Djävulen på korset är en roman med stora inslag av skrönor och folkdiktning. Thiong’o använder sig av folksånger och den muntliga traditionen i sitt berättande. Samtidigt är det en roman som inte döljer sitt budskap. Thiong’o beskriver det postkoloniala Kenya. Han beskriver västvärldens utsugning av landet och de maktstrukturer som de vita lämnat kvar i landet. Han beskriver hur Kenya fortfarande kan sägas vara kolonialiserat. Kolonialiseringen sker i smyg, med hjälp av korrumperade inhemska pampar.

Romanen cirklar kring passagerarna i den matatu som färdas mot Djävulens fest i Ilmorog. Den äldre kvinnan Wangari som blivit av med sin gård på grund av kapitalister och som tidigare slagits mot kolonialisterna. Gatuiria, forskarstudenten i kultur, som kämpar med att komponera ett musikstycke. Mwireri wa Mukiraai, den kristne ekonomen som anser att stöld och rån är måttet på ett lands utveckling och som själv ställer upp i tävlingen i nutida stöld och rån på Djävulens fest. Mwaura, matatuföraren som bara tänker på att berika sig med pengar. Muturi, arbetaren och revolutionären som kungör att det bara finns två sorters människor: de som lever av egen svett och de som lever av andras svett.

Av passagerarna är det två som fått inbjudningar till Djävulens fest, Wariinga och Gatuiria. Mukiraai har en originalinbjudan. Enligt honom är det inte Djävulens fest som ska ta plats i Ilmorog, utan en fest för kristna kapitalister. Alla i matatun får varsin inbjudan och sammanstrålar vid festen.

Festen går ut på att kröna den främste tjuven och rånaren, samt att dela med sig av idéer för att Kenyas rånare och tjuvar ska bli bättre på att roffa åt sig. Småtjuvar är dock inte välkomna, det är storkapitalister som tävlar om trofén som delas ut av experterna; de utländska kapitalister som inte bara rånar folket i sina egna länder utan också andra länder. De tävlande föreslår allt från att sälja luft till folket till att sälja sina landsmäns kött och blod.

Budskapet är som sagt inte subtilt i Thiong’os roman, men kraftfullt. Wariinga ifrågasätter hur det ens skulle vara möjligt att sälja människokött som föda och svaras: ”Jacinta, har du redan glömt att detta är vad ni får lära er i era kyrkor? […] Att äta människokött och dricka blod är välsignat både på jorden och i himlen”. Den röst som svarar henne är Djävulens. Djävulen berättar också om hur film, teater och musik endast ska skildra det naturliga i att få sitt blod utsuget: ”Kannibalismens offer kommer alltid att framställas som lyckliga människor”. Kapitalismen som kannibalism, så mycket tydligare än så går det inte att säga det.

Thiong’os roman är en kraftfull roman med mycket att säga och ett speciellt sätt att säga det på. Han skildrar mycket skickligt det postkoloniala tillståndet och jag rycks med i hans sätt att berätta. Precis som Chinua Achebe öppnar Ngũgĩ wa Thiong’o fönstret till en annan verklighet, till en annan upplevelse.

Similar Posts:

• Meet the new boss, same as the old boss
• Alltid fler lager
• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Nya vägar

I dag, barn, ska jag i tre meningar berätta historien om mr Blackman för er. I början höll han ihop landet och tankarna och själen i ett. På andra dagen tog de bort kroppen för att byta ut den mot silvermynt. På tredje dagen kom de, när de såg att han fortfarande kämpade emot, med präster och lärare för att binda hans tankar och hans själ så att de här främlingarna lättare kunde ta hans land och dess produkter. Och nu ska jag ge er en fråga: vad har mr Blackman gjort för att vinna verkligt herravälde över sin jord? Att på nytt föra ihop sina tankar och sin själ och sin kropp på sin jordplätt?

