Monika Fagerholm, känd för svenska läsare framförallt med augustprisvinnaren Den amerikanska flickan, och Martin Johnson, konstnär och radiomakare, har producerat ett program som gått i P1 där de reflekterat och resonerat kring fenomenet Havet. Programserien var tydligen så pass lyckad att den nu resulterat i en bok, där man fört vidare och utvecklat temat. Radioprogrammen och boken är alltså inte identiska. För den som inte hört radioprogrammen, som undertecknad, går det dock alldelels utmärkt att bara läsa boken – det är nog så givande. För det är en givande liten volym dessa två har totat ihop.

Titeln är Havet – fyra lyriska essäer. Undertiteln gör mig först misstänksam. ”Lyriska essäer”? Kommer stilen vara sådär kladdigt ”poetisk” på ett, som det ofta kan bli, konstlat sätt? Essä är essä, lyrik är lyrik – så brukar jag i min trångsynthet resonera. Men författarna klargör detta i förordet, där de skriver att begreppet ”lyrisk essä […] är kanske mindre poetiskt än vad det låter.” Snarare handlar det lyriska om ett slags collageteknik där associationerna får spela stor roll. Kanske gäller detta i högre grad Fagerholms del av essäerna – jag skall återkomma till detta.

Det handlar alltså om fyra essäer, med fyra tämligen väl avgränsade ämnen. Det är inte så att Fagerholm skrivit två av essäerna och Johnson två, utan de varvar hela tiden sina texter inuti essäerna. Detta markeras genom att avsnitten har olika typsnitt beroende på vem som har skrivit. En av essäerna heter t.ex. ”Under ytan”, och handlar om det som finns under havsytan på botten – representerat av Östersjöns döda bottnar. På så vis får miljöaspekten också plats. Intervjuer med Göran Sonnevi och en marinekolog i Stockholm varvas med ”lyriska” utbrott om att ”[v]i har dödat ett hav”. Detta senare är kanske mindre lyckat – det blir lite förnumstigt.

I samma essä finns också ett suggestivt avsnitt om ubåtsolyckor. Det skildras hur ubåtar gått till botten med man och allt och krossats under vattnets tryck flera tusen meter under ytan. Havets skrämmande aspekt. Överlag kan jag tycka att reportage- och faktaavsnitten kunde fått större plats och de lyriska infallen mindre. Dessa senare måste jag nog (tyvärr, får jag säga, för alla som gillar henne) tillskriva Fagerholm. Johnson verkar ha utfört de flesta av intervjuerna (t.ex. med Tomas Tranströmer i essän ”Labyrinten”) och står för det mera faktabetonade.

Den sista essän (”Ensamheten”) gillar jag nästan bäst. Här möter Johnson en av, i mitt tycke, svensk reselitteraturs styvaste författare: Kristian Petri. Läsningen av Havet – fyra lyriska essäer kan med fördel kompletteras med Petris böcker Den sista ön och Fyren – två böcker som berör fenomen i direkt anknytning till havet. I denna sista essä passerar även författare som Joseph Conrad och David Foster Wallace revy – denne siste i ett längre avsnitt signerat Fagerholm, som handlar om resandet och ensamheten som en förutsättning för berättandet. Detta blir nästan något av en programförklaring för boken.

Alltså: Mina misstankar mot det ”lyriska” vikar snabbt undan. Boken är späckad av historier och fakta utan att vara tungrodd på nåot sätt; den är tvärtom snabb- och lättläst. Havet får genom Fagerholm och Johnsons behandling många olika aspekter. Denna bok är bara att rekommendera.

Similar Posts:

• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Vecka 38, redan!
• Finsk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012
• Utanför och innanför
• Nordiska rådets litteraturpriser 2020

Det finns mycket att hämta för den som är road av att läsa om själva skrivprocessen, om drivkrafter i skapandet och om tiden det tar. Har författaren huvuddragen i berättelsen klara innan hon/han påbörjar själva skrivandet eller tar historien oväntade vändningar under skrivandets gång? Hur länge bär man historien med sig innan man påbörjar själva skrivandet? Går skrivandet snabbt eller långsamt? Man skulle kanske kunna tro att alla skriver texten direkt i datorn nu för tiden, men handskrivna första utkast förekommer fortfarande, liksom skrivmaskiner.

- Många av mina noveller är havererade romanprojekt, allting jag skriver tenderar att bli väldigt kort. Jag skriver och skriver – men så blir texten kortare och kortare, så jag måste sluta innan texten försvinner helt – det är en egendomlig mekanik.

Kristian Petri

I vilken grad gör författarna research? Några gör omfattande efterforskningar, gräver i arkiv eller gör längre resor.

- För att kunna beskriva någonting måste jag uppleva det. För mig har det inneburit att jag varit tvungen att resa mycket eller ta mig tid att leva. Jag föreställer mig att andra författare eller konstnärer kan sitta i ett slutet rum och med sin flödande fantasi låta skeenden ta form, rulla upp en film för sitt inre, men så är det inte för mig.

Marianne Ahrne

Använder man självbiografiskt material? Återvänder man till sitt barndoms landskap? Väljer man då att strunta i den officiella familjeversionen och gräva upp den mer hemliga delen av familjehistorien? Hur förhåller man sig till avstånd och närhet till verkliga händelser? Var kommer tidsaspekten in, hur kan det att skriva om det förflutna ge ett nytt oväntat perspektiv?

