Om Köpingsborna inte var så nöjda med publiciteten i Rekordmagasinet, så är de desto nöjdare nu. Och stolta. Redan Två nötcreme och en moviebox introducerade ju många av ortens karaktärer, och får man alltför svår hemlängtan kan man ju glutta på I en annan del av Köping.

Det är klart att det är tråkigt i Köping. Det har det alltid varit, och det hör väl till att det ska vara tråkigt i små industrihålor. Jag promenerar igen, på annandagen. På andra ställen är det hysterisk mellandagsrea och fullt med folk i affärerna. I Köping är staden tom. Så gott som. Några ur ledighetskommittén går förbi med öppna ölburkar och utanför Hemköp står ett gäng gravt uttråkade emokids. De röker och lyssnar på Takida i en skränig mobil. Varför de hänger utanför Hemköp? Tja, allt annat är ju stängt.

Wikingsson och Hammar är handelsresande i småstadsångest. Fastän de själva inte längre bor i småstäder iscensätter de kusligt skickligt småstadsbons behov av att hävda sig, av att ta sig framåt och inte verka som en person som kommer från en småstad. Det är en charad som är gemensam för småstadsborna som flyttar till storstaden och det är säkert drivkraften för många. Tårtgeneralen ger uttryck för all denna desperation och vilja att få något att hända, vad som helst, bara ingen kan säga att man är tråkig. Han är den ultimata småfifflaren. Han är losern som alltid studsar upp igen och som genom att alltid vara på väg lyckas dölja för sig själv att han egentligen inte är på väg någonstans. Författarna verkar mycket förtjusta i sin huvudperson, på ett lite farbroderligt sätt. Allt han tar sig för går ofelbart fel.

Berättelsens verklige hjälte är för mig konditorn med ett hjärta av guld, han som faktiskt bakar världens längsta smörgåstårta och dessutom gör sitt bästa för att städa upp, både bokstavligt och bildligt, efter att Tårtgeneralen och hans gabardinbyxor fladdrat iväg.

För även om Tårtgeneralen ville väl och ville få saker och hända, så bakas det fortfarande smörgåstårtor och Twisttårtor och en och annan Gisela i konditoriet. Där hänger för övrigt diplomet från Guinness rekordbok.

Similar Posts:

• Nostalgikickar och gapskratt
• Strandläsning
• Spännande prat
• Den röda tråden Köping
• Distanserat om form och funktion

Journalisten Magnus Gustafson har i sin bok Köping är ingen öde ö samlat äldre och yngre artiklar och reportage. Texterna knyter an till eller utspelar sig i Köping, och utifrån detta tema varieras motiven och ämnesvalen kraftigt. Det rör sig mellan festen och vardagen, mellan lättsamt och allvarsamt, och mellan blåbärsfyllda bullar hos mormor och tolvpack croissants i Italien. Köping som röd tråd får boken att kännas mindre fladdrig och osammanhängade än vad den annars antagligen borde ha varit.

Första halvan består av ett resereportage: från Köping, till Baltikum, och vidare ut i Europa. Ett stort antal resande studenter och främlingar vimlar förbi från land till land, nära och mindre nära vänner besöks från stad till stad, och matkulturer och uteliv prövas på. Att det går snabbt fram över gränserna och fort fram genom tullarna höjer intresset och håller ledan borta. Reportaget lyckas med det som resereportage helst ska lyckas med: att få en att känna att man är där. Människorna som påträffas målas upp och får säga sitt, även om främst kvinnor har en benägenhet att målas upp på ett sätt som i alla fall också säger något om berättaren. Över huvud taget är det en mycket mer närvarande, personlig, och självutlämnande berättare i resereportaget än i resten av texterna. I resten är det mer den passive och betraktande journalisten som berättar, medan det här istället är en resonerande och central berättare. Som det ska vara. Men jag har funderat över om det inte skadar den fortsatta läsningen. Är det nyttigt att som läsare ha lärt känna berättaren innan man läser de mer objektiva texterna? Borde resereportaget placerats sist istället? Objektiviteten i det resterande skulle kunna ta stryk när man vet saker om den som skrivit dem. Hursomhelst är resereportaget ändå en härlig och välkomnande ingång i boken.

Hos vissa av texterna är det lätt att ifrågasätta angelägenheten. Varför läsa om när tre äldre damer åker till Ullared, i en text som mer porträtterar damerna än berättar något om platsen? För även om de muntra damerna är ack så charmiga i sin jakt på prydnadstomtar så lyfts där aldrig fram något som egentligen vill en något som läsare. Samma gäller för att läsa skildringen av kvällspasset på en pizzeria – texten ger ingenting som man inte redan vet eller snabbt förstår själv om man föreställer sig yrket pizzabagare. Det är ingen hemlighet att det sitter folk vid spelmaskiner och spelar fruktpoker, eller att pizzabuden blir muttrade åt när de är försenade. Å andra sidan kan dessa inblickar i den rena vanligheten fungera som ett slags påminnelser om de människotyper och yrkesgrupper man ofta ser, men aldrig riktigt tänker på. För visst, alla är ju värda att uppmärksammas. Och det finns absolut en poäng i att variera bokens innehåll med både lättare och tyngre texter.

