Hakan Gündays roman Mer kan betraktas som en Robinsonad. Här saknas visserligen både skeppsbrott och ö. Men det är ändå Robinson Crusoes vedermödor som romanens berättarjag Gazâ tvingas kämpa med. När berättelsen inleds är huvudpersonen nio år. Det är en ålder då många av världens barn måste börja klara sig själva. Gazâ är son till den turkiske flyktingsmugglaren Ahud, en mordisk psykopat.

Ahud tillhandahåller en anhalt på flyktingarnas farofyllda väg från Asien och Afrika till det hägrande Europa. Han kan gömma migranter i en falsk vattenreservoar byggd under sitt garage. Där får de sitta i väntan på gynnsamma förutsättningar för en skeppning över Medelhavet.

Ett nätverk av entreprenörer längs den långa vägen förhandlar priser och sköter transporterna. Verksamheten är olaglig, så polisen måste mutas och allt ske i det fördolda. De verkliga huvudmännen är livsfarliga. Ahud gör affärer med såväl kurdiska gerillakämpar som somalisk maffia med internationell räckvidd.

Ett flyktingliv är inte mycket värt, i synnerhet inte när allt redan är betalt i förväg. Smugglarna kallar sina skyddslingar för ”varor” eller ”skallar”. Våldtäkt, dödsfall och försvinnanden är vardagligheter.

Vattenreservoaren är ingen plats för ett barn. Men Ahud har bestämt att Gazâ ska lära sig flyktingsmugglarens hantverk från grunden. Gazâ är skolans, ja rent av regionens, bästa elev, så det är bäddat för konflikt.

Mer är en nattsvart berättelse redan från start. Hakan Günday skruvar ned lampskenet ytterligare. När läsaren nästan förlorat sig i avhumanisering och likgiltigt våld, tänder författaren ljuset en stund. Därefter sänker han åter den onda sagan ned i mörkret, djupare och djupare. Det är utmattande. Finns det hos mänskligheten verkligen ingen mening, ingen plats för positiv utveckling? Är författaren uteslutande en nihilist med smak för det groteskt makabra? Så går tankarna halvvägs genom romanen.

Omständigheter isolerar Gazâ från omvärlden. Han hör en röst inne i huvudet, rösten av en flykting som kvävdes till döds i lastbilens lastutrymme, eftersom Gazâ glömde slå på en fläkt. Han kallar rösten för Fredag. Det är bitvis gripande att följa hur pojken, från botten, steg för steg försöker att bygga på de lager som hör den sociala människan till. Likt Robinson har han att lösa frågan om överlevnad i ensamhet samt problemet med medmänniskor som tränger sig på. Och ytterst, eventuellt, hägrar räddningen och återkomsten till civilisationen.

Mindre engagerande är Gazâs långa utläggningar om världskonspirationer och människans natur. Det är inte trovärdigt när ett knappt tonårigt barn självsäkert redogör för hur ledarskap fungerar. Eller för vår komplicerade relation till döden.
Visserligen framgår det att berättarjaget i efterhand tar oss från nio års ålder och vidare. Det är alltså en vuxen Gazâ som ledsagar oss. Men denne berättare skiljer inte tydligt de faktiska barndomsminnena från de kvasilärda tiraderna. Även den lite äldre Gazâ ägnar sig åt långrandiga, förklarande monologer. Det tynger berättelsen.

På plussidan finns inblickarna i flyktingindustri och trafficking samt de postkoloniala insikterna. Västvärldens förhållningssätt till folkrätt, resurser och gränser får sig sina kängor. Det turkiska samhället betraktas bitvis satiriskt. Mer är dock skriven före kuppförsöket mot Erdoganregeringen. På plussidan finns även de effektiva miljöskildringarna och dialogen samt romanens starka slut, som dock inte bör röjas här.