- Som jag ser det är skrivandet framför allt ett minnesarbete. Att hålla på att älta sitt material i minnet och undan för undan memorera och att låta historien mogna fram genom att utesluta och destillera, det är den del av skrivandet som är roligast.

Torgny Lindgren

Val av fokus ser så olika ut, någon lägger tyngdpunkten på historiska skeenden, en annan intresserar sig för det politiska klimatet, åter en annan fascineras av psykologiska intriger. Samtiden speglas på olika sätt. Flera nämner klassresor, författaren själv eller någon närstående person har gjort en. Motpolerna stad – landsbygd är det flera som knyter an till.

- Som jag ser det har människor idag en kluven identitet. Ofta har man både landet och staden inom sig, det är denna spänning mellan förr och nu som jag vill beskriva. Det finns inte längre en obestridlig hemhörighet någonstans.

Kerstin Ekman

Bakgrunden är lika brokig, några är uppvuxna i miljöer med livliga samtal, andra i betydligt ordkargare miljöer.

- Min far sa alltid: om du stöter på ett ord som du inte förstår måste du ta reda på vad det betyder. Slå upp det i lexikon, lär dig betydelsen, det är livsviktigt. Jag bar med mig hans fascination inför språket in i mitt liv. Har man inga ord, inget eget språk, är man en loser, en förlorare.

Kjell Eriksson

Växelbruk återkommer flera till, att byta genre eller arbetssätt. Flera skriver exempelvis även dramatik, kritik eller journalistik eller arbetar med regi. Några är författare på heltid, medan andra jobbar inom något helt annat fält parallellt, Kjell Eriksson är till exempel trädgårdsmästare.

När jag får veta att författaren i själva verket har gjort ett hundratal intervjuer, blir jag nyfiken på vilka kriterier som låg till grund för att välja ut de slutgiltiga 34? Det går inte att komma ifrån att valet att placera just dessa inom hårda pärmar skapar känslan av att de ska bevaras för en längre tid, konserveras.

En annan fråga som sysselsätter mig under läsningen är hur tidsbundna/tidlösa intervjuerna är? Den äldsta intervjun är från 1995. Några av författarna har dessutom blivit intervjuade ett par gånger med några års mellanrum, någon förklaring till detta ges inte. Intervjuer blir kanske alltid tidsdokument? Jag hade gärna följt en tidslinje, läst intervjuerna i den ordning de kom till, istället för som nu i den klassiska bokstavsordningen.

Similar Posts:

• Hur gör dom?
• Ledstång i vinglig spiraltrappa
• Min uppgörelse med Duras
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?
• Med karta, kompass eller sistarader

Språken de två grupperna talar kunde varit grekiska och persiska, latin och galliska, tyska och tjeckiska, franska och ryska, engelska och vietnamesiska eller serbiska och kroatiska. Men nu är det 1706, stormaktstidens sista skälvande sekunder, och språken är svenska och polska. De främmande, beväpnade soldaterna som ramlar rakt in i bröllopsförberedelserna med krav på mat, brännvin och kvinnfolk heter Sundman, Billgren, Bengtsson och Söderberg – ett enkelt grepp, men det gör att man hajar till smula, och att det blir lite mer än bara en fiktiv historisk berättelse. Det finns en fråga i botten.

Englund och Petri är noga med att påpeka att detta är a) helt påhittat från början till slut, och b) ursprungligen skrivet som ett filmmanus. Det första stör mig inte; att liknande saker inträffar i alla krig är väldokumenterat nog. Det andra märks någon gång lite väl tydligt, när Petri (som jag antar är ansvarig för större delen av själva berättandet) skriver scenanvisningar snarare än beskrivningar. Men för det mesta ger det en otäck känsla av att vara närvarande, så närvarande att man inte riktigt hinner stanna upp och hitta på adjektiv när kulorna börjar vina. Texten består till väldigt stor del av dialog, vilket på ett kusligt sätt lyfter ut den ur 1700-talet; SÅ mycket har inte talspråket förändrats på 300 år. De svenska knektarnas svordomar ekar otäckt bekanta.

Om detta utspelat sig under Caesars, Napoleons, McNamaras eller Mladics fälttåg hade en modern läsare kanske inte höjt på ögonbrynen; vi har på tryggt avstånd matats med det där av både Asterix och CNN. Men just det att det är svenskar som står som de aggressiva gör att man ställer sig den där frågan. Vi har haft fred i Sverige sedan 1815, och det är något vi bör vara betydligt mer stolta över än hur många tyskar och polacker Gustaf II Adolf och de tre Karlarna hade ihjäl. Men den här lilla romanen – du läser ut den på samma tid det tar dig att glo på en amerikansk actionfilm – är en utmärkt påminnelse om att det inte är något givet. Historien är ofta jävligt kort; vi må tro att vi står över sånt idag, men tyska föräldrar vaggar fortfarande sina barn till sömns med versen

Bet, Kindchen, bet
Morgen kommt der Schwed'.

Exakt när blev vi så civiliserade? Hur säkra kan vi vara på att det håller? Hur tjockt är det där lagret fernissa? Hur mycket förträffligare än alla andra är vi egentligen …?

Similar Posts:

• Avlyssnad avgrund
• Havets visa
• Så kan det gå
• saknade ord och funna
• Hur gör dom?