Annars är musik och konserter det tätast återkommande ämnet. Här finns punkare på Kaktusfestivalen, här fyller Charta 77 tjugo år, och på Raj Harder-festivalen spelar ett otal både små och stora band. Texten om Raj Harder-festivalen kan summeras som ett gäng sammanvävda konsertrecensioner, blandat med inhopp av olika namn som man får anta är kända för lokalbefolkningen. Just detta, det lokala, är en utestängande detalj för mig – bor jag inte där känner jag inte heller till personerna som nämns. Det blir internt, och jag får inte vara med. Ändå finns en given behållning i skildringen, och när det på andra ställen också blir internt kan man ofta översätta det till något som passar ens egna erfarenheter av mellanstadlighet. Som i den avslutande texten, den mer poetiska motiveringen till varför Köping inte är en öde ö. Även om man inte har just Köping som referens kan säkert många identifiera sig med känslan av att tågen som rullar in och ut ur hemstaden bara väntar på att få ta en med bort därifrån.

Bokens starkaste och mest angelägna text är den näst sista, ”Din dotter är såld”. Den följer den rumänska socialarbetaren Mariana, som undersöker var 16-åriga Elena tagit vägen sedan hon fallit offer för trafficking. Polisen är passiv och avvisande, medan ingen verkar våga berätta var den misstänkte pojkvännen Gheorghe befinner sig. Texten känns och är relevant, därför är det också lätt att tycka att den är lite för kort för sitt ämne och sin handling.

Rent tekniskt låter Gustafson mycket komma fram genom vad folk säger. Det är till exempel inte han som berättar om hur kalla människorna i Barcelona är jämfört med på landsbygden, utan det är Cecilia som han börjat prata med på busstationen i Montpellier. Att låta information ges genom andra på det sättet är skickligt och effektivt. Speciellt också när de blir så pass porträtterade som här.

Jag vill avsluta med tydlighet: vissa av bokens texter passerar nästintill obemärkt, medan andra äger en styrka och är berörande. De sistnämnda gör boken läsvärd.

Similar Posts:

• Vi ses i Köping!
• Turist med obehagskänsla
• Nostalgikickar och gapskratt
• Överdriven stilistik undergräver förtroendet
• Svenskt popvidunder

Längst upp i det högra hörnet på den egenmålade träskylten sitter ett klistermärke: ”Kända från TV!”

De två månglarna, Filip och Fredrik, skanderar unisont från sitt marknadsstånd: ”Köp nu – det här är en once-in-a-life-time-opportunity! Mitt åttiotal! Ditt åttiotal! Vårt åttiotal! Sköna anekdoter från ungdomsåren!”

Lätt fånget, lätt förgånget. Kan man ju tycka.

Men faktum är att skenet bedrar. Till ytan är Två nötcreme och en moviebox precis så nördig som den låter och lär bland annat därför knappast hamna i den svenska kulturelitens bokhyllor, men det har väl inte heller någon väntat sig. Allra minst Filip och Fredrik. De vet var de har sin främsta publik, den finns nämligen i landets alla gudsförgätna industrihålor: Motala, Gävle, Katrineholm, Bollnäs, Borås, Kumla – och inte minst Köping (sorry!) och Sundsvall. Med flera, med flera ställen.

Här i alla dessa avkrokar kan nog sjuttitalsgenerationen bäst identifiera sig med innehållet i boken. Inte för att just de har patent på åttiotalets kitschiga prylar och lustiga företeelser, men de två författarnas bakgrund har av naturliga skäl satt sina tydliga spår i boken, det går en inte direkt obemärkt förbi var de växt upp. Sedan är förstås boken högst allmängiltig och i stort sett vem som helst kan hitta något av intresse i den: de som växte upp då, alla som var tonårsföräldrar runt den tiden, alla kommande generationers tonåringar och föräldrar, historiker, nostalgiker och säkert också en och annan kultursnobb.

Konstigt nog har det inte tidigare släppts någon bok på det här temat, i alla fall inte på denna detaljbotaniserande nivå, där varenda liten pryl som man antingen glömt bort eller förträngt tas upp. Riktigt hög kuriosa- och underhållningsfaktor med andra ord.

I vanlig ordning är Filip och Fredrik fullpepprade med onliners och blandar högt som lågt i ett mischmasch av lagom mängd seriösa kontra oseriösa betraktelser. Grabbarna kan skriva, inget snack om den saken. Ibland kan man dock störa sig lite på den populistiska tabloidjournalistiska stilen á la Virtanen och kompani, det blir liksom too much of the good shit. Om ni förstår vad jag menar. Men det är säkert en smakfråga.

Allt är inte heller glitter och glamour (det vill säga folkölsfyllor och grupprunkningar) utan det finns en allvarligare underton i boken som går in på mobbing och andra mindre roliga episoder om hur det är att vara tonåring. Detta, tillsammans med skildringarna av alla pojkhyss och den emellanåt (och ibland tyvärr alltför överkryddade) grabbiga känslan, gör att man kan sammanfatta bokens neonrosa tråd med två ord: allvar och humor. Särskilt med en betoning på det sistnämnda – det finns det gott om.

Hängde dock upp mig på en liten detalj, nämligen att jag aldrig riktigt lyckades få grepp om hurvuvida den politiska flörten i undertiteln (”Hisnande generaliseringar från vår uppväxt i DDR-Sverige”) har nån djupare innebörd eller inte.

Men hursomhelst. Lämnar man politiken därhän kan man räkna med många nostalgikickar och gapskratt när man läser boken. Har man dessutom ett förflutet i Köping och/eller Sundsvall så får man mycket mervaluta för pengarna.

Similar Posts:

• Distanserat om form och funktion
• Vi ses i Köping!
• Strandläsning
• Spännande prat
• Zlatan + Fotboll = Sant