Huvudpersonen Lola Galley arbetar för myndigheten som fångar in de lykanter som trotsar utegångsförbudet. En kollega blir mördad, en annan allvarligt skadad, och jakten på den Rika Onda Skurken börjar. Detta bredvid en relationskonflikt med Galleys syster och den lagom omöjliga kärleken till en lykant. Lägg till lite huvudvärk och whiskey, motgångar och patos, superkonventionell dramaturgi och beräknade cliffhangers – och vips har vi en pliktskyldigt deckaraktig spänningsroman som är lika lätt att smälta som den är att glömma.

Flera saker gör Nattvakt till en undermålig historia. Scenerna är för långa och fungerar bara som utdragna transportsträckor mellan de kalkylerat utplacerade dramaturgiska topparna. Huvudpersonen framstår som sentimental och självömkande trots att hon verkar vara menad som tuff och uthållig. Språket är mindre stilfullt än instruktionsboken till valfri teknikprodukt. Paul, den lykant Galley förälskar sig i, är jättetöntig och hans milda, liksom konstlat gulliga sarkasmer hade ingen verklig människa stått ut med en dag. Nattvakt är sorgligt ordinär, ledsamt typisk, blek och formelartad och förslösar en idé som i andra händer ändå kunde ha genomförts rätt snyggt. Varulven är väl ändå en lukrativ figur i dramatiska sammanhang och förtjänar en bättre hantering än såhär. Ärligt talat ger det mig mer att titta på det här läskiga tyska träsnittet från tidigt 1500-tal än att läsa Whitfields roman.

Similar Posts:

• Att hålla ihop och isär
• Man ska aldrig säga aldrig
• En opålitlig historia
• Spännande thriller med visst psykologiskt djup
• Hemligheternas hus