Mot den här bakgrunden är det spännande att öppna Lauren Groffs senaste roman Den vilda flykten. Tiden är 1600-tal och fokus är på en tjänsteflicka (utan namn) som ingått i en engelsk familjs hushåll. Familjen har tidigare levt i en stad men har emigrerat för att nu missionera på den nordamerikanska kontinenten.

Inledningen är en livlig beskrivning av hur tjänsteflickan smiter ut från det engelska fortet med stövlar som hon stulit av en herremans son. Hon flyr från den dödsbringande pesten som redan tagit många liv. Dessutom har ursprungsbefolkningen omringat fortet och i och med belägringen har ingen mat kunnat anskaffas och svälten leder till än mer död.

Den kommande språngmarschen ut i det vilda blir en kamp mot de fysiska elementen. Hennes kunskaper om naturen och geografin bygger på muntlig och kortfattad information. Hon prioriterar två saker: att förse sig med friskt vatten och att undvika närkontakt med män.

Tiden på flykt skildras med detaljerade och ofta sinnliga iakttagelser om naturen. Och vad beträffar definitionen av ordet flicka, visar det sig i återkommande minnesbilder att hon snarare är en ung kvinna, som saknar den som hon en gång kroppsligen förenades med.

Löpmarschen sker i sträng kyla och att läsa om hur fötterna för framåt trots smärta är som att lyssna till en föreläsare som återkommande deltar i ultramaratonlopp. Hurtigt levereras slutklämmen om att kroppen klarar mer än du anar: ”Det krävs bara ett starkt pannben” (min fiktiva föreläsares ord, inte Groffs ord).

Ämnet i sig – flykten – gör att man kan läsa romanen som en ren och skär äventyrsberättelse. Men Groffs vidvinkelperspektiv öppnar upp för mycket mer. Hon låter romanens unga kvinna föra tysta samtal med sig själv där hon funderar på rätten/orätten att invadera en annan kontinent. Att ursprungsbefolkningen inte alls blivit frälsta av de europeiska människorna är uppenbart för henne. Samtidigt speglas en annan under- och överordning, nämligen relationen mellan Naturen och Människan.

Romanens musikalitet ger en annan läsart, vi har att göra med en författare som vill något särskilt med sin stil. Prosan är variationsrik med slående metaforer, omtag och sammansmältningar av nutid och dåtid. Strukturen liknar närmast uppbyggnaden av medeltida ballader eller naturlyriska symfonier.

Sist men inte minst är berättelsen en utvecklingsresa. Rymden och vidderna vidgar kvinnans föreställningsvärld och tankarna rör sig kring världsalltet. Hennes isolerade tillvaro åtskild från andra människor fyller henne med frid men inte alltid. Där känner jag att Groff lyckas göra mig mest nyfiken. För om jag ska vara sanningsenlig, upplever jag mestadels en distans och jag frågar mig ibland om Groff tittar på sin fiktiva värld genom en glaskupa.

Den vilda flykten är med detta sagt ändå ett välskrivet verk. Jag skulle kunna välja att citera något av alla stycken som väcker lust till vandring i enslighet. Men faktum är att scenen jag vill dela med mig av är raka motsatsen. Textstycket handlar om när flickan blir betraktad på håll av två småflickor, som tror att de sett ett spöke flyta förbi i en urholkad stock på floden. De kivas om vem som ska springa till mödrarna längre upp på fälten för att meddela vad de sett:

Men den yngre systern var inte längre lika foglig som hon hade varit när hon var mindre. Hon hade börjat motsätta sig befallningar från sin äldre syster, och hon satte sig tungt på rumpan och kliade på ett bett på armen och sade irriterat att hon inte tänkte gå, för om hon gjorde det skulle deras mor sätta henne i arbete. Och den äldre systern försökte dra upp sin lillasyster i armen, men den yngre visste hur man gjorde sig tung och lealös, och trots att den äldre systern var ett huvud högre lyckades hon inte rubba sin yngre syster.

Similar Posts:

• Inte bara svart och vitt
• Familj i kras
• Tro, hopp och kärlek
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• En överlevande överstinnas historia

Under Maries ledning utvecklas klostret till något helt annat och hon blir en mycket mäktig kvinna, närapå så mäktig en kvinna kan bli i den tiden, den världen. Hon organiserar och – i viss mån – intrigerar men sällan enbart för egen vinning; det självförsörjande kvinnokollektivet slutar be om ursäkt och ser till att få det som rätteligen tillhör klostret och nunnorna. Marie må brista i religiositet åtminstone till en början men den flock hon fått sig tilldelad tar hon hand om. Hon är högmodig men med rätta, självisk men samtidigt generös.

Kring sig har hon kompetenta kvinnor som kompletterar henne, såväl bland nunnorna som en ute i världen utanför klostret. Det är sagotid och sagovärld med verklighetsanspråk. Det är Riddarna kring det runda bordet och drottningar med påbrå från älvorna. Det är sammet och guldbroderier och blyinfattat glas men länge är det mest skavande juteväv och träskor i fel storlek.

Det som i baksidestexten kallas ”liv i lyx och lust” är således något mindre frapperande i själva berättelsen. Det handlar snarare om att gå ifrån svälten till att kunna äta sig mätta, även om det också finns ett gästabud med ett sällan skådat överflöd. Visst görs det tillbyggnader som är pampigare än de tidigare men det handlar om utveckling över lång tid. Och lusten – ja, nunnorna är också sexuella varelser och alla lyckas inte späka bort eller sublimera de känslorna helt och finner lösningar, ensamma eller tillsammans med någon.

På mindre än 300 sidor tecknas så gott som ett helt liv, även om de första sexton åren är i minnen och tillbakablickar, men det är inte ett jämnt flöde utan åratal, ett decennium kan försvinna i en mening eller två. Det är nedslag i händelser som påverkar Marie och hennes skyddslingar, deras storverk och nederlag. Och det är Maries texter och uppenbarelser, för verklighetens Marie är känd i princip uteslutande från de texter hon efterlämnat och de som tillskrivits henne.

Språket och tankarna känns mestadels nutida men ändå inte så att det känns som om det går emot den tidsepok som skildras. Troligen är det kombinationen av saklighet, poesi och det visionära i Marie om motverkar glappet – hon är före sin tid men hon är också förankrad i något som är långt äldre.

Breven flyger in i Maries händer, brev som flockar av starar, en vild uppståndelse, som äter allt utsäde.

I breven från spejare och vänner ser Marie att ondska lägger sig över världen. En ondska som besegrar det goda också i de heligas hjärtan.

Det finns oro och ostadighet i världen och den är hon satt att motverka, med växande tro, aldrig falnande hopp och en stadigt brinnande kärlek.

Similar Posts:

• Om helgonet från Sverige
• När orden försvinner
• En våldtäktsutrednings utsatta och hjältar
• Två systrar så olika som bär
• Märkbar distans i överlevnadsberättelse