Båda har dessutom de senaste åren blivit föremål för romaner och det är för att jag faktiskt tyckte väldigt mycket om Mette Karlsviks Bli Björk som jag vågar mig på Arne Sundelins Allt ska bli ditt. Och även där finns likheter. Båda författarna väver in respektive artists texter och musik i en närmast mytologisk skildring. Skapar fantasi och stämning snarare än någon rak berättelse med sanningsanspråk.

Åtminstone är det så jag uppfattar också Sundelins roman – tills jag kommer till efterordet. Där hävdar han nämligen att hans ”ambition har varit att skriva fram människan bakom myten” och där sätter jag definitivt alltsammans en smula i halsen. ”Människan bakom myten”? Vilka biografiförfattare kan ens göra seriösa anspråk på det?

Det är förstås sådant som gör den biografiska romanen som genre så problematisk. Och så intressant. Kan man påstå sig veta något om hur Dylan egentligen är och vad han tänker? Fast om inte, vad ska vi i så fall med romanformen till?

Det som stör mig med Allt ska bli ditt är ofta (men inte alltid) på samma gång det jag gillar. Sundelin gestaltar någon som gestaltar någon, iscensätter en Dylan som hela tiden iscensätter, återuppfinner sig själv. Det blir lätt väldigt distanserat. Samtidigt som enskilda scener kan vara nog så konkreta är kronologin notoriskt upphackad. Ögonblickbilder från 1961, 1983, 1975, 2011, 1875, 1958, 1968, och så vidare, strös över läsaren som bitar ur ett sönderslaget kalejdoskop. Att foga dem samman i mönster överlämnas åtminstone delvis åt vår egen fantasi.

Vänta nu, ”1875”? Jo. Det finns en ”bonusbiografi” också, ett 1800-tal insprängt in det mångskiftande 1900-talet. Den är skriven i du-form och behandlar den franske poeten Arthur Rimbaud. De båda biografierna löper parallellt och det är inte svårt att se varför. När Sundelin till exempel skriver ”Det är svårt att veta med vilka du talar sanning, du är ett ständigt skiftande prisma beroende på varifrån ljuset bryter in”, så skulle det förstås lika gärna kunnat handla om Dylan.

Det är en intressant effekt. På det fantastiskt snygga omslaget kikar en liten Rimbaud i kollageeffekt över axeln på Dylan, medan bådas texter flyter ihop med porträtten. Snyggt. Och sammantaget blir det en kanske lite överlastad berättelse om det manliga geniet och hans destruktiva privatliv.

Det är naturligtvis svårt att komma ifrån den bilden av Dylan, och det är till stor del därför jag, så fort jag slagit igen Allt ska bli ditt, plockar upp David Daltons Dylan-biografi. Måste han vara en sådan kliché? Konstnären med stort K som älskar och överger, för vilken relationer är sekundära och ett lyckligt privatliv är lika med konstnärlig stagnation? Nja. Till viss del verkar det ändå vara Sundelin som nöjer sig med klichéerna här.

Hans Joan Baez är en verklig urtyp av svartsjuk kvinna som vill hålla kvar och lägga beslag på mannen som måste vara få vara fri, långt ifrån den coola aktivist och konstnär i sin egen rätt som hon faktiskt var och är (jämför till exempel med hur relationen mellan Moa och Harry Martinson ofta framställs, vilket Kerstin Engman skrivit lysande om). Suze Rotolo framstår som en klängig hysterika som sårar Dylan genom att abortera hans barn och sedan försöker ta livet av sig – eller om det är tvärtom, sammanhangen är något oklara i den fragmentariska framställningen – och hustrun Sara är mystisk och framför allt ultrakvinnligt vårdande och kravlös, föder och tar hand om ett oklart antal barn utan att någonsin låta det inkräkta på makens skapande eller turnerande.

Ovanligt och förvånande? Nej, knappast. Trist? Som fan.

Allt ska bli ditt är en intressant roman, inte minst formmässigt. Den ställer frågor om vem en människa kan vara, vem som har rätt att formulera det. Den skildrar, som Sundelin skriver i samband med att Robert Zimmerman officiellt ändrar sitt namn, ”en gestalt som heter Bob Dylan, som kan fyllas med vad som helst”. Att jag sedan själv hellre fyller den gestalten lite annorlunda än Sundelin är kanske en annan sak.

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Possibly Maybe
• Nobelpriset i litteratur 2016
• And the locusts sang

Någonstans ganska snart kommer emellertid litteraturprofessor Gunnar Hansson ut på andra sidan, med insikten att när nu ämnet förnyas och prioriteringar måste göras, är tillfället så gott som något att göra upp med den fördomsfulla skåpmat litteraturämnet är fullt av.

