Det finns många paralleller mellan Arnes kiosk och Ulf Lundells Jack. I bägge böckerna möter vi arbetarklassens söner som söker lyckan i storstan. De högre samhällsskikten utgör såväl lockelse som föremål för förakt. Scenen är Stockholms krogar och dess aktörer det unga konstnärsgardet. Likheten är faktiskt slående.

En annan stockholmsskildrare som skymtar fram är Hjalmar Söderberg. Kärlekshistorien mellan Björn och Stella bär lite av Arvid och Lydias i Den allvarsamma leken. Man bjuds verkligen in till jämförelser, men bredvid klassiker av detta slag ter sig Arnes kiosk platt. Den har bara en botten och det är Björns tankvärld, men den är så övertydlig att berättelsen dräneras på all substans.

Som motvikt till detta urvattnade perspektiv finns … inget. Det är varken roligt eller engagerande eller spännande. Bara mediokert. Så synd tycker jag, för jag skulle verkligen ha velat läsa en modern pendang till dessa herrar som erbjöd mer än ljumma älskogsmöten och krystad dialog.

I slutet presenteras en vag sens moral, uttydd som att överklassen sätter penningen före både kamratskap och passion. Men på vägen dit fladdrar budskapet förbi i en bisats, sägande att man egentligen inte vet någonting. Björn vacklar, super bort sig, velar och gråter utan att man får veta varför. Det blir rätt många stycken som klingar av i en hastig undran. "Alla dessa frågor!" stönar Björn i sitt svarslösa inre apropå kärlekens komplikationer.

Som om vi inte redan var medvetna om det?

Det är svaren vi vill ha!

Similar Posts:

• Ny roman av norska Linn Ullmann
• För dom som älskat
• Debut i tidens anda
• Hur är man bara sig själv?
• Utvecklingsroman med perspektivförskjutning