Ett av de säkraste sätten att få en 70-talist att känna sig gammal är att påpeka att, du vet, den där söta lilla bäbisen på omslaget till Nirvanas Nevermind? Han har rösträtt idag. Det tidiga 90-talet är i popkulturen lika långt tillbaka, lika fruset i en kliché som 60-talet. I stället för batik, fri kärlek och droger är det rutiga skjortor, kondomer och folköl. Från Give peace a chance till Touch me, I’m sick.

Lovis och Alex möts på uppropet på gymnasieskolan i Karlstad. Det är 1992 och hon och han är de enda i klassen som har håret färgat svart, konstigt nagellack, lyssnar på The Cure och Sisters Of Mercy, och det blir de mot världen. Genom musiken, genom det gemensamma utanförskapet, genom att de vågar genomskåda allt ska de hitta en väg vidare till vuxenvärlden i en stad där Sven-Ingvars fortfarande regerar och Internet inte uppfunnits. Och när det framkommer att Alex föredrar killar, vet ju både de och vi vart historien går. De bor ju trots allt bara 75 km från fucking Åmål; lite ångest, lite föräldradrama, men de har ju redan löst livets stora problem vid 16 års ålder och deras vänskap kommer att besegra världen.

Fast nu är Hanna Jedvik ingen som vill göra det lätt för sina huvudpersoner. Utifrån något som vid första påsyn kan verka som en orgie i nostalgi och Bullen-brevfilmer skapar hon något angeläget. Lovis berättar hela historien i andra person, som ett långt brev till Alex nedtecknat dag för dag, och i stället för att skapa ett säkert avstånd till något som hände för 20 år sedan drar hon in oss i allt det där som vi redan hört hundra gånger; caféhänget, MTV-tittandet, Hultsfredssupandet, förälskelser, drömmar och besvikelser. Och den krypande att världens jävlighet kan vara så mycket mer konkret än bara en allmän känsla av att vara ung och missförstådd. När musiken tystnar, när filmen är slut, när klichéerna uttömts återstår fortfarande de verkliga problemen och de löser sig inte alltid.

Kurt Cobain finns visst idag; han lever på tusentals t-shirts och affischer, ibland rentav på skiva. Hanna Jedviks roman blir ett rop till alla de andra som gick vilse och försvann. Problemet med nostalgi är att den är säker; den går alltid igenom samma frågor, hittar samma svar, presenterar samma lösningar. ”Det går över.” Även om Kurt Cobain… ibland har sina brister gillar jag skarpt hur den bjuder in en i den vid det här laget smått sepiabruna tiden och sedan slutar i den verkliga ångesten: Hur kunde vi som var så säkra på vår plats utanför världen låta den komma oss så nära inpå livet? Där svider den, där känns den angelägen.

Similar Posts:

• NeverMind Mark Lindquist
• Vecka 44 – Höstlov på Dagensbok
• Ljuspunkter i mörkret
• Om vi inte hade gått så tidigt …
• Åka ifrån och komma till

Under applåderna mellan 'About A Girl' och 'Come as You Are' frågar Esmé:
'Vilka tycker du bäst om – Nirvana eller Pearl Jam?'
Där kom den.

En väldigt viktig fråga som väldigt många killar tyckte det var väldigt viktigt att debattera under grungens storhetstid. Det klart att jag också hade en åsikt i frågan, men jag kunde inte argumentera på samma vis, om vilkas gitarriff som var bäst, och så vidare, eftersom jag aldrig spelat i något band. Men väldigt många killar gjorde det då, och ville gärna låta som Pearl Jam, om de föredrog dem, eller Nirvana. Det kanske är främst för de pojkarna den här boken är skriven. Eller kanske för dem som är lite äldre, ni vet de där killarna med krypande hårfäste och rockstjärnedrömmar. Kanske är det till och med så att den är skriven för att stödja de killarna och försöka visa att det inte är patetiskt att vara världens äldsta tonåring, att försöka hålla fast vid ungdomen och coolheten genom att dejta yngre och yngre tjejer. Fast det vet vi ju alla att det är. Det spelar ingen roll hur coola killarna själva tycker att de är. Tyvärr verkar det som om Mark Lindquist tillhör de där killarna som inbillar sig att det är coolt.