Vi kastas direkt in i handlingen; ett mord har begåtts, några av de nya, fria, rika kenyanerna har blivit mördade, och de misstänkta är ett underligt kompisgäng – tre män och en kvinna som nästlat sig in i det sköna nya afrikanska samhälle som den lilla byn Ilmorog ska byggas upp till enligt västerländsk modell, subversiva element som inte har någon plats här, och som nu visat sin sanna natur. Dörrar sparkas in, handklovar och batonger tas fram, häktesdörrar slår igen. Slutet är nått, nu backar vi och ser hur vi hamnade här. Fyra vänner, fyra väldigt olika historier och erfarenheter, fyra öden som ska vävas ihop till det blodiga slutet. Voffo gör di på dette vise? Självständigheten är ju uppnådd, vad finns nu att gnälla över?

Jo, En blomma av blod är en väldigt politisk roman utklädd till deckare; inte olikt Sjöwall & Wahlöö, fast med mycket högre insatser, kombinerar NgÅ©gÄ© den klassiska romanen om hur och varför ett brott begås med en ursinnig samhällskritik som svingar Marx som en slipad måttstock. Det är berättelsen om en ung lärare som anländer för att bygga upp det perfekta afrikanska samhället, och bit för bit får se hur ”självständighet” bara kommer att bli en ny form av samma utsugning som makthavarna lärde sig i engelska skolor; en ung kvinna som fått veta att hon är fri nu, och ändå förväntas vara en ödmjuk tjänare och sexobjekt för männen; en fackföreningsman som upptäcker att friheten bara gett nya bossar; en frihetskämpe som inte längre behövs när de nya makthavarna finns på plats. Det är svårt att inte se symbolik i omständigheterna runt romanen, som NgÅ©gÄ© påbörjade i exil i USA och avslutade i exil i Sovjetunionen, och när han återvände hem kastades han i politiskt fängelse där han fick skriva sin nästa roman (den allt annat än subtila Djävulen på korset) på toalettpapper. Det är också den sista romanen han skrev på engelska innan han övergick till att skriva på sitt eget modersmål – man kan inte vara fri om man fortfarande måste uttrycka allt på det språk som i flera omgångar använts för att etablera förtryck, menar han. Kolonialismen har förgiftat allt till en enda Orwellsk röra där oavhängighet betyder ”var och en för sig själv” och frihet betyder friheten att roffa åt sig.

Det där är både romanens stora svaghet och styrka. Det är ofta en fantastiskt medryckande berättelse, med väl utmejslade karaktärer som försöker ta sig fram i det som kallas en ny värld men är misstänkt likt den gamla. Men vi tillåts aldrig riktigt glömma att det är en politisk parabel. Det är ur övertygelsen, raseriet över svikna löften som romanen hämtar sin energi, men samtidigt vill den också ge svar som så här många år senare, efter Berlinmur och Himmelska fridens torg, ser lite för naiva ut. Återigen kommer jag att jämföra den med den senare romanen Wizard of the Crow (kan vi få den på svenska också, Norstedts? Snälla söta goa?), som tacklar liknande frågor med samma knivskarpa analys, men vägrar ge lika självsäkert allvarliga lösningar. Samtidigt säger det mycket om NgÅ©gÄ©s egen kluvenhet att slutet i den här romanen ekar både Macbeths mest desperata nihilism och Internationalen i full kör; hoppet lever även när verkligheten sviker.

Jag har ändå svårt att skaka av mig En blomma av blod. Som störst är den när den är som minst, när NgÅ©gÄ© utifrån fyra människors olika erfarenheter, idéer och tillkortakommanden skissar upp en hel ny världs motsättningar och möjligheter. Jag önskar att jag kunde sitta och dricka öl med Munira, Wanja, Abdulla och Karega runt det där bordet i ett nytt Nya Ilmorog. Jag önskar att jag hade något att säga dem som inte lät som ytterligare en vit man som talar om var de gjorde fel. I brist på det är jag mer än nöjd att lyssna, även när de går igenom de misstag de måste göra. Slutet är ju bara början.

