Om historisk forskning visar på att det egentligen aldrig funnits utpräglade barnkorståg, så får man se hela Ardelius romanbygge, "Där satan rullar i sanden", som enbart fiktion, det vill säga det är ingen i gängse mening historisk roman. Det lilla barnkorståget, som Ardelius berättar om, utgår huvudsakligen från den tyska byn Klötze. För ett av barnen, Rudolf, har en ängel uppenbarat sig med budskapet om att endast renhjärtade barn kan beveka muslimernas hjärtan och få dem att öppna den heliga stadens portar, så att de ska kunna befria Jesu Kristi grav och utan vapen omvända muslimerna till kristendomen. Utanför Jerusalems portar sägs satan rulla sig i sanden.

Det är mycket sympatiskt att välja att skildra barns tankar och liv, men i mina ögon kunde romanen blivit riktigt intressant om den också kunnat hålla sig något utanför den krassa verkligheten och dess groteskerier. Då hade den på ett mer renodlat, andligt och fördjupat plan kunnat skildra den fasta och starka gudstro dessa barn måste besitta för att kunna ge sig ut på en så skrämmande och osäker vandring. Barnen har en del vuxna med sig, men dessa består bland annat av en "tokig" äldre kvinna, som beter sig lite hur som helst och en man som vill sona sina perversa brott. Därmed utgör dessa vuxna, snarare än trygghet på vägen, ytterligare ett hot.

Mina förhoppningar om en andlig och teologisk roman går omintet när barnens vanföreställningar och den "tokiga" kvinnans tvivel på att Gud lever upprepas i det oändliga. Och när det då och då blir slagsida i berättelsen åt fula gubbars eller pedofilers tankar på pojkarna i korståget och kriminella övergrepp på ett av barnen skildras, blir jag besviken. De ska väl vara exempel på de faror som hotade, men blir rena spekulationer, utan mening.

Behållningen för mig, vad gäller Ardelius roman, är det rika bildspråket. Hans text är full av fantasifulla liknelser. Två exempel:

Hur många byar har de redan lämnat bakom sig? Han kommer ihåg namnen på dem alla, ibland är hans minne lika bra som en ekorres när den återfinner sina nergrävda nötter.

"Det är fel!" skulle Fritz vilja protestera, men som så ofta sviker honom orden, försvinner som kaniner ner i sina hålor.

Större delen av romanen omfattar barnens vandring och därefter följer en sjöresa till Jerusalem. Upplösningen av berättelsen hamnar på ett jämförelsevis alltför litet utrymme. Många frågor blir tyvärr obesvarade, som det brukar heta. Och när jag kommer fram till sista sidan, återstår det bara för mig att undra: Vad vill egentligen författaren berätta med sin roman? Om gudstro, som bara är vidskepelse eller om att stark gudstro kan leda vilse och därmed låta boken vara en varning för läsaren?

Similar Posts:

• För gammal för att räknas?
• Humoristiskt pekboksdrama
• Medkännande om bortglömda barn
• Kollektivkicken
• Reproduktionsnormsdiskussion, och vad är en människa?

En lyckad begravning innehåller fyra berättelser som alla har en äldre person i huvudrollen. Det är två kvinnor och två män som får föra talan under det korta ögonblick som läsaren tillåts titta in i deras liv. Anna Lisa är gammal, men inte så gammal som hennes dotter verkar tro att hon är. Malcolm har ombetts att hålla tal på sin före detta hustrus mans begravning. Irma har förälskat sig i Bosse på teckningskursen. Och Johan funderar över om det är någon idé att hålla ihop sitt gamla gäng från studenttiden nu när en efter en har dött.

Personerna i boken hinner kanske inte byggas ut tillräckligt i denna korta novellform. Inte heller hinner kvinnorna i boken som helhet bli speciellt komplexa, utan mest lynniga och fragila, men jag har ändå stor behållning av denna lilla bok. Det intresserar mig att läsa om relationer mellan vuxna barn och deras gamla föräldrar. Det är speciellt intressant att få göra det utifrån de äldres perspektiv. Hur ångestladdat är det inte när ens barn helt plötsligt idiotförklarar en när det hitintills varit man själv som tagit hand om barnen? Hur förklarar man för en envis dotter att man gillar sin förstora lägenhet fastän det inte är förnuftigt, eller kanske just därför? Var går gränsen för den egna integriteten när man blivit gammal?

Ett annat tema som tas upp i boken är förhållningssättet till kärlek och lust som äldre. Åter igen kan jag inte låta bli att förundras över hur många smäktande kärlekshistorier jag läst genom åren om unga par som möts och inte ska skiljas någonsin! Faktum är ju att det blir bra mycket intressantare när ett helt liv har levts och jag som läsare också får del av hur det blev och vad som är nu väntar med den där eviga kärleken.

Denna bok är inte en fullträff men den är fin och intressant. Jag önskar mig fler skildringar av detta slag.

Similar Posts:

• Om barn på vandring mot Jerusalem
• Lättläst novellkonst med ömhet
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• En udda idé, men vad vill han?
• Att hålla huvudet ovan ytan