Huvudpersonen i Bortom Nirvana, Pete Taylor, spelade också i band. Hans band lyckades i alla fall få ut en skiva, och även om det bara blev en hindrar det inte tjejer från att vilja ha sex med honom eftersom han en gång var "stjärna". Själv bryr han sig inte om tjejernas motiv, huvudsaken är att han kan dra hem och över dem. Spelet mellan män och kvinnor skildras mycket cyniskt i Bortom Nirvana. Ingen älskar egentligen någon, ingen är trogen och om någon gifter sig är det av ekonomiska orsaker eller för att man inte vill dö ensam och hittas efter en vecka, halvt uppäten av en afganhund.

Peter rör sig alltså bland Seattles klubbar där flera av grungens förgrundsfigurer (verkliga och påhittade) figurerar i mer eller mindre smickrande sammanhang. Det som skildras är spillrorna av grungen och det en gång så vitala musiklivet i Seattle och vad som händer när ett ställe förlorat all cred men folk ändå hänger kvar i minnet av vad som en gång var. Lite som San Fransisco och hippie-eran, om ni förstår.

Hur Pete kan vara dyngrak varje kväll och samtidigt sköta ett mycket komplicerat våldtäktsfall där en av stadens (en gång) mest respekterade musiker är misstänkt är lite beyond me men det ska väl vara macho. Pete är väldigt macho. Tjejer, de förstår inte mycket. De är falska och beräknande och känslokalla och de enda de duger till är sex. På det sättet är det här en obehaglig bok. Grabbig. Grabbighet är inget som ska uppmuntras. Grabbiga killar är vidriga. Det är väl det som jag har mest emot den här boken. Den är lite obehaglig.

Annars kan den vara nåt för fans av Nick Hornby, lite i samma anda som han (Hornby är dock aldrig så här obehaglig) med namedroppings och låtlistor och massa musiknördsnack. Ibland är det lite kul, som när Pete är på nån klubb och någon frågar om han kände Kurt & Courtney (Cobain och Love, alltså) och Pete minns några anekdoter om Kurt och att han faktiskt råkat ha sex en gång med Courtney, men bestämmer sig för att inte berätta nåt eftersom han inte vill flasha, eller när han är på strippklubb och stripporna tror att en kille är Eddie Vedder och alla tjejerna börjar strippa till "Alive" framför honom. Det är bara det att det inte är sångaren i Pearl Jam som sitter där, utan sångaren i Alice in Chains. Pete påpekar dock inte deras misstag eftersom han inte anser att det finns någon anledning att vara petig. Band som band.

Lite skojsigt sådär. Ibland. Det som fattas är en bra historia, självdistans och ett lättflytande språk. Inte så att boken är dåligt skriven, men det saknas de där extra prylarna som skulle göra den till en bra bok. Om ni fattar Ju fler böcker man läser, desto färre bra hittar man. Tyvärr är det så.

Jag ville så gärna att den här boken skulle vara bra, att den skulle ge en nostalgikick och att jag skulle få känna mig som den där lilla tjejen som lyssnade på "Ten" minst en gång om dagen i säkert ett år igen. Men tyvärr. Istället känner jag mig väldigt vuxen. I alla fall jämfört med Pete Taylor, och det känns rätt skönt det med.

Ola Klingbergs översättning är helt OK, lite grodor här och var men han ligger definitivt över genomsnittsöversättaren. Titeln är lite tråkig. Varför behåller man inte originaltiteln NeverMind Nirvana? Kan en bok om grunge och Seattle ha ett bättre namn? Nevermind är alltså titeln på Nirvanas andra, storsäljande album. "Skivan som räddade rocken", brukar den kallas. Omslaget till originalutgåvan var också kul, som omslaget till Nevermind fast med en kille i kostym istället för en baby.

Slusats: Boken är inte särskilt bra, den är sexistisk, fördummande och kvinnofientlig, men det är ändå lite kul att läsa om hur det är i Seattle post-grunge. Och jag föredrar Nirvana.

Similar Posts:

• Mer än bara regn i Seattle
• Hela tiden musiken
• About a boy
• ”Det finns ingen originalitet, bara äkthet”
• Ack, ackÂ…