Pappan har jobb på en reklamfirma vars aktuella uppdrag hänger ihop med att Oslo ska fira 900-årsjubileum. Man kan känna tidsandan med den tydligt amerikanska visionen om att allt bara kan bli bättre. Eller? När staden inviger sitt rådhus kommenterar någon att byggnaden mest liknar en brunost. Inte bara Stockholm har byggnader med ironiska smeknamn, med tanke på ”Plockepinn” (granne med Stadshuset).

I romanen finns inget brott som ska lösas, inga inre monologer som skruvar sig allt längre in i någons privata kärna. Här är enbart vardagsliv, ett liv som innehåller förtret, glädjeämnen och besvikelser. Kvinnor göre sig icke besvär på arbetsmarknaden. Möjligen kan de engagera sig i välgörenhet, vilket kvinnorna också gör. Därför får vi som läsare en inblick i Röda Korsets lokalförening. Protokoll är inlagda mellan kapitlen och här beskrivs basarer, lotterier, utflykter med gamla och ensamma samt veckorna när judiska barn kommer till den nordiska sommaren.

Under läsningen glider perspektiven nästan omärkligt från den ena personen till den andra. När någon rör sig i kvarteren speglas även människorna som korsar deras väg. Några får en allt större betydelse, såsom grannfrun – änka sedan något år tillbaka. Slaktaren är pappa till Jespers klasskamrat. Barpianisten spelar i kulisserna på Bristol, där reklambyråns anställda tillbringar kvällar i manlig gemenskap. En styvson till ägaren av bokantikvariatet bryter sig sporadiskt in i handlingen.

Figurerna riskerar att bli aningen för platta i Saabye Christensens stackatoartade stil och jag kan ibland känna en längtan efter en mer vindlande språkhantering. Men ändå växer sig skildringen i bokens andra halva. Den påvra materiella standarden är starkt närvarande och när snöblasket tränger sig in i skorna känns även mina fötter kallvåta. I den glesa trafiken på gatorna kan olyckor ske. En annan reflektion jag gör handlar om äldrevården. Att den skulle varit bättre förr är en myt.

Författaren lyckas också förmedla hur matkulturen såg ut i slutet av 1940-talet. Den var präglad dels av den korta inhemska odlingssäsongen men också av att vi faktiskt inte hade så mycket import av de grönsaker som numera dignar i matvaruaffärernas diskar.

Främst fastnar jag för porträttet av Jesper. Han är en pojke som börjar skolan och han har en viss svårighet med att föra sig enligt omgivningens förväntningar. Han har ändå tur och blir inte enbart en ensling, eftersom några människor tar sig an honom.

Visst kan vi som är svenskspråkiga läsa böcker på norska. Börja gärna med Lars Saabye Christensen, vars lättillgängliga stil kommer att göra dig mer nyfiken på vårt västra grannlands närhistoria.

Similar Posts:

• Att stångas med sina demoner
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Maskrosor växer inte på träd
• Föräldrasvek och julmagi
• Intellektuellt drama i Norge

Per Pettersons första roman på svenska kom sent i våras. I Norge är han en prisbelönt och mångnominerad författare, därtill översatt till flera europeiska språk. Nu har Albert Bonniers förlag lagt sina vantar på honom: ett förmodat säkert kort. Det gör förstås inte boken bättre, för ingen läsupplevelse kan väl påverkas av sådana världsliga saker som priser, marknadsföringsknep och stora förlag?

Det handlar om Trond som köper ett hus långt från civilisationen. Där vill han ostört spendera sina sista år i livet. Frun har dött och deras två döttrar vill han inte besvära. Men självklart får han inte leva ostört särskilt länge. Han börjar minnas sin barndoms somrar som han spenderade tillsammans med fadern och han börjar mala vad som hände 1948 när hans kompis Jon försvann, de som brukade stjäla hästar tillsammans. Dessa demoner, som han tappert har hållit på avstånd under hela sitt vuxna liv, anfaller nu skoningslöst. Det är mitt i detta man befinner sig som läsare.

Berättarperspektivet låter Petterson växla fritt mellan nu och då. Praktiska sysslor i nuet ställs mot minnesbilder portionerade i korta episoder, iakttagelser och insiktsfulla reflektioner. Det är lätt att förstå Tronds våndor och längtan att få klarhet kring sin far, vem han var och varför han lämnade familjen. Som motståndsman var han en hjälte, men som familjefader en quisling.

Det är också lätt att ryckas med i Pettersons vackra språk. Ut och stjäla hästar har en språkbehandling som väl lever upp till ryktet. Jag grips av miljöbeskrivningarna och Pettersons kärlek till naturens scenerier och timmerflottning. Boken utspelar sig i östra Norge nära svenska gränsen och jag erkänner villigt att min läsupplevelse knappast blev sämre av att jag satt och läste den på en veranda i ett somrigt Härjedalen med de norska fjällen och dess landsbygd nära. Sånt kan påverka. Samtidigt kan jag inte säga att vare sig det som berättas eller sättet det berättas på känns unikt. Jag blev alltså inte frälst, men fick mig en njutfull stund i händerna på en säker berättare och stilist. Som jämförelse verkar landsmännen Lars Saabye Christensen och Niels Fredrik Dahl inte bara ha gått i samma skola, utan även i samma klass som Petterson.

Men ytterst handlar Ut och stjäla hästar om svårigheten i att inte ta efter sin fars dåliga sidor, att ha blivit honom fast man trodde motsatsen. En gammal hund som lägger sig för att dö lämnas sällan i fred. Med andra ord går det aldrig att förtränga historierna kring sig själv, man är i själva verket ett resultat av dem, enligt Petterson.