Mer är utgiven i Bonniers legendariska Panache-serie för ny, utmanande utländsk skönlitteratur. Serien har ändrat form. Det mjuka danska bandet har fått ett klotöverdrag som ligger skönt i handen. Dock fransar det sig i kanterna. Förlaget ska ha beröm för att serien åter trådhäftas. En bok faller därmed inte sönder så lätt i lösa blad om blocklimningen skulle gå upp.

Similar Posts:

• Rikoschett
• … och aldrig mötas de två
• Pamuks kärleksmuseum
• Bör avnjutas med kaffe
• …och ofta mötas de två

I begynnelsen var ordet, heter det nånstans, och ordet var starkare än svärdet. Med rätt ord kan man skapa en värld. Men det är 2000-tal, och i Turkiet är det våldet som sätter igång handlingen och orden kan bara följa efter: Bomben som dödar en ung norska på semester och skickar hennes turkiske man tillbaka till den lilla blåsiga ön i Nordsjön där han aldrig kan bli annat än främling. Kulan som träffar en ung kurdisk kvinna i magen och dödar hennes ofödda barn. Snaran som väntade henne hemma för att ha solkat familjens heder, kulan som träffade hennes fästman i axeln när han tvekade i striderna mot turkiska trupper i bergen. Alla rikoschetterar de; varje våldsdåd får dem att ändra riktning, kollidera med varandra eller driva isär, och allt man verkar kunna säga på turkiska, kurdiska eller norska är att du antingen måste ta upp svärdet och slå tillbaka eller slå till reträtt, fly från striden, fly från livet.

En tillflykt där ingen skulle finna honom eller störa hans sinnesfrid. Ett land där inga bomber exploderade och där inga lik låg på solstekta gator som luktade blod. (…) Norge är det sista land i världen där skinnskallar och fascister frodas; de har inget här att hämta.

Vi snackar nattsvart ironi där, boken skrevs naturligtvis i en förutøysk värld. Men hur hemskt det än låter så gör det snarare att boken fungerar bättre; rycker bort det där bekväma avståndet som man ibland kan känna när man läser om hemskheter i andra länder. Och det är ju härligt att läsa en bok som vill göra så här mycket och faktiskt tänkt igenom det. Baydar vill tackla orientalism, nationalism, främlingsrädsla, uråldriga konflikter där ingen kan tala den andres språk, det kultiverade postmoderna Europas svårighet att bemöta rent oförställt våld (se bara på Syrien), allt placerat i en thrillerhandling med visslande kulor och brinnande hem men berättat så intimt och välskrivet att vi bara behöver träffa en handfull personer för att få hela bilden. Hur kan vi ha kommit så långt, skapat så stora saker, och ändå gång på gång återvända till samma gamla konflikter? Vi löste ju alla de där frågorna, vi drog ju ut demonerna i dagsljuset 1789, 1945, 1989, varför dog de inte?

Sen är Förlorade ord inte en helt perfekt roman; Baydars stilgrepp att byta perspektiv hej vilt är rätt störande till en början, och värre är att vissa av konflikterna – inte de stora politiska, men de rent personliga – känns smått krystade. Men ändå, de där splittrade familjerna hon visar upp känns; den kurdiske fadern som bönfaller sina söner att studera men måste se dem fly upp i bergen med vapen i hand, den världsberömda forskaren som inte känner sin norske sonson, kärleken som tror i blind desperation, den intellektuelle författaren som måste ge sig tillbaka till Östern, stället där solen går upp, leta efter broarna han trodde att han byggt där en gång och försöka hitta en berättelse som inte slutar med onödig död. En historieberättare är ordets barnmorska, säger en kvinna; hon föder inte bara en historia, hon gör det möjligt för andra att berätta sina. Kanske är det det vi behöver mer än en stor roman. Förlorade ord börjar med ett skott, och sen gror det små möjligheter överallt.

Similar Posts:

• En Robinson med ön mellan öronen
• …och ofta mötas de två
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Ur tid är leden
• Istanbul – i en svartvit melankoli