygga föräldrafinansierade snorungen, en kliché med perfekt hy, för vilken inga dörrar är låsta men som ändå aldrig kommer mycket längre än trappuppgången. Fast trappuppgångar kan vara intressanta ställen, det ska gudarna veta. (Note to self: ett helt annat projekt: allt jag gjort i trappuppgångar, konkret, symboliskt, etcetera.)

Språket som fenomen eller vetenskap har också en stor plats i Fantasy. Det blir en tydlig koppling till Malte Perssons tidigare författarskap och ger Dvärgen någon form av uppgift. Han är en sådan där människa som bygger fantasispråk utifrån andra fantasispråk, som den alviska J R R Tolkien uppfann till Sagan om ringen. Det dras paralleller till programmeringsspråk och jag fastnar i tankar om nörderi.

Berättelsen i berättelsen beskrivs som ”stureplans-fantasy”, Snabba Cash möter Narnia. Där hittas det gömda rum i barerna runt Stureplan och man kommer ut i en helt annan värld. Och jag önskar att Malte Persson i detta nu sitter och skriver på just den berättelsen.

Similar Posts:

• Alltför vardagligt om kvinnlig vänskap
• Svensk urban fantasy
• Ny författarblogg
• Framtidskänslor
• Härskarringen

Eller så framstår det i alla fall. Hela grejen med den här novellen är frågan om jagets trovärdighet. Och inte nödvändigtvis ens det, man skulle också kunna säga bara: frågan om hur olika vi upplever saker och ting. Kanske är både Monas förorättade och svikna version av historien, och jagets lite yrvakna, oförstående dito, sanna, samtidigt. Eller så är jaget inte så oskyldigt naiv som hon verkar. Vissa av hennes uttalanden tyder på det.

Vänskapen i novellen är intensiv på ett sätt som gränsar till kärlek, och den innehåller också stora mått av svartsjuka, eller avundsjuka om man hellre vill använda det ordet. Det är en bra ansats, men historien blir aldrig särskilt angelägen. Kanske är det en för lång tidsrymd som skildras, kanske är det för generella händelser. Novellen skildrar en relation och ett känslomönster som är trovärdiga och intressanta, men utan att riktigt visa mig varför det är just den här berättelsen om det mönstret som jag ska ta del av.

Dock måste jag berömma Lina Ekstrand som gjort omslaget. Bilden av de sammanflätade händerna är en perfekt bild för vad novellen handlar om, dessutom fantastiskt vacker.

Similar Posts:

• Medietrassel
• Brevlådelitteratur
• Smuts
• En novellfläta av elva strängar
• Skräck när den är som läskigast