Boken utspelar sig i spänningsfältet med Libanons samtidshistoria, en historia som jag redan från början erkänner min fragmentariska kunskap om. Yousef har ett palestinskt medborgarskap, hans föräldrar utkämpar en tystlåten inbördes kamp i den trånga lägenheten, lillasystern dör i cancer och brodern försvinner in i narkotikahandel. Och Yousef, ja Yousef får jag egentligen aldrig något grepp om. Han berättar sin egen historia, och hur mycket av den historien kan egentligen hållas för sanning? Och finns det egentligen någonsin en sanning när vi berättar om våra liv? Är han en oskyldig man som på grund av sin omåttliga otur sitter felaktigt fängslad, eller är han skyldig till mordet på premiärminister Rafiq Hariri? Och hur hänger berättelsen ihop med fotnoterna som tar upp närmare hundra sidor?

Jag inser redan tidigt att detta är en bok som bör läsas om, för den är sprängfylld av information och fakta på ett sådant sätt att det krävs en läsning där lager efter lager täcks av för att verkligen kunna tillgodogöra sig berättelsen. Det gör också att min förmåga att recensera och analysera boken blir medelmåttig, jag borde helt enkelt läsa den en gång till, och jag borde också sätta mig in i ett historiskt skeende som egentligen bara passerat förbi mitt medvetande genom tidningsartiklar i dagstidningarna.

Men en sak kan jag med säkerhet säga och det är att Linus de Faire är en mästare på att gestalta lidande på ett sådant sätt att det kryper under huden. Jag känner hur det känns att sitta i garderoben under de otaliga flyganfallen, jag känner den ofattbara skräcken och sorgen när systern dör och jag kan uppleva tortyrscenerna på ett sådant sätt att de tvingar mig att kisa mot boksidan och läsa varannan rad. Och bara av den anledningen anser jag att det här är en bok du bör läsa.

Similar Posts:

• Fåglar, kärlek och gevär
• Livspussel, psykvård och politik i spännande debut
• Sänkt vredebetyg
• Hjärtevärmande om byråkrater och Antikrist
• Väcker den fashionbjörn som sovit men inte mer

Det finns givetvis mycket att säga om en så komplex och långvarig konflikt, men Krigets skola är kort. Drygt 100 sidor av noveller, anekdoter, tillbaka- och framåtblickar som berättas i en stil så rapporterande och nästan kåserande att det bara understryker det hemska: att leva i en värld där detta är normalt, där krypskyttar, vägspärrar och dödspatruller är en självklar del av livet. Och då blir det som drabbar hårdast inte beskrivningarna av att växa upp i ett krig, av dödsföraktande färder över krypskyttebron, av att se experter desarmera bomber 30 meter bort, av att gissa om en granat är incoming eller outgoing, av att bli nedskjuten i sin egen skolbuss…

Tjugo år senare är kulan fortfarande kvar. Jag har vant mig vid den främmande kroppen som bor inne i min egen. Att ta ut den skulle inte göra någon skillnad. Kriget lever inom mig i alla fall.

Nej, hur starkt det än är så är det som blir kvar i huvudet beskrivningarna av det vanliga livet före och efter kriget. När skotten upphört, freden kommit, men kriget fortfarande finns kvar i allt även när det är frånvarande. Språket, sättet människor ser på varandra, sättet de ser på sig själva, allt ekar normaltillståndet krig.

…att döden inte är något fantasifoster. Den är en varelse av kött och blod som man ibland ser skymta förbi. Man kan känna dess andedräkt och höra dess röst. Under kriget tryckte jag till och med dess hand.

Krigets skola är inget du ska läsa om du vill veta fakta om kriget i Libanon; det är inte den sortens skola. Berättaren var ett barn, han visste inget annat, han kan bara se på sig själv och se vem det gjorde honom till – en så stor del av det att det inte längre går att säga vem han hade blivit utan det, bättre eller sämre. Det är för stort att förstå annat än i små, 3-4 sidor långa enskildheter.

Similar Posts:

• När lidandet kryper under huden
• Alltid fler lager
• Livets hårda skola – på ryska
• Fotografisk familjekrönika
• När det värsta redan har hänt