Lite överdriver jag. Gunnar Hansson hör sedan långt innan min livstid – faktiskt – till litteraturämnets pionjärer. Hans tes, att litteraturhistorien borde göra plats också för de vanliga läsarnas uppfattningar, låter förhoppningsvis inte alltför kontroversiell. Men slå upp nästan vilken handbok eller lärobok som helst och fundera på hur mycket som egentligen hänt de senaste kanske hundra åren. I realiteten.

Med tydliga, konkreta exempel visar Hansson på hur en handfull litteraturhistoriker valt ut vilka författare från exempelvis förra sekelskiftet som skulle räknas som viktiga. Många, många fler som ofta också lästes av betydligt fler, sorterades ut, företrädesvis bland de författare och läsare som inte var fina nog. Kvinnor och arbetare göre sig i allmänhet icke besvär.

Nå, men måste det inte vara så, då? En litteraturhistoria kan väl aldrig innehålla allt? Nej, men den kan sannerligen plocka in lite olika perspektiv och kritiskt tänkande. För är det ont om plats, ja, då föreslår Hansson helt enkelt att vi ska plocka bort de odrägliga litteraturhistorikernas personliga åsikter som lömskt framställts som objektiva sanningar och fortplantat sig genom åren.

Sitt mest ingående, pedagogiska och ganska vedervärdiga exempel hämtar han i framställningen av Emilie Flygare-Carlén genom litteraturhistorien. Flygare-Carlén var ofantligt framgångsrik under hela 1800-talet. Hennes verk kom ständigt i nya upplagor, både i Sverige och utomlands, hennes romaner publicerades som följetonger och drog in rekordarvoden och 1862 tilldelades hon Svenska akademiens stora guldmedalj.

1930 skrev emellertid litteraturhistorikern Henrik Schück ned henne nästan totalt, både litterärt och ”själsligt”. Han beskriver henne nämligen som ”andligen småväxt” och utan kunskaper, ”själsadel”, ”utan någon egentlig bildning och utan egna idéer” och dessutom ”grammatikaliskt mycket klen” – det vill säga innan hon ska ha rättats av sin man, för hennes få företräden kopplar Schück uteslutande till männen i hennes liv. (Inte helt olikt det förfarande Kerstin Engman visat på vad gäller Moa och Harry Martinson.) I slutet av 1800-talet var hon redan bortglömd, påstår han, inget av hennes verk hade ”levat över den första publikframgången”.

Dessa i många fall rena lögner och i varje fall knappast objektiva litteraturhistoriska sanningar spårar Hansson med lätthet vidare in i nutid. Litteraturhistorien är uppenbarligen en konservativ, inbördes beroende och okritisk historia. Man kan bara hoppas att Schück vrider sig i sin grav inför Flygare-Carléns renässans under de allra senaste åren.

Dessa läsarnas och kritikernas konjunkturer menar Hansson borde tas med i beräkningen. Och nej, han påstår inte alls att upplagesiffror skulle vara det enda kriteriet på god litteratur. Bara att vi missat något väsentligt när vi skrivit litteraturens historia utan att göra plats för dess läsare (annat än enstaka dryga historiker, då).

Det här är inte på något sätt svårbegripligt. Hansson ger en enkel och kort översikt över litteraturteorierna på områden genom tiderna, och framför allt konkreta exempel på problemet. Men visst är det akademiskt när han mycket torrt och försiktigt – jag väljer att tolka det som djupt humoristiskt – till exempel konstaterar:

I förlängningen av dessa synpunkter skulle rätten till den gemensamma litteraturen också kunna betraktas och diskuteras som en klassfråga. I den rätten ingår också kravet från de många läsarna utanför den innersta kretsen att bli sedda och hörda såsom delaktiga i skapandet av den gemensamma litteraturens historia. En sådan diskussion skulle kunna leda långt, och den hör kanske bättre hemma i ett annat sammanhang. Avslutningsvis vill jag dock notera, att det sätt på vilket litteraturhistorien hittills har skrivits ger anledning till åtskilliga tankar i den riktningen.

Han är också charmerande torr när han försöker piffa upp framställningen med illustrationer, företrädesvis korniga svart-vita fotografier av gravallvarliga gamla litteraturteoretiker.

Det här är med andra ord en lite nördig framställning, och jag är nördigt intresserad av sådant här. När Hansson radar upp möjliga forskningsområden att gå vidare på slår mitt hjärta snabbare och kinderna hettar som inför trivsamma skamliga förslag. Jag är medveten om att de som känner så förmodligen är en ganska begränsad grupp. Inte desto mindre är detta stora, viktiga frågor. Varför skulle makten över litteraturen ligga bara i de små eliternas händer?

