En förutsägbar handling och en uppenbart dålig självkännedom om när älsklingarna ska dödas eller inte ger ett helhetsintryck av ett författarskap på tomgång. Att Lesley Lokko överhuvudtaget lyckats hitta tangenterna på sitt skrivardon är för mig en gåta. Och att hon lyckats spotta ur sig över 500 sidor av samma smörja är ännu mer obegripligt.

Men man får väl anta att hon i alla fall fick godkänt på skrivmaskinskursen en gång i tiden.

En hel radda med generalfel bidrar till att sänka Lycksökare rakt ner i avloppsbrunnen, bland annat en inkonsekvent berättarröst, platta uttryck och fantasilöst språk, tröttsamt politisk korrekt sensmoral, bokstavligt talat övertydliga emfaser.

Den förutsägbara handlingen är bara den ett kapitel för sig. Tuggmotståndet är minimalt. I modellen femaktare hade det kunnat se ut ungefär så här:

Personer

Rianne (den snygga rikemansflickan)
Gabby (den knubbiga och duktiga flickan)
Charmaine (den förtappade flickan)
Nathalie (den förståndiga flickan)
Riitho (den svarta prinsen)
Lisette (den elaka styvmodern)

Akt 1: Nya vänskapsband knyts.
Akt 2: Karriärer inleds.
Akt 3: Kärlekstrassel.
Akt 4: Politiska konflikter.
Akt 5: Slutet gott, allting gott.

Det blir inte bättre än så.

Men mora mi gillar det säkert.

Similar Posts:

• Tristessens tonåriga gudinnor
• Mycket väsen för mindre
• Osannolikt öde i familjehistoria
• Att Hålla Sig Till Det Man Kan
• En litterär axelryckning