Similar Posts:

• Fantastisk berättarkonst
• Alltid fler lager
• Vecka 3 på dagensbok.com
• Rakt i ansiktet
• I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram

NgÅ©gÄ© wa Thiong’o föddes 1938, och många av hans minnen från uppväxten på landsbygden i Kenya kretsar ofrånkomligen kring krig – men ett krig som ett barn upplever det. Andra världskriget återspeglat hos de kenyaner som drog ut som brittiska soldater och kom hem med berättelser om stora världen som verkade obegripliga. Kriget som följer efter det, när generationen som hjälpte till att försvara Friheten mot Hitler förvägras sin egen frihet och svarar med Mau Mau-uppror. Kriget därhemma, där hans far har dragits ner till fattigdom och alkohol efter att smarta grannar lärt sig brittisk lag och blåst honom på hans mark, och som tar ut det på sina fruar. Allt detta är inte lätt att förstå när man är liten, och man ser det ju bara styckevis och delt. Samtidigt bygger den vuxne NgÅ©gÄ© utifrån detta en berättelse som mäter sig med En halv gul sol eller vilken annan stort upplagd krönika som helst.

Visst är det frestande att läsa den här självbiografin med de postkolonialistiska analys-glasögonen på, gudarna ska veta att NgÅ©gÄ© inte ryggat för det förr (se recensionen av En blomma av blod härintill). Men som den magnifika tegelstenssatiren Wizard of the Crow visade för några år sedan är den 70-årige NgÅ©gÄ© inte längre den arge unge man som skrev med Mao i högsta hugg och trodde sig ha svar på allt, och hur passionerad han än blir om behovet av information, utbildning och en egen identitet glömmer han aldrig att det här inte är hans berättelse; det är ju den unge NgÅ©gÄ©s berättelse. Trots alla stora händelser i bakgrunden, trots kriget som alltid finns där är det en enormt ömsint och klarsynt uppväxtsskildring, berättad utifrån ett barns horisont. En familj som slits sönder när det traditionella sättet att leva inte längre är möjligt, och heller inte alltid var så paradisiskt till att börja med; när bröder försvinner upp i bergen med maskingevär i händerna och aldrig får nämnas igen; när hans mor förkastas av sin man och tvingas uppfostra honom på egen hand, och han ändå tvingas ta sin fars namn; alla de där motsägelserna man tvingas ta itu med när man inser att ens föräldrar är människor med fel och brister som inte alltid har rätt. NgÅ©gÄ©s storhet som författare har alltid varit att berätta det stora utifrån det personliga, och sällan har han gjort det bättre än här. Det här är inte en nostalgisk bild av den gamla goda tiden, det är ett hårt liv som skapat en hård framtid.

Sedan finns allt det andra där också, berättelsen om hur djupt alla gamla sår och motsättningar går även efter att man lyft på locket och förklarat folk fria. Om hur enda vägen framåt är att utbilda sig, kunna läsa och skriva, kunna förstå världen – men för att kunna göra det måste han ta sig ett engelskkristetvitt namn, kasta av sitt språk och gå i en missionsskola där han lär sig att med rätt utbildning kan han kanske en dag bli nästan (men bara nästan) lika fin som de civiliserade kolonisatörer som underkuvade Afrika. (Skolan drivs, förstås, av kenyaner som lärt sig läxan.) Om det bisarra i att självständighetssträvan kopplas ihop med ”rätten” att omskära flickor, eftersom kolonialisterna använde bekämpandet av omskärelse som en ursäkt för att driva bort folk från rika naturtillgångar, och motståndsmännen ju måste göra motstånd även på symboliska fronter. Tragedin i att när förtrycket kallas demokrati och jämlikhet För Dem Som Anpassar Sig, kommer kampen för Frihet att förkasta demokrati och jämlikhet som västerländska påfund. What have the Romans ever done for us, liksom. Allt det där är fortfarande giltigt, allt det är fortfarande viktigt att berätta i dag.