Nu har den här boken tio, nej, kära nån, femton år på nacken, men upproret är tyvärr lika välbehövligt fortfarande. Nog finns det en massa kloka forskare och andra med nya och öppnare perspektiv, både på litteraturvetenskapen och skolsvenskan. Problemet är att de får eller tar sig så försvinnande liten plats i den allmänna debatten om ordningsbetyg och regeringsbestämd litteraturkanon och fan och hans moster. Därför kvarstå också frågan – för vad i helskotta ska vi med litteratur till om vi inte har plats för läsarna?

Similar Posts:

• Skriv nåt bättre själv!
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• Och kvinnorna?
• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Det alldeles speciella tillfället

”Moa och Harrys förhållande är svensk litteraturs mest spännande författaräktenskap och det har förlorat mycket på att endast beskrivas i svart och vitt”, skriver Engman. Jag måste titta efter i min inte alltför gamla litteraturhandbok – kan det verkligen vara så illa som Engman påstår? Och jodå. Det är inte bara det att Moa ges en bråkdel av Harrys utrymme (proportioner kan man ju alltid diskutera), men medan hans författarskap framställs helt självständigt ska hon uppenbarligen vara tacksam över hans välgörande och inflytelserika skugga.

Kerstin Engman tecknar en annan bild av en strävsam och medveten kvinna som kanske faktiskt valde att, trots en på många sätt miserabel uppväxt, bli kvar och gifta sig solidariskt med sin klass och sitt ursprung. Som på egen hand utforskade litteratur och politik och skapade sig ett namn både som skribent och som lokalpolitiker.

När Moa – namnet etablerade hon som skribent i den radikalliberala tidskiften Tidevarvet – mötte den fjorton år yngre Harry Martinson var han ännu mer luffare än författare. Hon hade förlorat två av sina söner i en drunkningsolycka, de övriga var mer eller mindre utflugna och maken, en alkoholiserad stenarbetare, hade gubevars sprängt sig själv i luften. Plats alltså för Harry att söka skrivarro på Moas torp.

Engman undersöker noga Moas betydelse för Harrys liv och verk, i uppenbar opposition till bland andra de litterära vännerna med Artur Lundkvist och Erik Asklund i spetsen. De ogillar Moas omsorger och hennes sociala patos, hon är till en början tjusad men finner ingen plats för kvinnor annat än som objekt i deras ganska pubertala föreställningsvärld.

”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd” lyder Harrys kända rad om äktenskapet. Utan tvekan var de båda krävande människor med en inte så liten melodramatisk ådra. Men medan familjeband och vardagsrealiteter tycks hålla henne mer på jorden är han rastlös och konflikträdd. Han rymmer iväg med en annan men skriver bedyrande kärleksbrev hem. Hon blir desperat nog att efterlysa honom i radio och ber förlaget sluta förskottera honom, till vännernas irritation och löje. Även efter skilsmässan reagerar paret med barnslig intensitet i förhållanden till varandra – till och med i kriget: hon hyllar Sovjet och han ger sig av till Finland.

Det är över huvud taget intressant och givande att följa hur Moa Martinson skapar sig en identitet i tidens politiska och litterära rörelser. Hon förhåller sig till kvinnorörelse och klasskamp, rör sig mellan de vänsterpolitiska tidningarna, liberalfeministiska Fogelstadgruppen och Tidevarvet och de litterära modernisterna med sina olika strategier och idéer.

Passionerad, tjurskallig och kargt humoristisk är hon till exempel i sin fullkomliga avsky för konkurrenten Ivar Lo Johansson. Ivar Lo, tyckte hon, är en bluff som stjäl hennes idéer. Och som till råga på allt petar in henne i ett fack, statarskolan, med sig själv som ledare. ”Du förstår så avundsjuk kräket är”, skriver hon till Jan Fridegård i ett brev, ”vi är farliga vi för herrn, för vi behöver inte snoka runt i arkiv eller springa hos statarna och göra reportage för att få ihop en bok”. Och i ett annat brev: ”Ivar Lo är en humbug som skött sina kort bra. När jag skrev Rågvakt som handlar om ‘oxtiden’ i landet, så reste Lo till Småland och fotograferade sig mellan ett par oxar. Det fanns inga oxar på närmare håll.”

Ordet och kärleken ger en mycket livfull bild av Moa Martinson och hennes tid, inte minst av de skiftande litterära klimaten. Det är bara att tacka och ta emot där man sitter med sina ensidiga och lite trista litteraturhandböcker. Litteraturen är mer levande än så.

Similar Posts:

• Biografi om en bokälskare
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Klasskamp/klasskramp
• Fram för läsarnas litteraturhistoria!
• Tyst i klassen?