Dahl är flerfaldigt prisbelönt för sina kriminalromaner, och det med rätta. Hans hjältar, Gunnarstranda och Frolich, är precis lagom skruvade, precis lagom normala, precis lagom lyckliga och olyckliga för att vara schyssta skandinaviska poliser. Den största skillnaden mellan amerikanska och skandinaviska deckare är, enligt mig, just hjältarna. Den svenske eller isländske eller som i det här fallet norske polisen ska gärna vara lite halvtöntig, ha kulmage och känna sig bortkommen medan hans amerikanske motsvarighet är vältränad, cool, attraktiv och har en schysst puffra. Detta hindrar inte att de är minst lika snabbtänkta och har lika lysande analysförmåga.

Det är mer humor med en kille som inte fattar när han får ett skamligt förslag från en prostituerad än en som slinker in på ett asiatiskt massageinstitut innan han går hem till den lidande flickvännen. Det känns mer nära och tryggt, även om det är en illusion.

Vilket man föredrar handlar kanske mest om humör.

Idag föredrar jag Dahl framför Connelly, Oslo framför Los Angeles och Borgs öl framför Jack Daniels.

Similar Posts:

• Pansarsjälar och kevlarhjärtan
• I skuggan av The Patriot Act
• För alla ensamvargar
• Tonsäker saga
• En varm hälsning från Botswana