Det här är förutsättningarna i romanen Systerklockorna som utspelar sig på 1880-talet i Gudbrandsdalen. Där växer Astrid upp och hon låter sig inte hejdas av den rådande uppfattningen om vad som ingår i en flickas roll. Flickorna skulle tidigt hjälpa till med gårdens djurskötsel och de tillvisades egna sittbänkar vid söndagsbesöken i kyrkan.

Kunskapstörsten är som en brinnande fackla inuti Astrid. Den unge prästen som kommer till församlingen har tidningar med innehåll hon slukar girigt. Hon kan inte låta bli att kommentera tillståndet i världen varpå hjärtat i den unge prästen börjar bulta. Han känner att han funnit en själsfrände i bygdens unga kvinna. Hindret är tyvärr att han redan är förlovad med en ståndsmässig kandidat som är lämplig i den framtida kyrkliga karriären.

I Europa har trenden med att hitta de rätta nationella uttrycken nått en grupp tyska arkitektur- och historieintresserade män. Butangens stavkyrka har ornament med drakhuvuden och ormsvansar och ses som obetalbara rariteter för nämnda tyska humanister. En av dem reser till den lilla norska byn med uppdraget att rita av den gamla stavkyrkan innan den ska monteras ned och transporteras ned till Tyskland. Studenten är i början av sin vetenskapliga karriär och är dessutom en talangfull tecknare. Den unge norske prästen å sin sida, behöver tyskarnas pengar för att bygga en ny kyrka som kan hållas varm när vinterns både trettio- och fyrtiogradiga kyla slår till. Vintertid är det nämligen risk för att kyrkobesökaren dör under självaste predikan i den gamla kyrkan.

Den nya kyrkan borde ju vara högst välkommen i den lilla norska byn. Men likväl finns legender och släkthistorier förknippade med den gamla tjärdoftande byggnaden. Och särskilt kyrkklockorna berättar om människoöden från tidigare århundraden. Klockorna – som en gång fått namnet Systerklockorna – måste stanna i Butangen och inte forslas till Dresden i Tyskland!

Dramat förmedlas på olika frekvenser, det vill säga ibland viskas det och ibland dånar kyrkklockorna. Som helhet erbjuder romanen utsökt läsning. Här skildras passionerade unga människor som inte kan hejda sig när de möter en syskonsjäl. Gestaltningen av hur den egna viljan krockar med konventionens krav påminner om Jane Austens romaner. Ett annat tema är att de unga som är i början av sin karriär ofta blir utnyttjade av äldre som tar åt sig äran av den yngres hårt utförda arbete.

I romanen förmedlas tidens tankesätt inom arkitektur och hur byggnader skulle infogas i en större kulturell kontext. I slutet av 1800-talet var ju tankegods om den egna nationens egenart vanligt förekommande i så gott som alla vetenskapsinriktningar. Samtidigt som romanen skildrar hur gammalt möter nytt jämställs närapå den nya nationalismen med tidigare generationers vikingatida vidskepliga trosinriktning. Samma skrot och korn, tänker jag.

Ödesmättat är också valet av Dresden som platsen för stavkyrkans nya lokalisering. Den som är bevandrad i andra världskrigets historia vet att staden bombades till smulor av de allierade den 13 och 14 februari 1945. Lärdomen tycks vara: inte heller universitetslärda herrar som teoretiserar kring vilken byggnad som bäst representerar den egna befolkningens själ kan ana hur idéutvecklingen om nationens särart kan driva iväg så att allt bara står i ruiner en dag.

Similar Posts:

• Valnötsträd och karga öar
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Schwarzbrot och skuld
• Game over
• Bortom de lyckliga sluten

Många händelserika böcker har det gemensamt att där finns kopplingar till 1900-talens krigsår. Spänningsromaner, familjekrönikor och en del deckare, både bättre och sämre sådana. Oftast är arenan för kampen mellan ont och gott den europeiska kontinenten.

När jag i vintras fick romanen Svøm med dem som drukner i present insåg jag att min kunskap om Norges roll i andra världskriget oftast cirklar kring den norska motståndsrörelsen. Kanske lätt romantiserat och med god hjälp av Hollywoodfilmen Hjältarna vid Telemarken där nio norrmän spränger tungvattenfabriken vid Vemork nära Rjukan. Männens insats bidrar till att nazisterna inte hinner utveckla någon atombomb.

Lars Myttings roman innehåller tillbakablickar på åren kring andra världskriget. Då uppstår den ursprungliga konflikten, nämligen när ett norskt brödrapar hamnar i fejd med varandra. Orsaken är att de ”väljer” olika sida när nazisterna kommer. Och det är just där min aha-upplevelse uppstår. Alla norrmän ”valde” inte den ”rätta” sidan, de fann i stället sin väg genom att skapa goda relationer med ockupationsmakten.

Edvard är en ung man på 23 år och lever med sin fåordige farfar Sverre, som alltså valde ”fel sida” under kriget. De lever på fårskötsel på en liten fjällgård i Norge. En dag har någon klottrat på Sverres bil. Byborna är oförsonliga och Sverre bär sin skam i tystnad.

När Sverre dör blir det fart på Edvard. Eftersom ett av fynden i kvarlåtenskapen pekar på att farbror Einar kanske inte alls dog år 1944, reser han till Shetlandsöarna men också till Somme i Frankrike – en plats där hans föräldrar råkade ut för en olycka som gjorde Edvard föräldralös vid 3 års ålder.

Shetlandsöarnas karga natur varvas med den mystik som omger valnötsträden som växte vid Somme; slagfältet med så många döda soldater under första världskriget. Detaljkunskaperna varvas fint med skildringen av hur Edvard tar till sig alla händelser i släktens historia.

Edvard har levt ganska tryggt och skyddat i den norska landsbygdsmiljön och han ställs inför val på flera områden. Att hantera förlusten av Sverre som fostrat honom och lärt honom allt om fårskötsel är bara en sak. Inuti Edvard ryms motstridiga känslor eftersom Sverre inte berättat om viktiga pusselbitar som har att göra med föräldrarnas död i början av 1970-talet. I det nutida tidsplanet inser han att det finns andra liv än livet på en landsbygdsgård med fårskötsel. Även här uppstår valets kval.

Lite skeptisk förhåller jag mig däremot till kvinnoskildringarna som nästan får en pubertal ton. Att jag inte ger dem ett fullständigt underbetyg beror på att jag kan ta till mig den ena unga kvinnan som Edvard möter på Shetland. Hon ges ett komplexare register och har drivkrafter som gör att jag vill bli vän med henne.

Min sammanfattning lyder: Lars Mytting har skrivit en bra historia med förvecklingar som påverkar familjens individer på ett omtumlande sätt. Boken kan rekommenderas till ung som gammal. Därtill finns den på svenska och många andra språk. På engelska och spanska refererar titeln till Somme: The Sixteen Trees of the Somme respektive Los Dieciséis Árboles del Somme. Beror detta på att det är vanligare att höra repliken ”Ständigt detta första världskrig!” runt brittiska och spanska köksbord?

Similar Posts:

• Den tjärdoftande kyrkan
• Trädgårdsmästarens meningslösa död
• Sanningen om sanningen
• Slag i myt och verklighet
• In i den norska dimman