Similar Posts:

• Man kan inte inte kliva i samma flod
• Maskrosor växer inte på träd
• Tonsäker saga
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Skruvad bruksortsrealism

Det utspelar sig i 60-talets Oslo. Huvudpersonen växer upp tillsamman med sin faster, efter att fadern och modern lämnat dem på olika sätt. Huvudpersonen söker sin identitet: i andra, i sig själv och i sin egen historia. Huvudpersonen kommer tidigt fram till en sak: det kommer att bli svårt att anpassa sig.

Medan jag läser Maskrosfamiljen har jag en nyöversättning av Thomas De Quinceys (1785-1859) Soldatnunnan och Om mordet som skön konst med förord av Gunnar Harding bredvid mig. De Quincey, som även har essän En engelsk opieätares bekännelser på sitt samvete, har kanske inte så mycket gemensamt med Christensen annat än att slumpen lät dem träffas i min läsning.

Denna slump lärde mig att De Quincey på sin tid var tvungen att försvara prosans konstnärliga existensberättigande, när skönhetsidealet var naturromantisk lyrik av Byron, Colerige och Wordsworth. Romankonsten var en maskrosgenre … Men De Quincey menade att berättarkonsten hade lika mycket rytmik och musikalitet som någonsin poesin och därmed var den lika vacker. Den har nämligen, låt mig citera:

upprepningen och återkomsten av en bekant effekt, i rörelse genom subtila variationer som ibland döljer temat, ibland nyckfullt avslöjar det, ibland våldsamt kastar ut det i ett intensivt dagsljus

Ni förstår var jag vill komma. Christensens stil kännetecknas av just denna musikalitet. Som en symfoni med variationer på temat, upprepningar, ibland förrädiskt oigenkännligt och ibland extremt tydligt. Han har helt enkelt musiköra.

Men det är mer som gör Christensens stil och Maskrosfamiljen speciell. Berättarjaget är inte att lita på. Det verkar alltid finnas flera versioner av allt han vill återge för oss. Som läsare kan jag aldrig vara säker. Förmodligen är det just därför som Christensen låter leendet spela en stor roll. Hur ska man veta vad ett tyst smil egentligen betyder? Kan ett vänligt leende hjälpa mig att manipulera andra att göra som jag vill? Förmodligen är det också därför som teatern har stor betydelse för huvudpersonen. Vad spelar du för roll? Är du en komedi eller tragedi? Det uppstår en osäkerhet. Ingen vet ju ens om du är en pojke eller flicka. Det finns mycket att dölja och anledningarna är många.

Det här är en varm och gripande berättelse med många bottnar. Ju djupare jag tittar, desto mörkare blir det. Det handlar om påtvingad vänskap, utanförskap och att äcklas över att se sig själv i andra. Närmast kan jag jämföra boken med landsmannen Niels Fredrik Dahls På väg till en vän. Men självklart kommer du känna igen dig om du har läst Christensens förra roman Halvbrodern. Maskrosfamiljen är inte lika tjock, men båda kommer ingå i samma tematiska Christensen-box.

Slutligen, för att återknyta till min inledning: Vilken karaktär kan koras som skönlitteraturens största outsider?

Similar Posts:

• Allt det som en bok kan vara
• Att stångas med sina demoner
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Tänk på döden
• Staden vid fjordens mynning

Det är en mustig skröna (!) över 1900-talets Norge och halvbröderna Fred och Barnum födda efter andra världskriget. Christensen målar upp ett land där männen är ute på äventyr och kvinnorna sitter hemma. Ett land där männen aldrig öppnar sig för någon i rädsla för att verka banala, medan kvinnorna får lära sig att livet är en enda lång tålamodsprövande väntan.

I detta ska halvbröderna passa in. Relationen dem emellan utvecklas och blir starkare för varje sida av boken. Deras band är motorn som för berättelsen framåt. Den äldre Fred är en fåordig hårding som inte kan lära sig att läsa eller stava till sitt eget namn, medan den yngre Barnum är den mesige och mobbade lillebrodern som Fred beskyddar när han inte är ute på drift. Fred ger Barnum en skrivmaskin och halvbröderna kompletterar varandra perfekt.

Det råder ingen tvekan om att Halvbrodern är ett stort romanbygge. Det finns en rad minnesvärda och roliga episoder. Stämningen är varm. Samtidigt nöjer sig Christensen med ett relativt smalt persongalleri och jag kan inte säga att han bjuder på några nya litterära upptäckter. Halvbrodern faller allt för lätt in i ett mönster av stereotypa karaktärer och en handling som inte riktigt överraskar eller tar intressanta vändningar.

Det finns också ett drag av determinism över Halvbrodern som jag tycker kan kännas mossigt. Om det är det norska urberget som gör sig påmint vet jag inte, men att allt är förutbestämt och svårt att rucka framgår tydligt. Ingenting sker av en slump. Den lilla människan styrs hjälplöst av sitt arv, sin miljö och sitt kön, det vill säga sin historia. Christensen gör inte upp med detta och därför blir Halvbrodern ett slags undersökning i människans omöjlighet att bryta sig loss från sina rötter.

Jämfört med Kjaerstads romantrilogi, som jag nämnde tidigare, är Halvbrodern lättläst och platt. När Kjaerstad visar att alla händelser i ett liv är som små pusselbitar som alla bidrar till att skapa helheten, det vill säga en hel och komplex människa, fokuserar Christensen bara på helheten, den färdiga bilden och tvingar in sina karaktärer i den. Därför är eftersmaken av Halvbrodern blek i jämförelse.

Men i år kommer inte en norsk prosaist få Nordiska rådets pris. I år hoppas jag att det går till Kristina Lugn. Det är dags för en poet.

Similar Posts:

• Maskrosor växer inte på träd
• Att stångas med sina demoner
• Tänk stort
• De älskandes typsnitt
• The proof is in the padding