Men det är något han kommer att avhandla mer längre fram, än så länge är han 7, 10, 14 år gammal och hans äldre jag beskriver barnets värld i alla dess levande, hoppfulla, tragiska detaljer. Och han upptäcker litteraturen samtidigt som han börjar förstå att världen bortom det han kan nå till fots faktiskt är nåbar, han slukar Skattkammarön och börjar förstå att man faktiskt kan berätta saker, faktiskt inte behöver andras tillstånd för att skriva en egen bok, gå sin egen väg, sätta ihop allt det man ser till en komplex bild i stället för ett enkelt val mellan det ena eller det andra. Världen kan växa bortom kriget, från en by till ett land till en hel värld, så länge man inte låter andra bestämma vilka berättelser man har att hålla sig till.

Det är en väg som kom att leda till fängelse och exil. Det är en rejäl ironi i att en av de få stora afrikanska författarna som skriver på sitt eget språk i stället för engelska eller franska måste göra det i Kalifornien, och att han själv måste översätta dem till engelska efteråt för att kunna nå sina läsare eftersom varken europeiska eller afrikanska förlag gitter översätta från kikuyu. (Inget ont om Jan Ristarps svenska översättning från engelskan, den är utmärkt.) Men det gör inte berättelsen om den unge NgÅ©gÄ© och hans hårt kämpande mor och deras envetna drömmar mindre viktiga. ”Gör alltid ditt bästa, lova mig att du alltid gör ditt bästa”, ber hans mor honom när hon ger upp allt för hans skull. Jag tror hon vore stolt.

Similar Posts:

• Meet the new boss, same as the old boss
• Fantastisk berättarkonst
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Nya vägar
• I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram

Bredvid mig på bussens säte sitter en man. Det är trångt i bussen och han sitter nära, liksom pressar sin kropp mot min. Jag försöker komma undan, tränger in mig i hörnet, men han kommer efter. Pressar sitt lår mot mitt. Och jag vet att trots att bussen är trång, trots att det är mycket folk, så kräver inte nöden denna närhet. Men det är så svårt att påpeka ett övertramp som är så subtilt, jag är rädd att framstå som paranoid och lite dum. Så jag sitter tyst. Vågar inte ifrågasätta. Istället ser jag ut genom fönstret, låtsas inte höra hans försök att prata med mig, försöker att inte tänka på att jag har sex timmar framför mig med hans kropp alltför nära min.

Utanför fönstret förändras landskapet. Först åker vi genom staden. Där trängs skyskrapor med fallfärdiga boningar. På ena sidan motorvägen står välbyggda villor med carport, på andra sidan är husen byggda av korrugerad plåt. Väl ute ur staden är omgivningen grön med böljande majsfält. Det skall bli torrare ju längre söderut vi far. Fälten skall bytas ut mot röd sand. Skjulen i plåt mot små hus i lera. Det enda som inte kommer att förändras är fattigdomen jag ser genom bussfönstret. Landskapet är föränderligt, personerna är olika, men de har samma umbäranden. Närmare staden syns klyftorna mellan rik och fattig tydligare, annars är allt samma.

Och plötsligt blir jag trött. Trött på att ständigt mötas av denna fattigdom. Trött på att se hur vissa är så välbärgade medan andra är så fattiga. Trött på att själv vara en av de rika, rik och privilegierad. Jag blir trött på bussen som åker så sakta, som inte låter mig komma fram fort nog, som möjliggör mannens kropp mot min kropp.

Så jag läser. Jag läser för att Stig Dagerman skall ta med mig till Sverige, till Stockholm. Jag läser för att han skall ta mig med till ljumma, ljusa sommarnätter och insjöar med vatten som är lagom varmt att bada i. Jag läser och tänker på sommaren.

Jag läser länge, men då det mörknat går det inte att läsa längre. Bussen saknar lampor. Då det är mörkt kan jag inte göra annat än att se ut genom fönstret och tänka på hur förbannat ensam jag känner mig. Och för första gången på en månad längtar jag hem.

Similar Posts:

• Meet the new boss, same as the old boss
• Fantastisk berättarkonst
• Alltid fler lager
• Kulturarvet på nätet
• Administrera