Vad handlar då denna bok om? Jo, om en liten skivaffär på Söder i Stockholm, som inte bara gjort sig ett namn bland det kreddigaste folket i huvudstaden, utan även i resten av Sverige och världen, för den delen. Huvudpersonen i berättelsen är ägaren, Stefan Jacobson. En man som brinner för bra musik. En man som alltid trott på sin skivbutik, även när det sett riktigt dystert ut, och numera även kan stoltsera med Pet Sounds Bar.

Boken i sig, rent utseendemässigt, är en våt dröm. Intressanta och roliga bilder, urklipp, skivomslag och hela layouten är mästerlig. Ett rent hantverk.

Persson berättar med värme om hur allt tog sin början. Hur Stefan Jacobson började arbeta i skivbutik och senare startade upp sin egen, vilken kom att bli en samlingsplats för skivnördar i alla former och färger. Det är anekdot efter anekdot om skivsigneringar med en berusad Ulf Lundell, konserter, konkurser och skivbeställningar om vartannat.

Det är givande och många gånger roande läsning, men här finns en liten plump. Tankesättet i butiken Pet Sounds är något über alles. Innehavarna ser sig som extremt kunniga, vilket de också många gånger är, men just synen på en del människor lämnar en del att önska. Att rycka en skiva ur handen på en ung kille, för att han inte anses riktigt mogen för musiken, blir bara löjligt. Stefan Jacobson framställs som småbutter och man måste på något sätt ”få” hans godkännande. Saken är den att jag varit inne i butiken otaliga gånger genom åren, men väldigt sällan kommit därifrån med en skiva, och jag måste erkänna att jag sällan känt mig direkt välkommen. Man får ganska lätt en känsla av utanförskap när man inte hänger med i röran av de senaste engelska banden. I boken framställs detta tillvägagångssätt som något kul och exklusivt, vilket jag har svårt att förstå.

Pet Sounds är en väldigt bra skivbutik, men det finns så många andra skivbutiker i huvudstaden där jag hellre botaniserar bland skivor – där elitismen inte figurerar och där man kan stanna kvar bara för att tjata lite extra om en skiva eller ett band.

Summa summarum en välskriven bok för oss skivnördar, för jag har lite svårt att se att någon annan skulle finna boken lika intressant.

Similar Posts:

• Närmare förti än trettiosju
• Ger dig tid att stanna upp
• När punken levde och frodades
• Death metal, demoner och vänskap
• Lär känna Stockholm och Strindberg

Lite så känns den här boken, där Lennart Persson skriver om ett antal av sina favoritlåtar och -artister. Inte för att han är en dålig skribent; till skillnad från t ex Hornby KAN han verkligen skriva om musik. Och ligger ens musiksmak ens en liten aning åt samma håll så finns här mycket att hämta – både nya upptäckter och påminnelser om gamla favoriter.

Det är bara det att det efter ett tag kan bli smått tjatigt med ännu en countryklassiker, ännu en bortglömd Stax-b-sida… Man behöver kanske inte vara Natalia Kazmierska för att rent reflexmässigt muttra "Gubbrock!" när Persson vevar igång om Rick Danko och Alex Chilton; herregud, har vi inte hört allt det här redan? Var är de i svensk musikjournalistik numer obligatoriska hyllningarna till hiphop och glitchpop, krönikorna om modern r'n'b och svensk indiepop, de nästan-inte-alls-ironiska omvärderingarna av Kylie Minogue och Robbie Williams? Okej, han varvar de mest uppenbara favoriterna med doldisar som gjorde någon enstaka skiva och försvann, men ändå; några större variationer blir det inte, vare sig i teman eller musikstilar. Dessutom verkar han, medvetet eller omedvetet, nästan uteslutande fokusera på de mer sorgliga ödena; fyllon, narkomaner, självmördare, fängelsekunder… varför egentligen hylla de här människorna?

Men samtidigt ger han ju ett svar på den frågan: därför att musiken berör. Jo, det är en rejäl övervikt av trasiga hjärtan och tidiga dödsfall i boken, men det är ju trots allt ofta sådant som berör mest. "There's only two kinds of music; the blues and 'Zip-a-dee-doo-dah'", som Townes Van Zandt uttryckte saken. Vem hade brytt sig om Borta med vinden om Rhett och Scarlett fått ihop det direkt, stoppat kriget, befriat slavarna och levt lyckliga i alla sina dagar? Slutar något vara bra när tillräckligt många sagt att det är bra?

Det är inte på något vis ett försök att ge en objektiv överblick av 1900-talets musikhistoria, det är bara en persons favoritlåtar, och han vill gärna ge oss en första eller sjuttielfte chans att höra dem på samma sätt som han gör. Det lockar till läsning. Och det lockar inte minst till lyssning. För även om bland-CDn jag satte ihop inte funkar som en fullängdare så kanske den får någon att leta upp Queens Of Noise, Broken English och Big Science och inse vilka bra fullängdare DE är. Så kanske ska man läsa Feber 2 så: ett kapitel i taget, med Soulseek igång och eBay uppe. Alltid kan någon gnälla över allt han INTE skriver om, men ärligt talat, det vore en inställning som i längden känns sorgligare än den mest självömkande blueslåt.

Similar Posts:

• Skivaffärernas skivaffär
• Hela tiden musiken
• Med musik i bandaget
• Schweden Schwedens olustgård
• Brasiliens musikskatt i ett nötskal